Nu kanske jag stjäl uppmärksamheten från Sheilas pågående relationsintriger en stund, men jag måste få skriva. Hon förstår säkert. Min förkylning börjar äntligen släppa, och med den dimmorna i mitt huvud. Samt att jag helt enkelt måste få… ja… skriva.

Början:

De senaste dagarna har jag suttit och läst igenom mycket av mina gamla inlägg. Inlägg från när jag började den här bloggen i November 2006. Människan som möter mig i de inläggen är en mycket annan människa än den jag är idag, och även om jag på många sätt och vis varit i konstant evolution sedan omkring 2001 så är det de senaste två åren som stenen verkligen börjat rulla i mycket högre fart.

Människan jag ser i de gamla inläggen, och i mitt minne från den tiden, är en hårdnackat monogam och faktiskt ganska osäker människa. Jag var i en relation som alltid kändes som om den var i gungning, och jag motarbetade allt som var nytt och främmande. Överhuvudtaget var jag nog i mångt och mycket rädd för min egen sexualitet, även om jag aldrig skulle kännas vid en sådan åsikt då. Men att kunna se klart i backspegeln är väl en av de få saker som man verkligen bör tillåta sig. Både för att se vem man var och vad man tyckte, men även för att få lite perspektiv på saker och se hur långt man kommit.

För jag har kommit långt. Jag har gått från att tro på monogama relationer till att både teoretiskt och praktiskt anse att det är total stenålder. Det var en process, och det senaste året mognade det fullständigt. Sedan Mars tog jag steget fullt ut och kände att jag omöjligt kunde neka de känslorna längre.

Jag antar att känslan är densamma för någon som förnekat sin egen homosexualitet under en lång tid. En känsla av att nej, det här är inte jag, och jag vill vara jag. En känsla man inte kan förneka, inte kan dölja längre. Jag är inte homosexuell. Däremot tror jag på en (i brist på bättre etikett) polyamorös livsstil, och i Mars kunde jag inte längre låtsas som nåt annat. Jag kallar mig dock inte polyamorös, som ni alla vet har jag ju faktiskt lite svårt för det här med etiketter och tycker de är onödiga i långa loppet. Det enda jag egentligen kallar mig är ”öppen”.

Det var ett stort steg, och en stor lättnad. När jag tog det steget och kände att det var oundvikligt försvann många gamla mörka moln. Det största molnet var det moln som bestod av gammal svartsjuka och osäkerhet. Jag känner ingen svartsjuka längre.

Det andra som hände var känslan av att vara delaktig i nåt stort. Nästan som att bli pånyttfödd, eller hitta nån kristen gud eller nåt annat sånt. Nåt som verkligen, ja… GREP TAG i en, liksom. Jag har numera svårt att hålla käften om min nya livsstil, och precis som en missionärspredikant har jag en tendens att vilja använda min nya upptäckt för att felsöka allt som är tokigt i samhället.

Tro mig, det här kommer att bli ett stort pågående ämne i framtiden här. Monogami är för mig lika mycket historia som T-forden eller pyramiderna. Det är nåt att se tillbaka på och kanske skrocka lite åt. Ni vet, sådär som man gör åt gamla antika saker. Jag blickar framåt på en framtid med mycket kärlek.

Slutet:

Det tråkiga är dock att min nya livsstil visade sig vara oförenlig med min J. Tyvärr.

Redan innan hon kom hit i slutet av Juli hade vi faktiskt bestämt oss för att avveckla vårat förhållande medan vi fortfarande var positiva till varandra. Under våren hade vi börjat trasa sönder varandra. Dels pga min nyfunna öppenhet men också pga så många andra saker.

Ni förstår, det som J vill ha mer än nånting annat är barn. Hon älskar barn, hon vill ha ett helt litet fotbollslag som hon kan packa in i minibussen och åka runt med. Hennes största sorg är dock att hon har väldigt svårt för att få just barn. Det är medicinskt betingat och har att göra med en feldiagnos som gjordes i det förflutna. Historien är komplex, men summan av kardemumman är att hon kan få barn – men oddsen för det är väldigt, väldigt små. Det kommer att kräva massor med medicinsk hjälp om hon ska bli på smällen.

Under all den tid vi haft sex har vi aldrig använt skydd, eftersom vi vet om det. Visst, risken har ju alltid funnits. Men ingenting har hänt, och varje gång vi pratat om det har nånting ledset flutit in över hennes ansikte. För hon vill ha barn. Vilket var en skärningspunkt för oss. För jag är i bästa fall ytterst ambivalent till att bli pappa. Hårt uttryckt är jag extremt skeptisk, och ju längre tiden går desto mer tveksam blir jag faktiskt. Inte att jag inte tycker om barn – jag älskar barn. Men det finns många orsaker (de flesta alltför personliga för att gå in på här) som får mig att känna att jag inte vill ha egna barn.

