Ofta funderar jag över mig själv och min historik med förhållanden. Jag har hunnit ha en del förhållanden under årens lopp, och upp tills min f.d. flickvän hade jag aldrig lyckats ha ett förhållande som höll i mer än ett halvår. Under många år undrade jag om det var mig det var fel på, om det var nåt jag gjorde som tvingade förhållandet att gå sönder efter såpass kort tid.
När tankarna gled in på dessa banor var det svårt att sluta fråga sig om inte min första flickvän hade nånting med det att göra. Om hon på något vis hade skadat nånting inuti mig, och det här syntes för andra men inte för mig. Eller om nåt litet kugghjul hade hamnat snett, och det gnisslande ljudet skrämde bort kvinnor.
Numera vet jag att det inte är så enkelt, att mina problem med både mig själv och mina relationer kommer från andra källor, men ändå minns jag lite vagt den där tiden.
Min första riktiga flickvän -dvs när man har ett uttalat förhållande- kan vi kalla för K. Det var första bokstaven i hennes namn. Jag lärde känna henne via mitt dåvarande arbete, och vi umgicks lite privat också. Hon var slank, väldigt blond, hade lätt till skratt och var överhuvudtaget trevlig.
Trodde jag.
När jag sa upp mig från det jobbet började vi umgås mer och mer, och plötsligt så insåg jag att jag var kär i henne, och vi inledde en relation tillsammans. Redan från början var relationen osäker. Jag kände mig aldrig trygg i den, och då vi hade olika sociala såväl som yrkesmässiga kretsar fanns det gott om tillfällen då vi inte umgicks även när vi var ett par. Vi bodde separat, men försökte spendera så mycket tid tillsammans som möjligt.
Nu när jag tänker tillbaka så är det svårt att minnas detaljerna. Det hela känns mycket som en film som man sett för många år sen, och man minns handlingen i stora drag men inga detaljer.
Vi försökte ha en relation. Eller, rättare sagt – jag försökte det. Hon var en aktiv tjej, och hade många fritidsaktiviteter. Det var mycket annat som inte riktigt funkade heller med oss, t.ex. sexlivet som från första början var extremt ansträngt. Sex kom inte naturligt. Jag ifrågasatte inte detta, mitt dåliga självförtroende påminde mig hela tiden om att jag skulle vara glad att någon överhuvudtaget ville vara med mig. Så bit ihop och acceptera det. Men när jag ser tillbaka borde det här ha varit första varningssignalen.
Detaljerna är svåra att minnas, men när jag fick veta sanningen kände jag mig som om jag skulle gå i kras fullständigt.
Hon hade haft flera andra killar samtidigt. Precis som med mig hade hon låtsats som om det var ett riktigt förhållande, och varvat runt mellan dem. Flera bollar i luften. När hon inte var med mig var hon med någon annan. Samma kalla, stela sex där också, antog jag. Jag drog slutsatsen att hon var psykiskt labil kombinerat med en hejdlös nymfoman. Nymfoman som i den korrekta benämningen då – inte den där spännande porrfilmsvarianten. Hon njöt inte av sex, men kunde inte hejda sig. Samt att hon verkade helt sakna empati för vad hon gjorde.
När jag konfronterade henne och sa att hon sårat mig djupt ryckte hon på axlarna. Det minns jag tydligt. Hon ryckte på axlarna, och jag såg henne aldrig igen.
0 Responses to “Den första flickvännen”