april « 2009 « Klumpesnusk & Sheila

Jag slumpade runt bland de bloggar jag läser till vardags och hittade ett inlägg jag började fundera på.
Mr M skriver:

Men vad skulle hända om jag ligger där naken o badar och hon kliver in för att visa sina bröst.
Skulle jag få ett stånd av det eller inte det kan jag inte svara på.
Jag får ju faktiskt flirta med henne för Slynan men vad räknas det som då.
Räknas det som otrohet eftersom vi visar kroppsdelar för varandra isåfall.

Det fick mig att börja fundera, vart går egentligen gränsen för otrohet och när skulle det vara på något sätt okej?

Klumpesnusk har berört ämnet otrohet några gånger. Bland annat i inlägget ”Vad är otrohet?” som grundar sig i en artikel om ett par vars relation stärkts av mannens otrohet. Samt i inlägget ”Om otrohet” som han skrev för drygt en månad sedan, om detta med gränssättning i ett förhållande och regler för tillåtande.

I mitt nuvarande förhållande har vi strikta förhållningsregler, mycket tack vare att jag fått utstå så otroligt mycket skit i mina tidigare förhållanden. Jag vill inte riskera att det händer igen och periodvis har jag varit en riktigt paranoid häxa. Nu verkar vi dock ha hittat en lite mer stabil grund att stå på, vi är mer jämlika och tanken på att han skulle vara otrogen verkar mer och mer avlägsen. Vilket såklart känns underbart men ändå skrämmande, jag har ju bara vetat en sak, att män alltid är otrogna. Jag erkänner gärna att jag har fel, men att leva i en relation där mannen är trogen är jag inte van vid och det är nytt, men spännande.

För mig går gränsen vid otrohet främst vid smusslande, lögner och genuint intresse av någon annan. (Min värsta mardröm är egentligen inte att min partner skulle knulla med någon annan, utan det är att han skulle finna en kvinna som var mer speciell och falla för henne.)
Många små saker tolkas för mig som otrohet, men det som känns värst när en partner är otrogen är känslan av otillräcklighet. Att jag inte duger och inte är värd att älska. Kanske är att överreagera, men det var så jag kände. Jag räckte inte till och därför skulle jag straffas genom den besvikelse och skam som han gav mig genom att välja någon annan.

Jag var tvungen att maila Mr M och be honom utveckla saken vidare då det plingade på en ”debatt-tråd inom mig” och han nämner i sitt mail något om att ha en extra kvinna, vi kan kalla det för ”vikarie”, en som skulle tillfredställa honom när hans fru inte räcker till. Det är lite samma sak som jag råkade ut för, skillnaden ligger i att han talat öppet med sin fru om det. Han väljer helt enkelt en annan kvinna när hon inte kan ställa upp, det är inte för att hon inte vill utan för att hon inte kan av olika orsaker.
Hon är helt enkelt inte tillräcklig för honom och hans drift, om man formulerar det så och använder den vinkeln så låter det inte som något hälsosamt och absolut inte som något acceptabelt. Iallafall för mig i och med att hon i det läget som råder är otillräcklig och alltså känner sig som sådan. Att få en människa att känna sig otillräcklig är för mig inte på något sätt acceptabelt eller okej.

Om det hade varit så att hon inte hade velat, att hon hade varit vid hälsa men ändå inte velat ställa upp. Skulle det då vara okej?
För mig är det en fråga om hur länge ointresset finns och hur länge jag skulle vara okej med att det pågick.
Är man som min sambo, en människa med låg sexdrift, skulle det kunna gå väldigt länge tror jag. Själv har jag en ovanligt (?) hög sexdrift och skulle inte tolerera ointresse för länge. Men..
Att i det läget ta in en ”vikarie” är för mig främmande ändå. Jag skulle tolka ointresset som att det var något som inte var okej i vårt förhållande och skulle inte det gå att lösa så skulle jag avsluta det och gå vidare till en helt ny verkställande direktör, så att säga. Jag skulle starta något helt nytt företag med någon som faktiskt var intresserad.
Helt enligt ett annat citat som min fd Master använde sig av: ”Har inte du det jag vill ha så har någon annan det.”

