Jag sitter här denna söndagsmorgon och trots att ögonen är fyllda med grus känns livet ganska bra ändå. Solen skiner utanför fönstret, och de bekymmer som förut fyllde min själ och hjärta känns ganska avlägsna en dag som denna. Jag är naken, nyduschad, nyrakad (bara på kinderna, mellan benen är det au naturell som gäller) och känner att jag är redo att skriva om det där inlägget jag lovade.
För så här är det, jag tror jag håller på att genomgå en radikal förändring vad gäller min inställning till just kärlek, sex och förhållanden. Jag tror den började för minst ett år sen, men nu börjar det kännas “på riktigt”.
Jag och Nymfelin har haft vissa problem med vårat förhållande. Efter många om och men bestämde vi oss till sist för att bryta upp och gå vidare med våra respektive liv. Detta har tyngt mig otroligt de senaste två månaderna (eller mer) eftersom hon faktiskt är viktig för mig.
Men sedan några veckor tillbaka känner jag mig inte ledsen. Dels därför att jag har ett mantra som jag påminner mig om (“livet går vidare”) när jag mår visset, men också för att min inställning till kärlek, sex och förhållanden har förändrats. Det är fortfarande en pågående förändring, men jag trivs med den och mår bra.
Vad hände?
I korthet slutade jag se sex, kärlek och förhållanden som antingen-eller saker. Hittills har jag alltid betraktat kärlek och förhållanden som på eller av. Antingen har man ett, eller så har man det inte. Antingen är man kär, eller så är man det inte.
Men så tror jag inte det är. Jag har pratat mycket om polyamorösa människor och flerkärlek, och först sa jag att jag mest troligt saknade kapacitet för nåt sånt. Sen gick jag och blev förälskad i min vän A samtidigt som jag älskar Nymfelin. Det fick mig att totalt börja omvärdera vad jag kan och inte kan. Numera tror jag att om omständigheterna funkar så kan jag bli kär i hur många kvinnor som helst. Jag har nått en ny nivå på min kapacitet för kärlek, och kanske är jag ändå en sån polyamorös kille som älskar flera människor samtidigt?
När jag började inse det öppnade en annan tanke upp sig. Varför insisterar jag med att se förhållanden som på eller av, när de i verkligheten är mycket mer flytande? Man sätter sig ju aldrig ner vid köksbordet och förhandlar fram ett förhållande, i min erfarenhet börjar förhållanden av sig själv.
- Är vi ihop nu eller?
- Jooo, jag tror det….
Så brukar det låta, och jag tror de flesta håller med mig. Man vrider aldrig om startnyckeln till ett förhållande, det bara lunkar igång av sig själv. Och när ett förhållande tar “slut” är det samma sak. Man stänger inte bara av motorn, det rinner oftast ut i sanden.
För jag blev jättedeppig när jag kände att förhållandet med Nymfelin var “slut”. Tills jag insåg att det är inte slut. Jag har inte slutat älska henne, hon har inte slutat älska mig. Våra liv pekar i olika riktningar, men vi kommer ändå att vara tillsammans. Vi kommer bara inte att ha ett förhållande som definierat av omvärlden. Vi kommer att vara tillsammans när vi träffas. När vi träffas kommer vi att pussas, kyssas, knulla varandra, mysa och gosa. Och sen när man åker åt varsitt håll så läggs det på hyllan. Tills vi träffas igen.
För kärlek är inte en resurs som är begränsad. Kärlek är inte som olja, något som kan ta slut. Varför hålla på och begränsa den när man inte måste? Varför inte älska så mycket man bara kan, och njuta av det utan att fyllas med sorg?
Detta resonemanget ledde mig till att börja fundera över hur jag ser på sex. Och även där insåg jag att hur jag levt mitt liv hittills kanske inte har stämt överens med hur jag verkligen funkar. För mig är sex samma sak som kärlek. Jag har alltid älskat alla människor jag haft sex med, även om de varit engångsligg. På nån nivå har jag alltid älskat dem. Därför känner jag att jag inte längre vill dra en gräns mellan sex och kärlek. För jag känner att sex ÄR kärlek, och kärlek ÄR sex. Sen finns det ju massor med gråskalor på styrka och sånt, men att ha sex är att ha kärlek. Jag har aldrig gillat KK-relationer, och nu tror jag mig veta varför de aldrig funkar i längden – därför att sex är kärlek, och nästan alltid leder detta till att den ena parten vill ha mer än bara sex, och sedan går det åt fanders.
Så, med min nya filosofi gör det ingenting. Jag kan ha sex och älska så många människor jag känner mig ha kapacitet till. Istället för att känna smärta och förvirring kring sex och kärlek, så njuter jag av det. För kärleken tar aldrig slut, den tar bara paus istället.
Loading ...
Recent Comments