I hela mitt liv har jag bara haft tre stycken engångsligg. Alla tre hände under perioden efter Nummer Ett, då jag var inne i en lite destruktiv festarperiod. Via en bekant till en bekant hade jag hamnat i ett gäng med människor som festade om helgerna, och jag kände mig lite självdestruktiv och trivdes med den livsstilen.

Det var inte några lugna helger direkt. Man började festa i princip direkt efter jobbet på Fredagen och det var inte ovanligt att man höll på tills bara några timmar innan man började jobba på Måndagen igen. Det var inte speciellt hälsosamt, och mer än en gång höll det på att kosta mig jobbet.

Har ni sett den där filmen ”The Hangover” som kom ut för inte så länge sen? Killarna vaknar, minns ingenting av helgen och under filmens gång pusslar de ihop händelserna under sin galna helg. Så var varje helg för mig i omkring två månaders tid. Jag hade precis börjat distansera mig från den livsstilen när jag lärde känna Nummer Två, en händelse som påskyndade mitt utträde ur Förenade Festprissars Världssällskap.

Under dessa (ungefär) två månader hade jag de tre enda engångsliggen jag haft i mitt liv.

Sexet var inte bra. Jag var för full, för trasig inuti och rent generellt var det kaotiskt. När jag började släppa den här livsstilen förstärktes min känsla av att jag inte ville ha engångsgrejer bara för att tömma mig – det var helt enkelt inte min stil.

Mina minnen av dessa händelser är som ni säkert förstår ganska fragmenterade. Dels pga att jag när det hände var rejält alkoholpåverkad, samt att händelserna utspelade sig för ungefär tio år sen. Det här är dessutom tre incidenter som jag inte tycker om att tänka på. Det är definitivt tre av mina mindre glamorösa tillfällen.

—

1. Hon var blond, hade lockigt hår. Det var håret jag föll för, det såg ut som en bäck nästan. Jag minns inte hennes ansikte. Vi knullade inne på en toalett i vad jag tror var hennes lägenhet. Utanför hörde vi festen, och jag tror nån råkade öppna dörren och kika in. Det jag minns tydligast var hur hon lät – hon lät som en arg chihuahua när hon stönade. Jag minns att jag lite dimmigt reflekterade över huruvida hon skulle bita mig i halsen när hon kom.

2. Minns att hon hade ett födelsemärke bredvid fittan som såg ut lite som Storbritannien. Minns att hon rev mig på ryggen, och minns att hon bjöd på ägg och bacon till frukost efteråt. Jag kände mig inte alls avslappnad, och åt fort för att sedan smita iväg med nån dum ursäkt. Mådde psykiskt illa resten av dagen, kände mig som ett svin.

3. Hon var väldigt spenslig och finlemmad. Jag var rädd för att bryta armen på henne, jag kunde inte låta bli att få känslan av fint porslin. Hon var kass på att hångla, smakade cigaretter och nån annan substans jag inte kunde identifiera. Rispade min kuk med tänderna när hon försökte suga mig, tror hon var för full för att egentligen kunna ägna tillräcklig uppmärksamhet åt den. Minns att jag knullade henne bakifrån och försökte att trycka ner kväljningarna. Tror inte det hade uppskattats om jag spytt på hennes rygg mitt under sexet.

I hela mitt liv har jag bara haft tre stycken engångsligg. Alla tre hände under perioden efter Nummer Ett, då jag var inne i en lite destruktiv festarperiod. Via en bekant till en bekant hade jag hamnat i ett gäng med människor som festade om helgerna, och jag kände mig lite självdestruktiv och trivdes med den livsstilen. Det var inte några lugna helger direkt. Man började festa i princip direkt efter jobbet på Fredagen och det var inte ovanligt att man höll på tills bara några timmar innan man började jobba på Måndagen igen. Det var inte speciellt hälsosamt, och mer än en gång höll det på att kosta mig jobbet. Har ni sett den där filmen "The Hangover" som kom ut för inte så länge sen? Killarna vaknar, minns ingenting av helgen och under filmens gång pusslar de ihop händelserna under sin galna helg. Så var varje helg för mig i omkring två månaders tid. Jag hade precis börjat distansera mig från den livsstilen när jag lärde känna Nummer Två, en händelse som påskyndade mitt utträde ur Förenade Festprissars Världssällskap. Under dessa (ungefär) två månader hade jag de tre enda engångsliggen jag haft i mitt liv. Sexet var inte bra. Jag var för full, för trasig inuti och rent generellt var det kaotiskt. När jag började släppa den här livsstilen förstärktes min känsla av att jag inte ville ha engångsgrejer bara för att tömma mig - det var helt enkelt inte min stil. Mina minnen av dessa händelser är som ni säkert förstår ganska fragmenterade. Dels pga att jag när det hände var rejält alkoholpåverkad, samt att händelserna utspelade sig för ungefär tio år sen. Det här är dessutom tre incidenter som jag inte tycker om att tänka på. Det är definitivt tre av mina mindre glamorösa tillfällen. --- 1. Hon var blond, hade lockigt hår. Det var håret jag föll för, det såg ut som en bäck nästan. Jag minns inte hennes ansikte. Vi knullade inne på en toalett i vad jag tror var hennes lägenhet. Utanför hörde vi festen, och jag tror nån råkade öppna dörren och kika in. Det jag minns tydligast var hur hon lät - hon lät som en arg chihuahua när hon stönade. Jag minns att jag lite dimmigt reflekterade över huruvida hon skulle bita mig i halsen när hon kom. 2. Minns att hon hade ett födelsemärke bredvid fittan som såg ut lite som Storbritannien. Minns att hon rev mig på ryggen, och minns att hon bjöd på ägg och bacon till frukost efteråt. Jag kände mig inte alls avslappnad, och åt fort för att sedan smita iväg med nån dum ursäkt. Mådde psykiskt illa resten av dagen, kände mig som ett svin. 3. Hon var väldigt spenslig och finlemmad. Jag var rädd för att bryta armen på henne, jag kunde inte låta bli att få känslan av fint porslin. Hon var kass på att hångla, smakade cigaretter och nån annan substans jag inte kunde identifiera. Rispade min kuk med tänderna när hon försökte suga mig, tror hon var för full för att egentligen kunna ägna tillräcklig uppmärksamhet åt den. Minns att jag knullade henne bakifrån och försökte att trycka ner kväljningarna. Tror inte det hade uppskattats om jag spytt på hennes rygg mitt under sexet.