Så i korthet var det svårt att få ihop en monogam tjej som vill ha barn med en polyamorös kille som inte vill ha barn. Såklart fanns det mycket mer som inte gick att kompromissa ihop, men det var de två största skärningspunkterna. Hur vi än vände och vred på det så skulle ett fortsatt förhållande mellan oss kräva att en eller båda fick kompromissa på punkter där vi inte ville kompromissa hur mycket vi än älskade varandra.

Detta blev enormt smärtsamt under våren. Våra samtal var sällan glada och slutade ofta med att en eller båda av oss grät och mådde dåligt. Vi drog och slet i varandra. Varför kunde hon inte förstå hur jag kände med mina känslor och åsikter? Varför kunde inte jag förstå hur hon kände? Det gjorde ont, vi tillförde ingenting positivt till varandras liv och den kärlek som vi baserat vårat förhållande på började nötas sönder och holkas ur.

Därför kom vi till sist till det något plågsamma men i längden bästa beslutet att säga upp våran relation medan den fortfarande var positiv. Att göra de sista tre veckorna ihop till nånting speciellt, nånting vackert. Att inte avsluta förhållandet i en moll-stämning, utan gå ut med flaggan i topp. Sedan nån gång i framtiden hoppas vi på en platonisk vänskap.

J sa att hon kommer att behöva isolation från mig för att bearbeta känslorna. Total isolation. I början tyckte jag det var hårt, men nu sitter jag här och förstår hur hon kände. Jag inser nu att även jag kommer att behöva vara ifrån henne. För hon var inte bara en flickvän, hon var en fantastisk vän. Vi pratade i praktiken varje dag och jag fanns lika mycket i hennes liv som hon fanns i mitt – trots det fysiska avståndet mellan oss.

Igår var sista dagen. Vi höll flaggan i topp. Pratade mycket i telefon och hade faktiskt riktigt trevligt. Inte förrän de sista minuterna framåt småtimmarna innan hon skulle gå och lägga sig och vi skulle säga farväl på allvar blev det tårar.

Jag saknar henne. Jag hoppas hon hittar en underbar kille som kan ge henne de drömmarna. Jag hoppas i framtiden att få se henne, och se hur lycklig hon är. Jag är glad för den tid vi hade, och kommer alltid att minnas den med värme och kärlek. Hon är en fantastisk kvinna.

Själv blickar jag framåt. Jag har nya saker att upptäcka, och ni får alla följa med på resan.

