Efter några försök till att få igång en tankeström kring midsommarfirande ger jag nu slutgiltigt upp. Sorry om ni hoppades på det. Vill ni veta mer om midsommarfirandet i Sverige -och speciellt om symboliken bakom midsommarpålen- rekommenderar jag ett besök till Wikipedia.
Nej, istället tänkte jag skriva om varför jag gillar äkta människor. För i fredags kväll fick jag träffa två stycken riktigt äkta människor, och det var enormt uppfriskande. Att dessa två människor dessutom är läsare till min blygsamma lilla blogg gör det hela desto mer intressant och avslappnande då jag slipper tänka på vem jag ska vara runt dem.
Vad är en äkta människa? För ”äkta” är ett uttryck jag använder rätt friskt numera, och vad innebär det att vara en äkta människa?
Kort uttryckt innebär det att man är sig själv.
Vi lever i ett samhälle som påstår sig uppmuntra individualitet. Tyvärr anser jag att denna uppmuntran på senare år har förvandlats till ett gravt hyckleri då denna individualitet uppmuntras så länge man är individuell på precis exakt samma sätt som alla andra. Se bara på valfri subkultur hos t.ex. tonåringar för att få ett tydligt exempel på detta. Vare sig man är gothare, punkare, fjortisbimbo eller förortsbrat så hänger man sig åt samma dogma som alla andra som valt att ansluta sig till denna ”individualitet”. Det finns oskrivna regler som man ska följa, klädstilar som ska anpassas, åsikter som ska stämma in, band som man ska gilla. Följer man inte denna hemliga dogma finns risken att man blir utesluten ur sin sociala klick, att ens vänner vänder ryggen mot en för man är inte tillräckligt ”äkta”.
Fast egentligen är det först när man vänder subkulturen ryggen som man kan börja bli äkta igen.
Det här går igen sig i vuxen ålder, och även här på nätet ser man bloggar som passar in sig själv i ett eller annat fack. Vi har bimbobruttorna som Blondinbella och Kenza och allt vad de nu heter, samt alla de hundratals eller tusentals småtjejerna som försöker imitera deras stil. Vi har alla som vill starta en sexblogg och som skriver om sina idealiserade älskare, som skriver om hur skönt de har det och om hur stora kukarna som daskas i deras ansikten är. Osv, ad infinitum.
På sätt och vis ingår även jag där. Men etiketten som har lagts på min blogg har varit i brist på bättre, och har applicerats av andra människor än mig själv. Inte för att det här inte är en sexblogg, för det är det. Men snarare för att jag inte tycker att mitt språk riktigt stämmer överens med övriga sexbloggares. Samt att jag faktiskt inte bryr mig vilken eventuell social klick jag tillhör, utan jag bryr mig om att skriva om saker som berör mig.
Nu när jag tänker på det är dessutom bloggar en dålig jämförelse då en människa kan vara upphov till flera bloggar med olika tema, helt beroende på humör för stunden. My bad.
Jag ska försöka styra tillbaka det här tåget på rätt spår igen.
Jag vet att jag är bra på många saker. Jag är bra på att skriva. Jag är bra på att se saker. Jag är bra på att tänka, och jag är bra på att lista ut hur saker fungerar. Men en sak som jag är riktigt bra på är att se människor. Jag ser snabbt om en människa är sig själv eller om en människa försöker vara nån annan, och tröttnar fort på människor som inte vågar vara sig själva.
För vi uppmuntras inte till att vara oss själva idag. När jag växte upp fick jag lära mig att mina föräldrar skulle tycka om mig oavsett vem jag blev, så länge jag var stolt över vem jag var och var mig själv. Idag funkar det inte så. Även om föräldrar idag uppfostrar sina barn enligt den principen tror jag det börjar höra till undantagen att man är sig själv. Speciellt under de bräckliga och känsliga tonåren är nog risken stor att man inte kan, vågar eller vill vara sig själv utan hellre tar på sig en mask och passar in sig själv i en mall för att slippa bli utstött.
