En händelse i helgen fick en tanke som snurrat nere i mörka vatten ett tag att återigen bubbla upp till ytan. Händelsen i sig har ingenting med tanken att göra, men var lite en katalysator för tankens återvändo.

Jag höll på att diskutera händelsen med Kones man, och han funderade lite över om polyamorösa människor kanske var mer utsatta för eventuell hjärtesmärta än monogama. En fundering som jag också sparkat runt lite då och då, men aldrig riktigt kunnat sätta ord till.

Men nu är det mer intressant då jag själv börjar säga mer och mer att det är min inställning till kärlek. Jag vet inte om jag kallar mig polyamorös, etiketten är relativt oviktig, men jag vet att min monogama tid med största säkerhet tog slut i somras.

Logiken är intressant. Som monogam människa ger man sitt hjärta enbart åt en människa i taget. När då kärleken tar slut eller att man blir sviken så gör det ont – i känslorna för en människa. Lever man i polyamorösa relationer kan man älska flera människor samtidigt, så hur blir det då om flera av dessa människor t.ex. gör slut eller på annat vis sårar en? Då plötsligt har man flera fall av hjärtesorg att bearbeta samtidigt.

Ibland när jag pratar med människor om flerkärlek får jag intrycket att de anser att värdet i kärleken urholkas. Eftersom polymänniskor så fritt ger sin kärlek till många så måste ju kärleken vara mindre värd, mer devalverad, enligt deras sätt att se på kärlek. I klarspråk tycker många monogama människor att polykärlek är mindre viktig och därför har mindre känslomässigt värde, och därför borde vi vara mer immuna mot hjärtesorg just för att kärleken vi gav var mer ”utspädd” och inte lika viktig. Det här är en variant på tårt-metaforen, att våran kärlek blir devalverad och tunnare ju mer vi delar den eftersom aaaaalla veeeeet att kärlek är en begrääääänsad vara.

Men så är det ju såklart inte. För polymänniskor går ju in i varje kärleksfull relation med ungefär samma styrka som en monogam relation. Skillnaden är återigen som jag förklarade i tårt-metaforen att det handlar inte om bitar av en tårta, det handlar om flera tårtor samtidigt.

Sen är det givetvis så att för varje relation är kärleken lite annorlunda. Jag tror att en del relationer blir djupare, en del relationer mildare. Men kärleken i varje relation finns där, och där finns alltid möjligheten för att bli sårad.

Ser man det rent logiskt känns det nästan oundvikligt att polymänniskor upplever mer hjärtesorg än andra. Vi har mer kärlek i luften med fler människor, matematiken säger att vi kommer att bli mer sårade. Men det är matematik som inte riktigt stämmer heller, tycker jag. För även om vi blir sårade av brustna hjärtan och även om det gör förbannat ont, så tror jag de flesta polymänniskor vet att kärlek kommer och kärlek går. Den är inte alltid för evigt.

Smärtan finns där, men kanske kan polymänniskor hantera den på ett mer hälsosamt sätt? Eller kanske är jag helt ute och cyklar, och den dagen då två kärlekar har brustit för mig sitter jag där mitt i vardagsrummet och gråter och känner mig DUBBELT så eländig?

En knepig fråga.

En händelse i helgen fick en tanke som snurrat nere i mörka vatten ett tag att återigen bubbla upp till ytan. Händelsen i sig har ingenting med tanken att göra, men var lite en katalysator för tankens återvändo. Jag höll på att diskutera händelsen med Kones man, och han funderade lite över om polyamorösa människor kanske var mer utsatta för eventuell hjärtesmärta än monogama. En fundering som jag också sparkat runt lite då och då, men aldrig riktigt kunnat sätta ord till. Men nu är det mer intressant då jag själv börjar säga mer och mer att det är min inställning till kärlek. Jag vet inte om jag kallar mig polyamorös, etiketten är relativt oviktig, men jag vet att min monogama tid med största säkerhet tog slut i somras. Logiken är intressant. Som monogam människa ger man sitt hjärta enbart åt en människa i taget. När då kärleken tar slut eller att man blir sviken så gör det ont - i känslorna för en människa. Lever man i polyamorösa relationer kan man älska flera människor samtidigt, så hur blir det då om flera av dessa människor t.ex. gör slut eller på annat vis sårar en? Då plötsligt har man flera fall av hjärtesorg att bearbeta samtidigt. Ibland när jag pratar med människor om flerkärlek får jag intrycket att de anser att värdet i kärleken urholkas. Eftersom polymänniskor så fritt ger sin kärlek till många så måste ju kärleken vara mindre värd, mer devalverad, enligt deras sätt att se på kärlek. I klarspråk tycker många monogama människor att polykärlek är mindre viktig och därför har mindre känslomässigt värde, och därför borde vi vara mer immuna mot hjärtesorg just för att kärleken vi gav var mer "utspädd" och inte lika viktig. Det här är en variant på tårt-metaforen, att våran kärlek blir devalverad och tunnare ju mer vi delar den eftersom aaaaalla veeeeet att kärlek är en begrääääänsad vara. Men så är det ju såklart inte. För polymänniskor går ju in i varje kärleksfull relation med ungefär samma styrka som en monogam relation. Skillnaden är återigen som jag förklarade i tårt-metaforen att det handlar inte om bitar av en tårta, det handlar om flera tårtor samtidigt. Sen är det givetvis så att för varje relation är kärleken lite annorlunda. Jag tror att en del relationer blir djupare, en del relationer mildare. Men kärleken i varje relation finns där, och där finns alltid möjligheten för att bli sårad. Ser man det rent logiskt känns det nästan oundvikligt att polymänniskor upplever mer hjärtesorg än andra. Vi har mer kärlek i luften med fler människor, matematiken säger att vi kommer att bli mer sårade. Men det är matematik som inte riktigt stämmer heller, tycker jag. För även om vi blir sårade av brustna hjärtan och även om det gör förbannat ont, så tror jag de flesta polymänniskor vet att kärlek kommer och kärlek går. Den är inte alltid för evigt. Smärtan finns där, men kanske kan polymänniskor hantera den på ett mer hälsosamt sätt? Eller kanske är jag helt ute och cyklar, och den dagen då två kärlekar har brustit för mig sitter jag där mitt i vardagsrummet och gråter och känner mig DUBBELT så eländig? En knepig fråga.