Precis som rumpan så har det här inlägget två delar. Två funderingar som var för sig är för små för ett eget inlägg, därför trycker jag ihop dem och vickar på dem tillsammans för eran förströelse.
—
En sak som jag ofta oroar mig är för den dagen när något jag skrivs här kommer att misstolkas, och det kommer att starta en löpeld av avsky hos er läsare, och ni kommer att fly från min älskade blogg och aldrig återvända.
Frk Zettermarks kommentar var ett sånt ögonblick då en liten dyster del av mig tänkte ”åh nej, det där var ju inte alls vad jag menade!” och fick dra efter andan två gånger.
Det är inte meningen att låta hatisk när jag skriver om bimbobloggarna. Ja, emellanåt blir jag lite bitter och ledsen över att bloggvärldens motsvarighet till frigolit får så mycket uppmärksamhet från bloggläsare och media, men det betyder inte att jag hatar dem eller deras läsare. Till sist och syverne är jag helt ointresserad av varken den typen av bloggar eller deras läsare. Stilen tilltalar mig inte, och jag tror inte läsare som gillar såna bloggar skulle känna sig välkomna här på klumpesnusk punkt äss-ee.
Jag skulle kunna sätt mig på mina elitistiska hästar och säga nåt överdrivet storslaget skitsnack om att jag och Sheila verkligen strävar efter att knuffa bloggmediet i en ny riktning – men det gör vi inte. Vi skriver om våra tankar, observationer, erfarenheter, önskningar och recenserar sexleksaker lite då och då. Vi har höga ambitioner på det vi skriver, men vi har höga ambitioner för att vi vill ha det för våran egen skull, inte för att vi har nåt märkligt behov av att utbilda den stora otvättade massan med bonnläppar där ute i vårat avlånga land.
Vi lever i ett samhälle där man inte får speciellt mycket gratis, och man får försöka hitta sin egen framgång på det vis som man är bäst lämpad för. Jag gör det på mitt sätt, Sheila gör det på hennes. Alla som skapar nånting kreativt gör det på sitt vis, och gör det efter de talanger man utrustats med.
Kanske låter det emellanåt som om jag sammanfattar kvinnliga bloggare med ett fnysande och kallar dem för bimbobloggar. Det är inte vem jag är, jag har djup respekt för alla som skapar nånting nytt och kreativt oavsett vad som sitter mellan benen på dem. För mig är ”bimboblogg” helt enkelt en generaliserande och (erkänner jag) lite fördomsfull term som jag sammanfattar just den typen av blogg med. Tycker du inte att du skriver en bimboblogg, ta inte åt dig! En bimboblogg för mig är inte ”en blogg som skrivs av en kvinna, oavsett innehåll”. En bimboblogg är rätt uppenbart vad det är, men bara för att en kvinna skriver den betyder inte att det är skräp. Snarare tvärtom, speciellt om man kikar i listan med länkar där till höger så är det rätt mycket kvinnliga bloggare som listas. Alla de bidrar till en positiv, kreativ bloggframtid på sitt eget vis.
Men rädslan finns ändå kvar för att jag nån dag kommer att säga nåt som blir totalt feltolkat, och likt en känslig sufflé kommer min blogg att falla ihop när upprörda läsare flyr fältet.
—
Jag har sett många lustbloggar med slogans i stil med ”allt inom sex” som påstår sig rikta sig mot alla människor oavsett kön, läggning eller intresse.
Är det ens möjligt? Jag menar, jag har ingen erfarenhet av att vara homosexuell och har aldrig haft sex med en annan man, är det inte väldigt förmätet (och lite billigt) av mig att då ändå försöka rikta mig mot en läsarkrets som är just homosexuella?
Klart att man kan skriva om en del saker som är ganska universella, men många saker måste man uppleva från precis det perspektivet för att kunna skriva om det. Jag kan skriva om att vara homosexuell lika lite som jag kan skriva om hur det är att vara astronaut. Ja, jag har tillräckligt stor förmåga för empati för att kunna föreställa mig lite vagt hur en del saker är, men att verkligen VETA kräver att man ÄR. Till sist slår man i en gräns för hur mycket rimligt man kan föreställa sig, och efter det blir det bara rena spekulationer.
Om den här bloggen skulle börja skriva på allvar (mer än lite allmänna funderingar) om homosexualitet skulle vi ju behöva en skribent som faktiskt är homosexuell, vilket ingendera av mig eller Sheila är. För i mitt stilla sinne tycker jag annars det är lite hyckleri om jag skulle börja försöka skriva om hur det är att vara bög, med allt vad det medför när jag inte har referensramarna som krävs för att på allvar skriva om nåt sånt.
Jag kan bara veta sånt jag kan föreställa mig, som t.ex. hur apjobbigt det måste vara att komma ut som homosexuell ifall man har homofobiska föräldrar eller vänner – men det blir ju ändå en svartvit lite suddig light-version av hur jobbigt det verkligen är.
Hmm, jag vet inte riktigt vad jag försöker göra för poäng här annat än att det känns lite billigt att som bloggare försöka rikta sig till varenda möjlig sexuell inriktning och läggning, även såna som man själv inte är eller har erfarenhet av. Det var det bästa rådet jag nånsin fått om skrivande – skriv om det du vet och kan – och det är vad jag gör här.
Men även här är min åsikt samma som ovan: vi lever i en (någorlunda) fri värld och det står dig helt och hållet fritt att driva din blogg precis hur DU vill. Jag är ingen expert på nånting, och ta dessa kåserier för vad de är, nämligen kåserier från en kille i de tidiga 30 som tänker väldigt mycket på många olika saker.