Äkta människor är spännande. Jag gillar att lära känna äkta människor, människor med tankar, åsikter och erfarenheter. Människor som inte plockar fram en mall så fort de måste göra nåt, och ser om de själva kan tillåtas göra nånting enligt den mallen. Människor som är sig själva, som slappnar av, som inte bryr sig om sina eventuella ”defekter” utan ändå lever sina liv och fyller sin omgivning med sin personlighet.
Många människor oroar sig för mycket över sina defekter. Kanske är det dessa defekter som gör att man försöker passa in i en mall hellre än att acceptera att man är en ofulländad varelse. Det går inte att slå på TVn eller öppna en tidning utan att bli dränkt av information om hur man ska uppnå perfektion. Det är krämer, banklån, kurer, tips och tricks för hur man ska dölja eller bli av med sina defekter. Rynkor, bilringar, odörer. Sneda näsor, stora fötter, små fötter. Allting är defekter och du är en ful ful ful människa som ingen kommer att kunna älska förrän du blivit av med dessa defekter.
Det enda problemet är att det är en lögn. Defekterna är inte dåliga.
Emellanåt frågar man mig varför jag kan se på en kvinna och tycka att hon är vacker oavsett hur hon ser ut. Varför jag inte attraheras till fotomodeller eller kändisar. Varför jag uppskattar insidan lika mycket om utsidan, och varför jag bara blir uttråkad om jag endast får utsida.
Det finns ingen spänning i perfekta människor. De har ingen personlighet. Precis som med deras utseende har personligheten blekts och strukits och plattats till. Defekterna som annars hade funnits där för att skapa spänning och förhöjt det som är fint och äkta med dem har försvunnit, och i samma veva har även det som gjorde dem unikt försvunnit.
De äkta människor har sina defekter intakta. Såväl fysiska som de på själen, och helt paradoxalt fungerar dessa defekter som en förstärkare för allt som gör dem vackra. De har skrynklor på såväl kropp som själ. De är äkta, de är oförfalskade och fullständigt naturliga. De är lika genuina som marken vi går på och luften vi andas.
De är vackra.
Efter några försök till att få igång en tankeström kring midsommarfirande ger jag nu slutgiltigt upp. Sorry om ni hoppades på det. Vill ni veta mer om midsommarfirandet i Sverige -och speciellt om symboliken bakom midsommarpålen- rekommenderar jag ett besök till Wikipedia.
Nej, istället tänkte jag skriva om varför jag gillar äkta människor. För i fredags kväll fick jag träffa två stycken riktigt äkta människor, och det var enormt uppfriskande. Att dessa två människor dessutom är läsare till min blygsamma lilla blogg gör det hela desto mer intressant och avslappnande då jag slipper tänka på vem jag ska vara runt dem.
Vad är en äkta människa? För "äkta" är ett uttryck jag använder rätt friskt numera, och vad innebär det att vara en äkta människa?
Kort uttryckt innebär det att man är sig själv.
Vi lever i ett samhälle som påstår sig uppmuntra individualitet. Tyvärr anser jag att denna uppmuntran på senare år har förvandlats till ett gravt hyckleri då denna individualitet uppmuntras så länge man är individuell på precis exakt samma sätt som alla andra. Se bara på valfri subkultur hos t.ex. tonåringar för att få ett tydligt exempel på detta. Vare sig man är gothare, punkare, fjortisbimbo eller förortsbrat så hänger man sig åt samma dogma som alla andra som valt att ansluta sig till denna "individualitet". Det finns oskrivna regler som man ska följa, klädstilar som ska anpassas, åsikter som ska stämma in, band som man ska gilla. Följer man inte denna hemliga dogma finns risken att man blir utesluten ur sin sociala klick, att ens vänner vänder ryggen mot en för man är inte tillräckligt "äkta".
Fast egentligen är det först när man vänder subkulturen ryggen som man kan börja bli äkta igen.
