Monthly Archive for February, 2009

Provar att börja om på ny kula med ämnet jag blev avbruten mitt i. Jag har suttit en stund och stirrat på det halvskrivna inlägget, men jag är urkass på att plocka upp och fortsätta när jag väl tappat tråden. Jag är en impulsiv skribent – när jag får inspiration kommer den som en orgasm.

Dessutom insåg jag att det jag börjat skriva om igår började som en sak men handlade egentligen om nåt annat när jag väl hittade själva poängen. Jag vill också tacka Fröken som skriver “Min väg mot sjuksköterska” för ett stimulerande samtal tidigare idag som också fick mig inspirerad.

För så här är det. Mitt ursprungliga inlägg kåserade lite klumpigt kring det här med den “perfekta” partnern. Det är denna mytiska föreställning att för varje människa på planeten finns det EN perfekt motsvarighet, en perfekt partner. Yin och Yang, om man så vill.

Jag själv är helt övertygad om att det inte finns nånting som är en perfekt partner. Det finns massor med perfekta partners, alla är helt olika från varandra. Jag har haft flertalet förhållanden, och när jag inledde varje förhållande var jag övertygad om att “det här är den RÄTTA, det här är den SLUTGILTIGA” men förhållanden tog slut. Vad lärde jag mig? Att det inte finns någon perfekt partner, utan att man börjar älska människor för den de är. Man älskar ofullkomliga människor som har precis samma fel och brister som en själv.

Ofta upplever jag att det finns en undermedveten attityd som genomsyrar samhället om att man ska leta efter den perfekta partnern. Det här är en dålig trend som jag tror skapar enormt mycket misstänksamhet i förhållanden. Istället för att vara glad och nöjd med den man älskar så skapar man kanske undermedvetet olika “prov” som den personen ska genomgå för att man ska kunna se om han eller hon uppfyller måttet. Ta t.ex. de neurotiska brudarna i Sex and the City, som alla provar på partners på samma sätt som ett par skor eller ett par byxor. Jag följde inte serien alls, men de få gånger då jag mitt i natten uttråkat brukade se en repris som råkade gå har jag alltid förundrats över hur de provar sina partners. Är de inte perfekta så antingen dumpar de personen, eller tvingar indirekt fram en dumpning för att kunna gå vidare.

Gör människor så på riktigt? Jag måste erkänna att jag själv gjorde det i yngre dagar. När jag var ung, oerfaren och omogen hade jag en tendens att tänka så här. Jag förstod inte hur jag funkade, jag förstod mig inte på kärlek. Jag ville bara hitta “den rätta” och för att hitta den måste man ju prova sig fram, eller hur? Ställa lite krav. Inte bara “nöja sig med första bästa” som en dåvarande bekant uttryckte sig.

Men om vi då accepterar att det inte finns nån “perfekt” partner måste vi ju förutsätta att alla partners är av mer eller mindre lika värde, och att det enda som avgör hur “bra” en partner är baseras på huruvida man blir kär i den personen eller ej.

(Det här är lite av ett sidospår, men när jag tänker på det tycker jag att den tanken sätter den traditionellt monogama förhållande-filosofin i lite gungning. För bröllop och allt sånt baseras ju litegrann på att man hittat “den rätte” efter att ha kysst massor med grodor. Eller, ännu mer traditionellt och vansinnigt idealiserat, att man fyllde 18 och omedelbart hittade sin drömprins/prinsessa. Så man springer till kyrkan och viger sig i nån osynlig gubbes namn.

Men om alla partners har lika värde spelar det ju kanske inte någon roll om man lever i ett monogamt förhållande eller ej. Då blir det ju mer en smaksak om man föredrar att ha en eller flera partners, och mer en filosofisk fråga om man kan älska flera samtidigt.)

Jag tror att många människor ser förhållanden lite för mycket som att köpa nånting. Man ser det som en investering, och vill få ut maximal valuta för sin insats. På sätt och vis är väl ett förhållande en investering, men det känns väldigt krasst och inhumant att då börja välja och vraka bland potentiella partners.

(Det här är också varför jag finner raggande på barer så osmakligt, då det reducerar människor till köttbitar.)

Vad kännetecknar en bra partner? Jag tror det enda som spelar någon roll är att den personen älskar dig, och står vid din sida även när solen inte skiner – samt att du gör detsamma tillbaka för den personen. Men övriga kvalitéer tror jag är högst subjektiva, och att välja partner baserat på olika prövningar leder inte till speciellt mycket glädje i ett förhållande skulle jag tro. Kanske är det känslan av att man äntligen kan slappna av som man försöker få fram i detta letande efter en perfekt partner? Den där känslan av att ha sitt på det torra, nu har jag klarat av att hitta en “perfekt” partner?

Vad tycker ni?