Precis som rumpan så har det här inlägget två delar. Två funderingar som var för sig är för små för ett eget inlägg, därför trycker jag ihop dem och vickar på dem tillsammans för eran förströelse.
---
En sak som jag ofta oroar mig är för den dagen när något jag skrivs här kommer att misstolkas, och det kommer att starta en löpeld av avsky hos er läsare, och ni kommer att fly från min älskade blogg och aldrig återvända.
Frk Zettermarks kommentar var ett sånt ögonblick då en liten dyster del av mig tänkte "åh nej, det där var ju inte alls vad jag menade!" och fick dra efter andan två gånger.
Det är inte meningen att låta hatisk när jag skriver om bimbobloggarna. Ja, emellanåt blir jag lite bitter och ledsen över att bloggvärldens motsvarighet till frigolit får så mycket uppmärksamhet från bloggläsare och media, men det betyder inte att jag hatar dem eller deras läsare. Till sist och syverne är jag helt ointresserad av varken den typen av bloggar eller deras läsare. Stilen tilltalar mig inte, och jag tror inte läsare som gillar såna bloggar skulle känna sig välkomna här på klumpesnusk punkt äss-ee.
Jag skulle kunna sätt mig på mina elitistiska hästar och säga nåt överdrivet storslaget skitsnack om att jag och Sheila verkligen strävar efter att knuffa bloggmediet i en ny riktning - men det gör vi inte. Vi skriver om våra tankar, observationer, erfarenheter, önskningar och recenserar sexleksaker lite då och då. Vi har höga ambitioner på det vi skriver, men vi har höga ambitioner för att vi vill ha det för våran egen skull, inte för att vi har nåt märkligt behov av att utbilda den stora otvättade massan med bonnläppar där ute i vårat avlånga land.
Vi lever i ett samhälle där man inte får speciellt mycket gratis, och man får försöka hitta sin egen framgång på det vis som man är bäst lämpad för. Jag gör det på mitt sätt, Sheila gör det på hennes. Alla som skapar nånting kreativt gör det på sitt vis, och gör det efter de talanger man utrustats med.
Kanske låter det emellanåt som om jag sammanfattar kvinnliga bloggare med ett fnysande och kallar dem för bimbobloggar. Det är inte vem jag är, jag har djup respekt för alla som skapar nånting nytt och kreativt oavsett vad som sitter mellan benen på dem. För mig är "bimboblogg" helt enkelt en generaliserande och (erkänner jag) lite fördomsfull term som jag sammanfattar just den typen av blogg med. Tycker du inte att du skriver en bimboblogg, ta inte åt dig! En bimboblogg för mig är inte "en blogg som skrivs av en kvinna, oavsett innehåll". En bimboblogg är rätt uppenbart vad det är, men bara för att en kvinna skriver den betyder inte att det är skräp. Snarare tvärtom, speciellt om man kikar i listan med länkar där till höger så är det rätt mycket kvinnliga bloggare som listas. Alla de bidrar till en positiv, kreativ bloggframtid på sitt eget vis.
Men rädslan finns ändå kvar för att jag nån dag kommer att säga nåt som blir totalt feltolkat, och likt en känslig sufflé kommer min blogg att falla ihop när upprörda läsare flyr fältet.
---
Jag har sett många lustbloggar med slogans i stil med "allt inom sex" som påstår sig rikta sig mot alla människor oavsett kön, läggning eller intresse.
Är det ens möjligt? Jag menar, jag har ingen erfarenhet av att vara homosexuell och har aldrig haft sex med en annan man, är det inte väldigt förmätet (och lite billigt) av mig att då ändå försöka rikta mig mot en läsarkrets som är just homosexuella?
Klart att man kan skriva om en del saker som är ganska universella, men många saker måste man uppleva från precis det perspektivet för att kunna skriva om det. Jag kan skriva om att vara homosexuell lika lite som jag kan skriva om hur det är att vara astronaut. Ja, jag har tillräckligt stor förmåga för empati för att kunna föreställa mig lite vagt hur en del saker är, men att verkligen VETA kräver att man ÄR. Till sist slår man i en gräns för hur mycket rimligt man kan föreställa sig, och efter det blir det bara rena spekulationer.
Om den här bloggen skulle börja skriva på allvar (mer än lite allmänna funderingar) om homosexualitet skulle vi ju behöva en skribent som faktiskt är homosexuell, vilket ingendera av mig eller Sheila är. För i mitt stilla sinne tycker jag annars det är lite hyckleri om jag skulle börja försöka skriva om hur det är att vara bög, med allt vad det medför när jag inte har referensramarna som krävs för att på allvar skriva om nåt sånt.
Jag kan bara veta sånt jag kan föreställa mig, som t.ex. hur apjobbigt det måste vara att komma ut som homosexuell ifall man har homofobiska föräldrar eller vänner - men det blir ju ändå en svartvit lite suddig light-version av hur jobbigt det verkligen är.
Hmm, jag vet inte riktigt vad jag försöker göra för poäng här annat än att det känns lite billigt att som bloggare försöka rikta sig till varenda möjlig sexuell inriktning och läggning, även såna som man själv inte är eller har erfarenhet av. Det var det bästa rådet jag nånsin fått om skrivande - skriv om det du vet och kan - och det är vad jag gör här.
Men även här är min åsikt samma som ovan: vi lever i en (någorlunda) fri värld och det står dig helt och hållet fritt att driva din blogg precis hur DU vill. Jag är ingen expert på nånting, och ta dessa kåserier för vad de är, nämligen kåserier från en kille i de tidiga 30 som tänker väldigt mycket på många olika saker.
