Arkiv för månad juni, 2009

Jag har läst Phias funderingar kring otrohet, och även följt kommentarerna kring detsamma med intresse. Otrohet är ett alltid lika aktuellt ämne, speciellt om man lever i just monogama förhållanden enligt den klassiska mallen.

Så det här är mina blandade tankar om förhållanden. Jag kan inte ge nån garanti för att det är speciellt sammanhängande – eller ens relevant – men jag hoppas nån finner det av intresse.

Om monogama förhållanden är Stålmannen så tror jag att otrohet är dess kryptonit. Otrohet kommer i ett otroligt brett spektrum också, och otrohet kan därför vara precis vad som helst. Men precis som Phia kommit fram till tycker jag också att otrohet är när man gör nåt utan att tala om det. Sen är det svårare att definiera om det är en fysisk handling, en nätflört eller vad som helst. Men i grunden är otrohet när en part i ett monogamt förhållande gör nåt och döljer det för den andra parten. Kokar man bort allting annat så får man den principen kvar.

Sen finns det ju såklart förmildrande eller förvärrande omständigheter, men så är det alltid med människor. Vi är enormt komplicerade varelser, och därför blir allting som rör oss väldigt komplicerade därefter.

Man har alltid ett val. Jag gillade ND’s kommentar, för jag har alltid sagt att man har ett val. Allting man gör i sitt liv är ett val, sen hur smart det valet är återstår alltid att se. Ursäkter som ”jag var full” eller ”jag halkade och hon råkade stå rätt” är bara ursäkter. Till sist och syverne handlar det om ett val man själv gör, och då får man stå för konsekvenserna beroende på vad man väljer. Är man i en monogam relation som inte tillåter utsvävningar (som de flesta såna relationer inte gör) så är det väl generellt ett dåligt val att hoppa i säng med någon annan – men det är ett val.

Jag kallade otrohet för kryptonit tidigare, och även om den metaforen stämmer bra så går det att återhämta sig från otrohet. Otrohet kan vara ett tecken på många saker, och jag tror att en av de vanligaste orsakerna till otrohet är att man lever i ett förhållande som man inte trivs i. Kanske har kärleken tagit slut, kanske har sexlusten tagit slut, kanske har [nånting annat] hänt. Vad som helst kan få en person att ta till otrohet.

Hur man då fixar detta är upp till de människor och de begränsningar som ingår i förhållandet. Man kan laga det exempelvis genom att göra slut, för kanske var otroheten ett tecken på att det inte fanns nånting att bygga förhållandet på längre. Eller så kan man laga det genom att kommunicera med varandra och hitta tillbaka till vad som gjorde att man ingick förhållandet till att börja med. Eller så kan man fundera över mer okonventionella lösningar.

Men en sak som är säker – lösningen är precis lika unik för just det förhållandet, som förhållandet i sig är unikt. Även om man säger ”vi löste det genom att börja prata igen” så är det bara en gravt förenklad sammanfattning. Det kommer att finnas så många personliga variationer i den lösningen att den kommer att vara lika unik som ett fingeravtryck.

—

I slutet av April valde jag att övergå till en livsstil som gick i det polyamorösa tecknet. Ja, det har varit en totalvändning från vad jag tidigare skrivit om det, och det har varit ett uppvaknande på många sätt och vis. Jag är inte helt nöjd med etiketten heller, men i brist på bättre så kallar jag mig själv för ”öppen”.

Det finns många myter om polyamorösa människor. Många av de elakare myterna tror jag är att de är konstiga, inte har några hämningar, är sexgalningar, knullar vad som helst. Ni vet, ganska fördomsfulla saker. Jag tror inte polyamorösa människor är så, jag vet att jag inte är det. Jag är inte ohämmad, och även om jag känner att det här är hur jag vill leva så är jag ändå samma person som innan, och försöker fortfarande följa den etiska kompass som snurrar inuti mig. Jag är inte ute och raggar överallt, jag har inte en strid ström av kvinnor som vandrar in och ut ur mitt sovrum.

När man börjar leva polyamoröst förlorar man svartsjukan. Det är skönt att förlora den, och hur man gör för att förlora den är individuellt. För min del använde jag uttrycket som många andra polysar använder: ”Man kan inte äga en annan människa”. Jag tolkade det som att man inte kan begränsa en annan människa varken fysiskt eller psykiskt, vilket jag ofta uppfattar är en grundpelare i traditionell monogami.

(Nu vill jag påpeka att jag inte klankar ner på alla människor som trivs i sina monogama förhållanden. Är man lycklig, då är man lycklig och då är det ingen mening att börja ifrågasätta det bra för att nån halvtokig sexbloggare skriver nånting. Men är ni inte lyckliga är det kanske dags att fundera över hur ni ska göra för att bli lyckliga – vilket var vad jag gjorde)

En sak som jag tror man dock behåller som polyamorös gentemot monogam är faktiskt otrohet. Jag tror att otrohet kan drabba poly-förhållanden lika mycket som mono-förhållanden. Återigen beroende på hur man lever sitt polyliv. När jag funderar på hur jag känner det så är polyförhållanden en hel del som monoförhållanden – förutom att man har flera samtidigt. Även där tror jag att otrohet kan förekomma, och även där tror jag att roten är densamma: man döljer nånting, man är oärlig om nånting.

Dock tror jag att polyförhållanden är aningen mer immuna mot otrohet än monoförhållanden, just för att det är mer öppet. Öppenheten i sig blir kanske inte nåt 100% felsäkert vaccin, och det beror säkert på efter vilka villkor man lever sitt polyliv, men när jag funderar på det så känns det som att polyförhållanden är mer immuna mot det.

—

Jag ska runda av med att ge ett filmtips som kan vara intressant att se om man är fundersam på just relationer, kärlek och liknande. Det är ”Vicky Christina Barcelona”, om två amerikanska tjejer som åker på semester till Spanien och blir inblandade i en småkomplicerad röra. Jag ogillar Woody Allens filmer på generell princip, men den här filmen tyckte jag om. Att den dessutom lyckas skildra just ett polyamoröst triangelförhållande utan att ta till pekpinnar eller dra slutsatser tyckte jag om.

—

Åsikter? Kommentarer? Fältet är fritt.