ND, en av våra regelbundna läsare nappade på mitt upprop efter gästinlägg och skrev ett väldigt fint, ärligt och intelligent inlägg om BDSM och den relation som sådant kräver och ger.

En av våra favoritleksaker var en fotpall från IKEA. Den bestod av en stoppad kudde av falskt läder, och ett aluminiumben med en rund fot. På min signal föll Atia på knä vid pallen och lade sig över den, medan jag surrade hennes lår och handleder till pallbenet med ett rep av mjuk röd nylon. Jag tände ett ljus och den månskensvita rumpan vickade ängsligt, lårmusklerna spändes, de svällande brösten hotade att spilla över pallkanten. Hon brukade vrida på huvudet för att se mig, för att se värmeljuset och det heta stearinet som snart skulle spilla över hennes rygg och skinkor i små glödande pärlor. I Atias ögon såg jag oro, längtan, men mer än något annat, tillit.

I efterhand inser jag hur absurt det är, hur bisarrt det är att hon skulle visa tillit för mig, som stod i beredskap att binda henne, utnyttja henne och orsaka henne smärta. För vad är tillit, om inte en känsla vi visar dem vi är säkra kommer inte att skada oss? Så när förvandlades ”jag vet att du inte kommer att skada mig” till ”jag vet att du inte kommer att skada mig mer än vad jag klarar av”? Och vad är jag för människa som glatt tar emot denna sortens tillit och rör mig fritt inom dess ramar?

Försvarare av BDSM talar om njutningen i att släppa taget och låta en annan person ta över spakarna. Man talar om en känsla av trygghet, man talar om endorfiner utlösta av smärta, man talar om hjältedyrkan. Desto svårare är det att försvara den dominante. Det var inte förrän jag träffade Shelley som jag kunde konfrontera mina egna känslor angående min dominanta natur.

Till skillnad från Atia (som lärde mig allt jag kan), så har Shelley enbart börjat experimentera lite lätt med underkastelse, men är mycket öppen för nya erfarenheter. Efter en sådan, låg vi i efterglöden och småpratade, när hon plötsligt berättade att hon var lite orolig, dels för att hon en dag skulle känna sig besvärad av våra lekar och lämna mig otillfredsställd, men även för hur mycket smärta betydde för min sexuella njutning. Hon undrade hur det gick ihop att jag som var så mysig och gullig med henne utanför sovrummet kunde visa sån upphetsning vid tanken på att, till exempel smiska henne så hårt att jag lämnade illröda märken över hennes ben, eller att hålla henne nere medan vi knullade. Inte för att hon hade något emot det (motsatsen, faktiskt!), men frågan var om jag personligen behövde det.

Så vad är jag för människa, som njuter av att sätta mig över andra? Med Atia hade detta aldrig varit en fråga, då hon kände mig väl och uppmuntrade min dominans, i synerhet de mer aggressiva delarna. Jag hade aldrig haft anledning att ställa mig frågan som Shelley presenterade. Jag tror jag har kommit fram till ett svar. Självklart handlar det inte om att orsaka någon smärta. Det har det aldrig gjort. Det är helt enkelt en biprodukt, ett av många uttryckssätt för det jag egentligen får ut utav dominans: tillit. Hon tar bort alla barriärer och ger mig fullständig tillgång till varje del av hennes kropp, där jag kan fritt ta, smeka, nypa, bita, binda, slå, kyssa, älska, kommendera, utan att be om lov, utan att oroa mig för hur hon kommer att reagera. Det är en ära för mig att hon litar så mycket på mig, att hon vågar ge mig tillåtelse att ta ut svängarna. Det är en ära att hon känner sån trygghet hos mig. När hon är på knä, med händerna bundna bakom ryggen, ivrigt slickande över min kuk, så säger hon att jag är värdig, att jag är duktig (professionell?) nog att hantera henne.

Mitt jobb, i slutändan, är att inte missbruka den här tilliten. Det är som att låna en bil. Kör med den var du vill, pressa motorn om du tycker det är kul, men nåde dig om du repar lacken. Genom denna gåva får jag möjlighet att utforska de mörkare, aggressivare delarna av min personlighet utan att för den sakens skull förvandlas till ett monster. Allt hon begär i utbyte är självkontroll från min sida, och en förståelse för hennes behov, både fysiska och psykiska.

Det kanske är en klyscha, men det får mig att undra över vem som egentligen är överordnad i det här förhållandet.

