Häromdagen pratade jag med en läsare. Vi gled in på ämnet öppna relationer, och det i sin tur ledde till att vi pratade om det här med otrohet och att vara otrogen. Vi hade olika åsikter om det hela, men det fick mig att börja fundera på otrohet.

Otrohet är ett ämne som jag gärna undviker då det är ett väldigt svårt och komplicerat ämne. Jag undviker det gärna också för det har jobbiga associationer hos mig av att ha blivit bedragen i gamla förhållanden. Faktum är att det enda seriösa jag skrivit om det skrev jag i Augusti förra året.

Jag tror inte saker har ändrats speciellt mycket sen dess, men ändå känner jag att det är dags att brottas med ämnet igen.

Låt mig därför först definiera vad som skulle definieras som otrohet enligt mig.

Otrohet för mig är när min partner smyger med relationer utanför förhållandet. Som ni alla vet tänker min flickvän prova på att ha en älskare, och hon gör det med mitt godkännande – tvärtom, hon gör det med mitt stöd och mitt engagemang.

Det är helt öppet, hon smyger inte med det. För då hade hon varit otrogen. Det är där gränsen går för mig. Jag har ingenting emot att hon har en älskare. Jag har inget emot att hon kanske har fler än en, eller en älskarinna. Tvärtom, jag tror det är bra. För det får henne att må bra, och i förlängningen mår jag bra. Sex är härligt. Närhet är härligt.

Hade hon däremot raggat runt på nätet efter en extra karl och smusslat med det? Pang, otrogen. Jag tycker det är väldigt enkelt.

Förhållanden har regler. Alla förhållanden har regler. Regler som man förväntas följa. Regler som definierar vad som är förhållandet och vad som inte är det. Vad dessa regler är, det kan däremot variera fritt. Är man polyamorös följer man en annan uppsättning regler än vad en traditionell monogam relation gör. Det är viktigt också att påpeka att ingen annan än den (eller de) som är med i förhållandet kan definiera reglerna. Ingen utomstånde kan komma och säga att ”nej nej, så här ska ni göra”. Det går inte alls.

Många människor kan inte (eller vill inte) följa reglerna i sina förhållanden. Vad detta beror på kan säkert skifta enormt, men jag känner alltid att varför ändrar man inte reglerna då? Otrohet skapar bara elände i min erfarenhet. Det skapar bara frustration, ångest och en känsla av att vara otillräcklig. Det finns ingenting som rättfärdigar att vara otrogen.

När jag var medlem på diverse sexcommunities med mitt ex fick vi nästan dagligen erbjudanden från män som sökte en ”diskret” relation utanför sitt giftermål eller vad de nu hade. Alla rättfärdigade sitt beteende med olika skäl. Det vanligaste var att man inte fick tillräckligt hemma.

Jag tror att otrohet är ett symptom. Det är ett symptom på många saker. Först och främst tror jag det är ett symptom på ett förhållande som inte fungerar. Men ännu mer tror jag att det är ett symptom på konflikten mellan människors naturligt obegränsade lust och den traditionella tvåsamheten som kyrkan och samhället skapat under hundratals år. För alla människor har lust, och alla människor har lust efter andra än sin partner. Vi är helt enkelt skapta så. Det är där konflikten uppstår, för vi har stämplats i hundratals år med att man är två – ingenting annat. När trycket blir för stort, då blir man otrogen.

Tror jag, åtminstone.

Så, som jag ser det är det relativt enkelt. Givetvis är det här en bred generalisering av ett problem med enormt många nyanser, men så här ser jag det.

Man följer förhållandets regler. Kan man inte det får man vara stark och antingen försöka förändra förhållandets regler. Om partnern man har förhållandet med inte kan eller vill det, då är det dags att ta sig en rejäl funderare på om det verkligen är ett förhållande man vill fortsätta med. Vill man fortsätta med det, då accepterar man reglerna och håller kontroll över sig själv. Kan man inte acceptera reglerna är förhållandet slut, och det är dags att gå vidare.

Men det är svårt. Jag säger inte att män och kvinnor som är otrogna är dåliga människor. Jag tror att den breda massan av människor som är otrogna är fullständigt trevliga människor. Säkert finns det människor som saknar empati och inte bryr sig alls om sin partner, men jag vill tro gott om människor och därför vill jag tro att de flesta som är otrogna helt enkelt inte vet hur de ska hantera konflikten mellan sin lust och reglerna i sitt förhållande, samt inte kan eller vågar tänka i nya banor.