Detta med förhållanden och regler för att båda parter ska trivas är en knepig situation att försätta sig i. Har man dock turen att träffa någon som har samma synsätt som en själv, kan det bli överväldigande bra. Men det är svårt, riktigt svårt.
Har man dessutom ett förhållande som Mr M och hans Slyna verkar ha utifrån deras blogg sett, ett med lite lösare tyglar och mer diffusa ramar, då är det svårt att definiera vart gränserna går. Skulle jag ha det så i mitt förhållande skulle jag tänka att det mer eller mindre var bäddat för missförstånd och skulle någon tänja på gränsen så skulle man efteråt inte kunna säga att det inte var okej, trots att det inte känns så, just för att gränsen var så diffus och klara linjer inte fanns.
Vetskapen om vad som är okej och inte är svår att få utan att just testa gränser, men vad gör man om det efteråt inte känns okej?

Låt oss säga att Mr M får tillåtelse av Slynan att ha en ”vikarie” och han gör slag i saken, det verkar som att han redan har klart för sig vilken ”vikarie” han skulle vilja ha (om jag inte tolkat saken fel, isåfall ber jag om ursäkt), för att Slynan sedan ska upptäcka att det inte alls känns okej för henne. Skulle det då vara värt det?
Den obehagliga stämning som det skulle resultera i och att hon skulle må dåligt. Skulle ett eller ens tio knull med någon som (förhoppningsvis) inte betyder något, vara värt att mer eller mindre riskera sin relation för?
Jag vill påminna om att jag utgår ifrån hur jag skulle känna, inte nödvändigtvis utifrån hur verkligheten ser ut. Då jag inte lever i deras relation vet jag inte hur hon skulle reagera. Hon kan lika gärna godkänna det och allt är toppen för dem båda sedan, vilket jag hoppas på.

Men då kommer vi ju till nästa fråga, om hon inte skulle godkänna den lösningen på problemet, vad händer då?
Hon skulle veta att han tänkt tanken och undra huruvida den finns kvar. Skulle han kanske känna sig frustrerad i och med att han kanske anser att hon inte gör allt för att han ska vara tillfredställd?
Nu tror jag att de har ett sådant öppet förhållande så de skulle lösa det problemet, men om jag (som jag hela inlägget gjort) skulle utgå ifrån mig själv så skulle iallafall jag fundera på huruvida tanken på någon annan fortfarande finns där.

Jag vill åter igen nämna att jag är så pass skadad att jag i min relation behöver lite striktare regler för både mig själv och min partner. Men bara för att det är så ser jag absolut inte snett på par som inte behöver de ramar som vi har, tvärtom, jag önskar att vi kunde vara lika fria och avslappnade i vårt förhållande till regler och ramar.
Under inläggets gång har jag frågat och diskuterat lite om saken med min sambo och för honom skulle en ”vikarie” vara okej om han skulle exempelvis åka in i fängelse och rent i fysisk närvaro inte kunna tillfredställa mig, eller om något skulle hända med själva ”paketet” som han yttryckte det, så kuken inte skulle vara kapabel att göra sitt jobb. Skulle jag dock nämna förslaget med vikarie i någon av de ovanstående situationerna så skulle han avsluta vår relation på en gång. Kommer han själv med förslaget är det dock helt okej.
Som jag just sa till min sambo; hade jag inte varit med om den mängd otrohet som jag faktiskt har, hade reglerna varit mycket mer uttänjda. En trekant hade hänt för länge sedan och kanske tanken på en ”vikarie” inte hade varit så upprörande. Jag hade haft en helt annan självkänsla och en annan känsla av tillit till både mig själv och andra människor.
Många gånger har jag funderat på huruvida jag skulle kunna lita på mig själv i en sk ”öppen relation”. Skulle jag hålla mig inom gränserna om de var längre bort från de jag har idag? Hur skulle jag känna om jag var nära dem, både på insidan och utsidan om dem..? Mycket därför är jag också nöjd med de gränser vi har i vår relation idag, ingen av oss behöver fundera. Nackdelen kan man kanske tycka att vi missar en del spännande saker och det känner jag också ibland ärligt talat, att det eller det hade varit spännande…

Spänning eller trygghet?
Och till vilket pris får man det ena eller det andra?
Det är trots allt antingen eller för så otroligt många.
Även för mig.