ND, en av våra regelbundna läsare nappade på mitt upprop efter gästinlägg och skrev ett väldigt fint, ärligt och intelligent inlägg om BDSM och den relation som sådant kräver och ger. En av våra favoritleksaker var en fotpall från IKEA. Den bestod av en stoppad kudde av falskt läder, och ett aluminiumben med en rund fot. På min signal föll Atia på knä vid pallen och lade sig över den, medan jag surrade hennes lår och handleder till pallbenet med ett rep av mjuk röd nylon. Jag tände ett ljus och den månskensvita rumpan vickade ängsligt, lårmusklerna spändes, de svällande brösten hotade att spilla över pallkanten. Hon brukade vrida på huvudet för att se mig, för att se värmeljuset och det heta stearinet som snart skulle spilla över hennes rygg och skinkor i små glödande pärlor. I Atias ögon såg jag oro, längtan, men mer än något annat, tillit. I efterhand inser jag hur absurt det är, hur bisarrt det är att hon skulle visa tillit för mig, som stod i beredskap att binda henne, utnyttja henne och orsaka henne smärta. För vad är tillit, om inte en känsla vi visar dem vi är säkra kommer inte att skada oss? Så när förvandlades ”jag vet att du inte kommer att skada mig” till ”jag vet att du inte kommer att skada mig mer än vad jag klarar av”? Och vad är jag för människa som glatt tar emot denna sortens tillit och rör mig fritt inom dess ramar? Försvarare av BDSM talar om njutningen i att släppa taget och låta en annan person ta över spakarna. Man talar om en känsla av trygghet, man talar om endorfiner utlösta av smärta, man talar om hjältedyrkan. Desto svårare är det att försvara den dominante. Det var inte förrän jag träffade Shelley som jag kunde konfrontera mina egna känslor angående min dominanta natur. Till skillnad från Atia (som lärde mig allt jag kan), så har Shelley enbart börjat experimentera lite lätt med underkastelse, men är mycket öppen för nya erfarenheter. Efter en sådan, låg vi i efterglöden och småpratade, när hon plötsligt berättade att hon var lite orolig, dels för att hon en dag skulle känna sig besvärad av våra lekar och lämna mig otillfredsställd, men även för hur mycket smärta betydde för min sexuella njutning. Hon undrade hur det gick ihop att jag som var så mysig och gullig med henne utanför sovrummet kunde visa sån upphetsning vid tanken på att, till exempel smiska henne så hårt att jag lämnade illröda märken över hennes ben, eller att hålla henne nere medan vi knullade. Inte för att hon hade något emot det (motsatsen, faktiskt!), men frågan var om jag personligen behövde det. Så vad är jag för människa, som njuter av att sätta mig över andra? Med Atia hade detta aldrig varit en fråga, då hon kände mig väl och uppmuntrade min dominans, i synerhet de mer aggressiva delarna. Jag hade aldrig haft anledning att ställa mig frågan som Shelley presenterade. Jag tror jag har kommit fram till ett svar. Självklart handlar det inte om att orsaka någon smärta. Det har det aldrig gjort. Det är helt enkelt en biprodukt, ett av många uttryckssätt för det jag egentligen får ut utav dominans: tillit. Hon tar bort alla barriärer och ger mig fullständig tillgång till varje del av hennes kropp, där jag kan fritt ta, smeka, nypa, bita, binda, slå, kyssa, älska, kommendera, utan att be om lov, utan att oroa mig för hur hon kommer att reagera. Det är en ära för mig att hon litar så mycket på mig, att hon vågar ge mig tillåtelse att ta ut svängarna. Det är en ära att hon känner sån trygghet hos mig. När hon är på knä, med händerna bundna bakom ryggen, ivrigt slickande över min kuk, så säger hon att jag är värdig, att jag är duktig (professionell?) nog att hantera henne. Mitt jobb, i slutändan, är att inte missbruka den här tilliten. Det är som att låna en bil. Kör med den var du vill, pressa motorn om du tycker det är kul, men nåde dig om du repar lacken. Genom denna gåva får jag möjlighet att utforska de mörkare, aggressivare delarna av min personlighet utan att för den sakens skull förvandlas till ett monster. Allt hon begär i utbyte är självkontroll från min sida, och en förståelse för hennes behov, både fysiska och psykiska. Det kanske är en klyscha, men det får mig att undra över vem som egentligen är överordnad i det här förhållandet.