Arkiv för månad augusti, 2007

Jag läser om hur det går borta hos Lyckliga Paret. De frågar sina läsare varför de sviker, och svaren är ganska entydiga: det har blivit tråkigt att följa det som läsarna uppfattar som en nedåtgående misär.

Så jag sitter här på min kammare medan sambon surfar snusk på andra datorn och funderar över det här med att skriva en blogg. Vem skriver man för egentligen? Skriver man för sina läsare eller för sig själv?

Lyckliga Paret har såvitt jag förstått använt sin blogg som nåt slags relationsterapi. De skriver om det som berör dem, och det som orsakar gnissel i deras förhållande. Men jag undrar, är den det enda sättet de använder för kommunikationen? Jag hoppas verkligen att de pratar med varandra separat, och att det som vi läsare får via deras blogg är en något destillerad och sammanfattad version.

Vidare funderar jag över hur man ska skriva sånt här egentligen. Min egen attityd är att jag skriver för min egen skull, jag känner inte att mängden med läsare avgör kvalitén på det jag skriver om. Men var går gränsen? Ska man anpassa sina skriverier för att locka en publik, eller ska man stå järnhårt och strunta i sina läsare? Gör man det förstnämnda blir man skräp som Alex Schulman och gör man det andra blir man istället en insnöad pretentiös självbeundrare (tror jag).

Men men, snart ska det återgås till att pratas om kukar och fittor här igen. Jag är förresten glad att förra bilden uppskattades, kanske kommer det mera?

Jag har traditionellt varit en person som förespråkat monogama förhållanden. Det här har kommit sig av många olika orsaker. Dels blir man ju precis som de flesta i min generation uppfostrad med tvåsamheten i ett förhållande, man ser nästan enbart tvåsamma förhållanden samt att det är vad som verkar vara normen.

Men under min uppväxt har mitt förtroende i tvåsamheten alltid blivit attackerad av olika saker. Det första var nog när man var i tonåren och var och varannan av mina vänner hade föräldrar som antingen skiljt sig eller stod i begrepp att göra precis det. Ett tag kände jag mig utanför eftersom ingen i min släkt hade skiljt sig!

Jag har aldrig varit någon som trott på det som kyrkan predikat och det som stått i bibeln. Jag föddes ateist och jag kommer att dö sådan också. Därför har jag inte kyrkans åsikt som kan diktera hur sånt här ska vara, utan jag har fått känna mig fram under de förhållanden jag haft. En sak som verkligen hamrats in i mitt huvud har varit att förhållanden faktiskt är ganska svåra att ha, och att man måste kämpa för dem.

Men återigen har jag alltid undrat, ska det vara så här? Jag har på senare år börjat ifrågasätta tvåsamheten i ett förhållande, ifrågasätta den traditionella och etablerade synen på hur kärlek och sex funkar. Sakta, sakta, sakta har jag börjat ta steg mot ett mer okonventionellt leverne. Än så länge skulle jag dock definitivt säga att det här är trevande utforskningar, men jag är ändå skeptiskt till den traditionella tvåsamheten.

Vad är det egentligen som säger att människor bara kan vara lyckliga när man har ett exklusivt förhållande? När man sätter upp gränser, stängsel och barriärer och säger ”det här köttet är mitt, och ingen annan ska få röra det”. Är inte det en otroligt självisk handling?

Det senaste halvåret har dessa frågor blivit ännu starkare i mitt huvud. Måste det vara som det alltid har varit? Speciellt om det skapar olycka och dåliga vibrationer? Är den traditionen verkligen nåt jag vill föra vidare?

Allt tydligare har det blivit ”nej, det är det inte” i mitt huvud.

Jag läser om polygama förhållanden, och även om jag inte är riktigt så frisinnad känner jag ändå att såna förhållanden nog ligger mer i människans natur. Jag är allt mer övertygad om att den monogama tvåsamheten är ett konstruerat påhitt och inte nåt som ligger i människans egen, förtryckta natur.

Många människor känner konflikt i sina förhållanden. Det är striden mellan deras egen natur, och det som omvärlden dikterar. Det blir så djupt att många inte ens kan förklara varför de känner sig splittrade, men icke desto mindre finns splittringen där. Människor är krångliga och komplicerade väsen som inte lätt kan förstå saker.

Jag var i många år en svartsjuk och bitter människa. Sakta försvinner detta, och i takt med att självförtroendet rinner in i samma takt som bitterheten rinner ut känner jag att jag inte förstår varför man förväntas ha denna svartsjuka kring sin partner. Om man har en fantastisk partner, varför inte dela med sig? Delad glädje är dubbel glädje, och hela det där köret.

Efter en hel del manövrerande med min sambo gick jag med på en trekant. Först motvilligt, men i takt med att jag vant mig vid tanken har jag insett att det är mer i takt med människans (och min egen) natur. Jag insåg att för att få behålla min sambos kärlek måste jag acceptera att dela den med andra – och att iom det delandet blev den ändå starkare och större, inte tvärtom som jag trodde den skulle bli.

För några veckor sen behövde jag fundera. Fundera på livet, förhållanden, omvärlden samt min egen position i detta havet. Efter några timmars funderade bestämde jag mig att jag inte kunde fortsätta vara den gamla jag, utan gå vidare i ett nytt och spännande skede i mitt liv. Jag är ju nästan 30, och det är dags för lite nytänkande!

Därmed gav jag min sambo tillstånd att hitta en älskare. Två villkor dock, det ena att det var en riktig, regelbunden älskare och inte bara ett ”ligg” samt att det inte skulle ske på bortaplan, utan hemma hos oss i våran gemensamhet.

Först undrade jag vad i helvete jag pysslade med, men det kändes rätt. Att dela kvinnan jag älskar tillsammans med en annan man kändes rätt, och jag hoppas att när det sker i verkligheten att det känns lika rätt då som när jag bestämde mig för det.

Jag tror inte heller att jag kommer att ångra det, utan jag går in i en ny era av sexualitet och kärlek. Jag hoppas fler människor kunde tänka mer fritt, och komma till samma insikt om att ju mer man håller i nånting, desto mer kväver man det. Ibland måste man släppa duvan för att den ska kunna flyga.