Spelar ingen roll vad man utsett som avvikande; hudfärg, sexualitet, relationer – det saknas alltid tolerans, och det är vad vi behöver jobba på oavsett vem vi är. Tolerans för att vi alla är olika och har olika önskemål, ursprung och behov.

Med det sagt måste jag dock påpeka att det inte är en kamp mellan jämnstora eller jämnstarka läger. Det är inte accepterat i samhället idag att leva polyamoröst, oavsett vad ett fåtal anonyma bloggare skriver om. Det är definitivt accepterat att leta efter drömprinsen och hela-livet-med-dig, återigen oavsett vad ett antal anonyma bloggare skriver om.

En majoritet kan aldrig bli utsatt för en ”häxjakt”, den kan bara bli kritiserad. Därmed inte uteslutet att enskilda personer kan bete sig elakt och häxjakts-likt mot andra enskilda personer. I enskilda samtal är nämligen denna majoritets-maktfaktor eliminerad. Men som jag alltid tjatar om – det är otroligt viktigt att skilja på strukturer och individer.

Det är inte mer synd om monogama, heterosexuella och mainstream- personer som måste försvara sin livsstil än om de som alltid behövt göra det – de avvikande. En viss livsstil står aldrig bortom ifrågasättande. Häxjakt. Kom igen, när misshandlades någon senast till döds för att de gifte sig med en person av ett annat kön i Sverige?

Jag måste bara få säga att jag blir otroligt glad över detta inlägg till monogamins försvar. Det betyder att alla de små betydelselösa anonyma bloggarna där ute inte är så betydelselösa trots allt. Lite har vi allt rört om i grytan.

Till sist. Har vi inte alla vunnit på denna diskussion? Det som mono-kritiska personer alltid ifrågasätter med monogami är hur genomtänkt det egentligen är. Följer vi inte alla bara en norm? Den som skriver ett sådant här inlägg har uppenbarligen tagit sig en rejäl funderare över sina egna relationer och kommit fram till att monogami passar bäst för dem. Alltså lever hen lika genomtänkt som en polyperson – och det finns (ur mitt perspektiv) inte längre något att kritisera.

Detta är något man räkna med, människan fungerar så.

Jag är glad att du skriver ”inte alla naturligtvis” .

Jag och min fru lever i något som jag antar kan kallas polyamoröst (även om jag generellt är trött på att man måste sätta etikett på allt). Jag brukar alltid säga när jag pratar med de få vänner som känner till vårt dubbelliv att ett förhållande så som vårat där vi är fyra istället för två verkligen inte är för alla. Många klarar inte av att inte känna svartsjuka, eller söker millimeterrättvisa när man är fler än två, vilket givetvis bara leder till problem.

Man ska leva så som man själv känner och jag hoppas att jag och de som skriver i vår blogg alltid förmedlar det. Vi är glada för de som lever i monogama förhållanden likväl för de som lever i någon sorts polyrelation.

Men jag tror också att då det är inte är accepterat i dagens samhälle så hamnar polyförespråkare i defensiven, vilket gör att de tillgriper argument som att ”det faktiskt kan vara skadligt för förhållanden att vara monogama”. De vill slåss mot den heterosexuella tvåsamhetsnormen så mycket de kan så de tillgriper skamgrepp.

Personligen tror jag inte monogami eller polyamori i sig är problemet utan snarare, precis som du säger, att människor ger sig in i förhållanden och sen inte klarar av att ha en naturlig kommunikation och att man vill olika saker.

Världen skulle vara så mycket lättare om normer inte fanns. Då skulle vi kunna leva utan att homo-, poly-, monogama par skulle behöva argumentera mot varandra…

Vänliga hälsningar
Lukas

Kul att du uppskattar vår sida, tack och hjärtligt välkommen åter!