Nu kanske jag stjäl uppmärksamheten från Sheilas pågående relationsintriger en stund, men jag måste få skriva. Hon förstår säkert. Min förkylning börjar äntligen släppa, och med den dimmorna i mitt huvud. Samt att jag helt enkelt måste få... ja... skriva. Början: De senaste dagarna har jag suttit och läst igenom mycket av mina gamla inlägg. Inlägg från när jag började den här bloggen i November 2006. Människan som möter mig i de inläggen är en mycket annan människa än den jag är idag, och även om jag på många sätt och vis varit i konstant evolution sedan omkring 2001 så är det de senaste två åren som stenen verkligen börjat rulla i mycket högre fart. Människan jag ser i de gamla inläggen, och i mitt minne från den tiden, är en hårdnackat monogam och faktiskt ganska osäker människa. Jag var i en relation som alltid kändes som om den var i gungning, och jag motarbetade allt som var nytt och främmande. Överhuvudtaget var jag nog i mångt och mycket rädd för min egen sexualitet, även om jag aldrig skulle kännas vid en sådan åsikt då. Men att kunna se klart i backspegeln är väl en av de få saker som man verkligen bör tillåta sig. Både för att se vem man var och vad man tyckte, men även för att få lite perspektiv på saker och se hur långt man kommit. För jag har kommit långt. Jag har gått från att tro på monogama relationer till att både teoretiskt och praktiskt anse att det är total stenålder. Det var en process, och det senaste året mognade det fullständigt. Sedan Mars tog jag steget fullt ut och kände att jag omöjligt kunde neka de känslorna längre. Jag antar att känslan är densamma för någon som förnekat sin egen homosexualitet under en lång tid. En känsla av att nej, det här är inte jag, och jag vill vara jag. En känsla man inte kan förneka, inte kan dölja längre. Jag är inte homosexuell. Däremot tror jag på en (i brist på bättre etikett) polyamorös livsstil, och i Mars kunde jag inte längre låtsas som nåt annat. Jag kallar mig dock inte polyamorös, som ni alla vet har jag ju faktiskt lite svårt för det här med etiketter och tycker de är onödiga i långa loppet. Det enda jag egentligen kallar mig är "öppen". Det var ett stort steg, och en stor lättnad. När jag tog det steget och kände att det var oundvikligt försvann många gamla mörka moln. Det största molnet var det moln som bestod av gammal svartsjuka och osäkerhet. Jag känner ingen svartsjuka längre. Det andra som hände var känslan av att vara delaktig i nåt stort. Nästan som att bli pånyttfödd, eller hitta nån kristen gud eller nåt annat sånt. Nåt som verkligen, ja... GREP TAG i en, liksom. Jag har numera svårt att hålla käften om min nya livsstil, och precis som en missionärspredikant har jag en tendens att vilja använda min nya upptäckt för att felsöka allt som är tokigt i samhället. Tro mig, det här kommer att bli ett stort pågående ämne i framtiden här. Monogami är för mig lika mycket historia som T-forden eller pyramiderna. Det är nåt att se tillbaka på och kanske skrocka lite åt. Ni vet, sådär som man gör åt gamla antika saker. Jag blickar framåt på en framtid med mycket kärlek. Slutet: Det tråkiga är dock att min nya livsstil visade sig vara oförenlig med min J. Tyvärr. Redan innan hon kom hit i slutet av Juli hade vi faktiskt bestämt oss för att avveckla vårat förhållande medan vi fortfarande var positiva till varandra. Under våren hade vi börjat trasa sönder varandra. Dels pga min nyfunna öppenhet men också pga så många andra saker. Ni förstår, det som J vill ha mer än nånting annat är barn. Hon älskar barn, hon vill ha ett helt litet fotbollslag som hon kan packa in i minibussen och åka runt med. Hennes största sorg är dock att hon har väldigt svårt för att få just barn. Det är medicinskt betingat och har att göra med en feldiagnos som gjordes i det förflutna. Historien är komplex, men summan av kardemumman är att hon kan få barn - men oddsen för det är väldigt, väldigt små. Det kommer att kräva massor med medicinsk hjälp om hon ska bli på smällen. Under all den tid vi haft sex har vi aldrig använt skydd, eftersom vi vet om det. Visst, risken har ju alltid funnits. Men ingenting har hänt, och varje gång vi pratat om det har nånting ledset flutit in över hennes ansikte. För hon vill ha barn. Vilket var en skärningspunkt för oss. För jag är i bästa fall ytterst ambivalent till att bli pappa. Hårt uttryckt är jag extremt skeptisk, och ju längre tiden går desto mer tveksam blir jag faktiskt. Inte att jag inte tycker om barn - jag älskar barn. Men det finns många orsaker (de flesta alltför personliga för att gå in på här) som får mig att känna att jag inte vill ha egna barn. Så i korthet var det svårt att få ihop en monogam tjej som vill ha barn med en polyamorös kille som inte vill ha barn. Såklart fanns det mycket mer som inte gick att kompromissa ihop, men det var de två största skärningspunkterna. Hur vi än vände och vred på det så skulle ett fortsatt förhållande mellan oss kräva att en eller båda fick kompromissa på punkter där vi inte ville kompromissa hur mycket vi än älskade varandra. Detta blev enormt smärtsamt under våren. Våra samtal var sällan glada och slutade ofta med att en eller båda av oss grät och mådde dåligt. Vi drog och slet i varandra. Varför kunde hon inte förstå hur jag kände med mina känslor och åsikter? Varför kunde inte jag förstå hur hon kände? Det gjorde ont, vi tillförde ingenting positivt till varandras liv och den kärlek som vi baserat vårat förhållande på började nötas sönder och holkas ur. Därför kom vi till sist till det något plågsamma men i längden bästa beslutet att säga upp våran relation medan den fortfarande var positiv. Att göra de sista tre veckorna ihop till nånting speciellt, nånting vackert. Att inte avsluta förhållandet i en moll-stämning, utan gå ut med flaggan i topp. Sedan nån gång i framtiden hoppas vi på en platonisk vänskap. J sa att hon kommer att behöva isolation från mig för att bearbeta känslorna. Total isolation. I början tyckte jag det var hårt, men nu sitter jag här och förstår hur hon kände. Jag inser nu att även jag kommer att behöva vara ifrån henne. För hon var inte bara en flickvän, hon var en fantastisk vän. Vi pratade i praktiken varje dag och jag fanns lika mycket i hennes liv som hon fanns i mitt - trots det fysiska avståndet mellan oss. Igår var sista dagen. Vi höll flaggan i topp. Pratade mycket i telefon och hade faktiskt riktigt trevligt. Inte förrän de sista minuterna framåt småtimmarna innan hon skulle gå och lägga sig och vi skulle säga farväl på allvar blev det tårar. Jag saknar henne. Jag hoppas hon hittar en underbar kille som kan ge henne de drömmarna. Jag hoppas i framtiden att få se henne, och se hur lycklig hon är. Jag är glad för den tid vi hade, och kommer alltid att minnas den med värme och kärlek. Hon är en fantastisk kvinna. Själv blickar jag framåt. Jag har nya saker att upptäcka, och ni får alla följa med på resan.