Min tredje flickvän mötte jag via några vänner. Jag var rätt känslomässigt utmattad sedan de två tidigare, och var egentligen inte intresserad av några mer känslor på ett tag, men mitt hjärta ville annorlunda…

Vi blev faktiskt rätt goda vänner långt innan romantiken kom in i bilden. Faktiskt var vi vänner även under tiden som jag hade ett förhållande med Nummer Två, och det var ingenting konstigt med det. Vi hade många gemensamma vänner, och hon var trevlig att umgås med.

Nummer Tre var fem år äldre än mig, och det märktes i att hon var mer stabil i sin tillvaro samt att hon hade en liten familj. Hon hade två barn tillsammans med en karl som hon varit ihop med i många år, men som hon till sist kände inte kunde ge henne det hon verkligen behövde. De var vänner men hade ingen relation tillsammans förutom att de hade barn ihop. Jag frågade henne sällan om honom, men hon beskrev honom en gång som vänlig och snäll men oförmögen till djupare känslor.

Vi var vänner i säkert ett år innan nåt hände. Jag gled ur mitt förhållande med Nummer Två och hon försvann iväg till annan skola. Under hösten märkte jag att något började hända, jag blev mer och mer attraherad av Nummer Tre, men var rädd och osäker för att visa några känslor. Jag försökte läsa henne men kunde inte tolka om hon såg mig som annat än vän, och därför lät jag det vara.

Nummer Tre var en fascinerande kvinna. Hon var kort, nätt och hade en stillsam men ändå självsäker stil i sitt yttre. Hon var blond, hade blå ögon och var trevlig att se på. Hon skrattade mycket, rörde gärna vid människor när hon pratade, och var en intelligent och alert kvinna. När jag sitter här och tittar i backspegeln var det egentligen inte så konstigt att jag föll för henne. Jag behövde nån som tog hand om mig, och hon var en sån kvinna som behövde nån att ta hand om.

Efter nyåret det året var det en sak som dominerade mitt liv: jag skulle flytta, och jag skulle flytta långt bort. I praktiken skulle det bli en nystart på mitt liv, och jag skulle med smärta i själen lämna många goda vänner bakom mig. I den skaran ingick Nummer Tre, och jag kände att om jag inte bekände färg för henne skulle jag aldrig förlåta mig själv. När jag återigen tittar i backspegeln inser jag att jag var en mycket mer dramatisk människa då, som gärna gjorde onödigt stora gester. Så var det.

Jag blev inbjuden till hennes lägenhet en kväll. Det här var ju i slutet av 90-talet, och hon hade precis köpt sin första DVD-spelare och ville visa upp den. Så vi satt där och tog det lugnt, och till sist kunde jag inte hålla mig längre. Mina tankar om henne och mina känslor flög ur mig som om någon stuckit en kniv i magen på mig. Det bara rann ur mig, och plaskade ner i soffan.

Lång historia kort, det visade sig att hon hade identiskt symptom som mig. Hon hade i hemlighet gått och blivit förtjust i den här långa, stiliga och kapabla karln (vilket tydligen var jag?) men hade aldrig sett nåt gensvar annat än som vän, och därför bestämt sig för att försöka svälja känslorna och gå vidare.

Vi bestämde oss för att ha den tid tillsammans som fanns. Det var inte länge, mitt flyttlass var packat och om bara några veckor skulle det rulla iväg. Jag tror det var tre veckor ungefär, vi bestämde oss för att ha dessa tre veckor tillsammans.