Det här går igen sig i vuxen ålder, och även här på nätet ser man bloggar som passar in sig själv i ett eller annat fack. Vi har bimbobruttorna som Blondinbella och Kenza och allt vad de nu heter, samt alla de hundratals eller tusentals småtjejerna som försöker imitera deras stil. Vi har alla som vill starta en sexblogg och som skriver om sina idealiserade älskare, som skriver om hur skönt de har det och om hur stora kukarna som daskas i deras ansikten är. Osv, ad infinitum.
På sätt och vis ingår även jag där. Men etiketten som har lagts på min blogg har varit i brist på bättre, och har applicerats av andra människor än mig själv. Inte för att det här inte är en sexblogg, för det är det. Men snarare för att jag inte tycker att mitt språk riktigt stämmer överens med övriga sexbloggares. Samt att jag faktiskt inte bryr mig vilken eventuell social klick jag tillhör, utan jag bryr mig om att skriva om saker som berör mig.
Nu när jag tänker på det är dessutom bloggar en dålig jämförelse då en människa kan vara upphov till flera bloggar med olika tema, helt beroende på humör för stunden. My bad.
Jag ska försöka styra tillbaka det här tåget på rätt spår igen.
Jag vet att jag är bra på många saker. Jag är bra på att skriva. Jag är bra på att se saker. Jag är bra på att tänka, och jag är bra på att lista ut hur saker fungerar. Men en sak som jag är riktigt bra på är att se människor. Jag ser snabbt om en människa är sig själv eller om en människa försöker vara nån annan, och tröttnar fort på människor som inte vågar vara sig själva.
För vi uppmuntras inte till att vara oss själva idag. När jag växte upp fick jag lära mig att mina föräldrar skulle tycka om mig oavsett vem jag blev, så länge jag var stolt över vem jag var och var mig själv. Idag funkar det inte så. Även om föräldrar idag uppfostrar sina barn enligt den principen tror jag det börjar höra till undantagen att man är sig själv. Speciellt under de bräckliga och känsliga tonåren är nog risken stor att man inte kan, vågar eller vill vara sig själv utan hellre tar på sig en mask och passar in sig själv i en mall för att slippa bli utstött.
Äkta människor är spännande. Jag gillar att lära känna äkta människor, människor med tankar, åsikter och erfarenheter. Människor som inte plockar fram en mall så fort de måste göra nåt, och ser om de själva kan tillåtas göra nånting enligt den mallen. Människor som är sig själva, som slappnar av, som inte bryr sig om sina eventuella "defekter" utan ändå lever sina liv och fyller sin omgivning med sin personlighet.
Många människor oroar sig för mycket över sina defekter. Kanske är det dessa defekter som gör att man försöker passa in i en mall hellre än att acceptera att man är en ofulländad varelse. Det går inte att slå på TVn eller öppna en tidning utan att bli dränkt av information om hur man ska uppnå perfektion. Det är krämer, banklån, kurer, tips och tricks för hur man ska dölja eller bli av med sina defekter. Rynkor, bilringar, odörer. Sneda näsor, stora fötter, små fötter. Allting är defekter och du är en ful ful ful människa som ingen kommer att kunna älska förrän du blivit av med dessa defekter.
Det enda problemet är att det är en lögn. Defekterna är inte dåliga.
Emellanåt frågar man mig varför jag kan se på en kvinna och tycka att hon är vacker oavsett hur hon ser ut. Varför jag inte attraheras till fotomodeller eller kändisar. Varför jag uppskattar insidan lika mycket om utsidan, och varför jag bara blir uttråkad om jag endast får utsida.
Det finns ingen spänning i perfekta människor. De har ingen personlighet. Precis som med deras utseende har personligheten blekts och strukits och plattats till. Defekterna som annars hade funnits där för att skapa spänning och förhöjt det som är fint och äkta med dem har försvunnit, och i samma veva har även det som gjorde dem unikt försvunnit.
De äkta människor har sina defekter intakta. Såväl fysiska som de på själen, och helt paradoxalt fungerar dessa defekter som en förstärkare för allt som gör dem vackra. De har skrynklor på såväl kropp som själ. De är äkta, de är oförfalskade och fullständigt naturliga. De är lika genuina som marken vi går på och luften vi andas.
De är vackra.