Häromdagen pratade jag med en läsare. Vi gled in på ämnet öppna relationer, och det i sin tur ledde till att vi pratade om det här med otrohet och att vara otrogen. Vi hade olika åsikter om det hela, men det fick mig att börja fundera på otrohet. Otrohet är ett ämne som jag gärna undviker då det är ett väldigt svårt och komplicerat ämne. Jag undviker det gärna också för det har jobbiga associationer hos mig av att ha blivit bedragen i gamla förhållanden. Faktum är att det enda seriösa jag skrivit om det skrev jag i Augusti förra året. Jag tror inte saker har ändrats speciellt mycket sen dess, men ändå känner jag att det är dags att brottas med ämnet igen. Låt mig därför först definiera vad som skulle definieras som otrohet enligt mig. Otrohet för mig är när min partner smyger med relationer utanför förhållandet. Som ni alla vet tänker min flickvän prova på att ha en älskare, och hon gör det med mitt godkännande - tvärtom, hon gör det med mitt stöd och mitt engagemang. Det är helt öppet, hon smyger inte med det. För då hade hon varit otrogen. Det är där gränsen går för mig. Jag har ingenting emot att hon har en älskare. Jag har inget emot att hon kanske har fler än en, eller en älskarinna. Tvärtom, jag tror det är bra. För det får henne att må bra, och i förlängningen mår jag bra. Sex är härligt. Närhet är härligt. Hade hon däremot raggat runt på nätet efter en extra karl och smusslat med det? Pang, otrogen. Jag tycker det är väldigt enkelt. Förhållanden har regler. Alla förhållanden har regler. Regler som man förväntas följa. Regler som definierar vad som är förhållandet och vad som inte är det. Vad dessa regler är, det kan däremot variera fritt. Är man polyamorös följer man en annan uppsättning regler än vad en traditionell monogam relation gör. Det är viktigt också att påpeka att ingen annan än den (eller de) som är med i förhållandet kan definiera reglerna. Ingen utomstånde kan komma och säga att "nej nej, så här ska ni göra". Det går inte alls. Många människor kan inte (eller vill inte) följa reglerna i sina förhållanden. Vad detta beror på kan säkert skifta enormt, men jag känner alltid att varför ändrar man inte reglerna då? Otrohet skapar bara elände i min erfarenhet. Det skapar bara frustration, ångest och en känsla av att vara otillräcklig. Det finns ingenting som rättfärdigar att vara otrogen. När jag var medlem på diverse sexcommunities med mitt ex fick vi nästan dagligen erbjudanden från män som sökte en "diskret" relation utanför sitt giftermål eller vad de nu hade. Alla rättfärdigade sitt beteende med olika skäl. Det vanligaste var att man inte fick tillräckligt hemma. Jag tror att otrohet är ett symptom. Det är ett symptom på många saker. Först och främst tror jag det är ett symptom på ett förhållande som inte fungerar. Men ännu mer tror jag att det är ett symptom på konflikten mellan människors naturligt obegränsade lust och den traditionella tvåsamheten som kyrkan och samhället skapat under hundratals år. För alla människor har lust, och alla människor har lust efter andra än sin partner. Vi är helt enkelt skapta så. Det är där konflikten uppstår, för vi har stämplats i hundratals år med att man är två - ingenting annat. När trycket blir för stort, då blir man otrogen. Tror jag, åtminstone. Så, som jag ser det är det relativt enkelt. Givetvis är det här en bred generalisering av ett problem med enormt många nyanser, men så här ser jag det. Man följer förhållandets regler. Kan man inte det får man vara stark och antingen försöka förändra förhållandets regler. Om partnern man har förhållandet med inte kan eller vill det, då är det dags att ta sig en rejäl funderare på om det verkligen är ett förhållande man vill fortsätta med. Vill man fortsätta med det, då accepterar man reglerna och håller kontroll över sig själv. Kan man inte acceptera reglerna är förhållandet slut, och det är dags att gå vidare. Men det är svårt. Jag säger inte att män och kvinnor som är otrogna är dåliga människor. Jag tror att den breda massan av människor som är otrogna är fullständigt trevliga människor. Säkert finns det människor som saknar empati och inte bryr sig alls om sin partner, men jag vill tro gott om människor och därför vill jag tro att de flesta som är otrogna helt enkelt inte vet hur de ska hantera konflikten mellan sin lust och reglerna i sitt förhållande, samt inte kan eller vågar tänka i nya banor.