Vilket var vad vi hade. Vi njöt av tiden tillsammans, och även om vi emellanåt var extremt lockade att göra nåt förhastat insåg vi båda att det inte fanns nån långsiktig chans för oss som par, och därför koncentrerade vi på tiden vi hade. Jag kunde inte stanna, hon kunde inte spontant rycka upp bopelarna med sina två barn, och mer än så var det inte.

Det sista avskedet var smärtsamt, men inte speciellt bittert. Vi visste innan vad spelreglerna var, och vi accepterade det. Vi hade fått den tiden vi fått, och bättre att njuta av den och sen gå vidare än att försöka göra nåt omöjligt.

Precis som med Nummer Ett och Två har jag ingen aning vad hon gör idag. Jag hoppas hon är lycklig.

Min tredje flickvän mötte jag via några vänner. Jag var rätt känslomässigt utmattad sedan de två tidigare, och var egentligen inte intresserad av några mer känslor på ett tag, men mitt hjärta ville annorlunda... Vi blev faktiskt rätt goda vänner långt innan romantiken kom in i bilden. Faktiskt var vi vänner även under tiden som jag hade ett förhållande med Nummer Två, och det var ingenting konstigt med det. Vi hade många gemensamma vänner, och hon var trevlig att umgås med. Nummer Tre var fem år äldre än mig, och det märktes i att hon var mer stabil i sin tillvaro samt att hon hade en liten familj. Hon hade två barn tillsammans med en karl som hon varit ihop med i många år, men som hon till sist kände inte kunde ge henne det hon verkligen behövde. De var vänner men hade ingen relation tillsammans förutom att de hade barn ihop. Jag frågade henne sällan om honom, men hon beskrev honom en gång som vänlig och snäll men oförmögen till djupare känslor. Vi var vänner i säkert ett år innan nåt hände. Jag gled ur mitt förhållande med Nummer Två och hon försvann iväg till annan skola. Under hösten märkte jag att något började hända, jag blev mer och mer attraherad av Nummer Tre, men var rädd och osäker för att visa några känslor. Jag försökte läsa henne men kunde inte tolka om hon såg mig som annat än vän, och därför lät jag det vara. Nummer Tre var en fascinerande kvinna. Hon var kort, nätt och hade en stillsam men ändå självsäker stil i sitt yttre. Hon var blond, hade blå ögon och var trevlig att se på. Hon skrattade mycket, rörde gärna vid människor när hon pratade, och var en intelligent och alert kvinna. När jag sitter här och tittar i backspegeln var det egentligen inte så konstigt att jag föll för henne. Jag behövde nån som tog hand om mig, och hon var en sån kvinna som behövde nån att ta hand om. Efter nyåret det året var det en sak som dominerade mitt liv: jag skulle flytta, och jag skulle flytta långt bort. I praktiken skulle det bli en nystart på mitt liv, och jag skulle med smärta i själen lämna många goda vänner bakom mig. I den skaran ingick Nummer Tre, och jag kände att om jag inte bekände färg för henne skulle jag aldrig förlåta mig själv. När jag återigen tittar i backspegeln inser jag att jag var en mycket mer dramatisk människa då, som gärna gjorde onödigt stora gester. Så var det. Jag blev inbjuden till hennes lägenhet en kväll. Det här var ju i slutet av 90-talet, och hon hade precis köpt sin första DVD-spelare och ville visa upp den. Så vi satt där och tog det lugnt, och till sist kunde jag inte hålla mig längre. Mina tankar om henne och mina känslor flög ur mig som om någon stuckit en kniv i magen på mig. Det bara rann ur mig, och plaskade ner i soffan. Lång historia kort, det visade sig att hon hade identiskt symptom som mig. Hon hade i hemlighet gått och blivit förtjust i den här långa, stiliga och kapabla karln (vilket tydligen var jag?) men hade aldrig sett nåt gensvar annat än som vän, och därför bestämt sig för att försöka svälja känslorna och gå vidare. Vi bestämde oss för att ha den tid tillsammans som fanns. Det var inte länge, mitt flyttlass var packat och om bara några veckor skulle det rulla iväg. Jag tror det var tre veckor ungefär, vi bestämde oss för att ha dessa tre veckor tillsammans. Vilket var vad vi hade. Vi njöt av tiden tillsammans, och även om vi emellanåt var extremt lockade att göra nåt förhastat insåg vi båda att det inte fanns nån långsiktig chans för oss som par, och därför koncentrerade vi på tiden vi hade. Jag kunde inte stanna, hon kunde inte spontant rycka upp bopelarna med sina två barn, och mer än så var det inte. Det sista avskedet var smärtsamt, men inte speciellt bittert. Vi visste innan vad spelreglerna var, och vi accepterade det. Vi hade fått den tiden vi fått, och bättre att njuta av den och sen gå vidare än att försöka göra nåt omöjligt. Precis som med Nummer Ett och Två har jag ingen aning vad hon gör idag. Jag hoppas hon är lycklig.