Inga mer uppskjuta planer!

Måndag är dagen med stort M. Måndag är dagen Mollie. Nästan två veckor blev hennes resa uppskjuten pga nån vulkan som fick lunginflammation och började hosta okontrollerat. Men den som väntar på någon goding väntar aldrig för länge…

Måndag är dagen då hon kommer. Jag förutspår att på Måndag vid den här tiden kommer hon och jag att ligga nakna i min säng, svettiga och båda härligt nyknullade. Vi kommer att ligga där med breda leenden och flämta lite och hämta andan, innan vi kryper ihop och gosar en stund tills vi antingen behöver knulla mer eller hämta nåt att äta och dricka.

Måndag med stort M. Inte länge kvar nu.

Det känns motigt just nu

Trots att det finns mycket i mitt liv som går bra just nu, och mycket som jag är nöjd med så känner jag mig ändå märkligt frustrerad. Jag tycker inte mitt bloggande håller den standard det borde göra, och när jag tänker på saker känns det lite tungt att göra det. Mycket av mina tankar slutar med cynism och bitterhet över hur korkat mycket i världen är, och då tappar jag orken att skriva om det. Jag gillar inte att gnälla om saker, och jag vill hålla en någorlunda hög standard på det jag skriver, men när jag blir så bitter och sur som jag lätt blir över saker på sistone stänger jag istället in mina tankar.

Egentligen är det inte bra, jag vet att jag mår bättre av att ventilera saker, men samtidigt vill jag inte att det här ska bli en blogg där jag bara gnäller över saker jag tycker är fel – oavsett hur rättfärdigat mitt gnällande än må vara.

Mollie kommer om mindre än en vecka. Jag känner mig som om jag bara står och stampar tills dess, och jag oroar mig en hel del också för att den här gnälliga och rastlösa känslan jag har inte ska försvinna tills dess, utan istället bli som ett surt moln som hänger över våran tid tillsammans. Jag vill inte att det blir det, det har förstört samvaro med människor i det förflutna. Det får inte hända den här gången.

Åh… Mollie. Vi pratar ofta nu över telefon och MSN, och vi längtar båda. Jag tror att när hon är här kan ni räkna bort min vanliga ”minst ett inlägg om dagen”-princip som jag har försökt (och lyckats rätt bra med) att följa i snart två år. Jag kommer mest troligt att stänga av datorn och istället ägna mig åt hennes ljuvliga närhet.

Men mitt humör som det är nu måste försvinna. Jag måste lösa rastlösheten, lösa frustrationen och ta kontroll över mitt korta temperament. Fokusera på det som är bra i mitt liv, och lösa det dåliga som jag kan lösa och ignorera det dåliga jag inte kan lösa.

Samt sluta bry mig så himla mycket om all skit som händer ute i världen. Jag kan inte påverka den idioti som politiker i landets topp spyr ut, och jag kan inte kontrollera företag som vill äga oss heller.

Bort med trista tråkiga tankar och tillbaka till sensualitet, sexualitet och kärlek!

En bild som stör mig

Megan Fox är en tjej som enligt en stor del av världens killar är ”totalt het”. Jag själv tycker att hon är utseendemässigt lika tråkig som en omålad vägg, och hennes eventuella talang som skådespelerska är fullständigt frånvarande. Hon är i min mening ett lysande exempel på kvinnor i filmbranschen som enbart är där för att de råkar ha fötts med kombinationen av rätt utseende och rätt bakgrund.

Denna damen är nu med i nån ny film, och det har läckt ut bilder på henne från den filmen. En av de bilderna är den som avslutar detta inlägg, och jag retar mig nåt så enormt på den bilden. Är den på riktigt? För sist jag kollade så är det bra att ha en midja som är bredare än, tja… ens eget huvud?

Jag stör mig på den här bilden. Det här är inte bra, det kommer bara att spä på den bisarra synen vi har på kvinnokroppen. Vid det här laget hade t.o.m. de gamla viktorianerna börjat undra om man inte gått för långt…

Leksaksfunderingar

Jag är fortfarande lite seg i huvudet, jag och många med mig undrar när det är tänkt att vara slut på dessa vår-förkylningar som går runt omkring. Sambon har varit riktigt dålig, jag är inte ett dugg bättre ännu och dottern har börjat sin förkylning precis. Toppen, eller så inte..

Detta hindrar som vanligt inte oss från att diskutera hemma. Ikväll kom vi in på detta med substitut, hur det känns för killarna som har sex med en uppblåsbar docka, eller kallar man det onani när det inte involverar en annan människa?
Sambon har inte provat så han kunde inte ge mig några svar. Han har provat en billig version av ”fleshlight”, även om jag inte ens vill kalla den för det. Han säger dock att han mycket hellre tar till handen när inte jag finns tillgänglig. Ingenting på marknaden tilltalar honom så pass att han kan tänka sig att byta ut användandet av den.

Utbudet för killar utökas ju oerhört mycket varje år, men det är mest en variation och en förbättring av sådant som redan finns. Det skulle finnas något för männen som fungerar lika bra som dildos gör för oss kvinnor.
Och på tal om dildos förresten, jag har just recenserat en helt underbar leksak. Separat officiell recension kommer sedan, men jag kan säga som så att Lelo Ina är helt underbar!
De andra två sakerna jag har här väntar jag på att få recensera med ”min” underbara kvinna. En dubbeldildo och en strap-on. Eventuellt blir det en fotosession av det hela också.

Då vi har familj båda två är det ett svårt pussel, men vi ska få till det så vi kan ses igen riktigt snart. Vi träffades igår, men då jag är så ruskigt förkyld var det ingen idé att hångla över förkylningen till henne. Vi myste lite, det fick räcka för nu, även om längtan efter mer fanns där hos oss båda.

Men för att återgå till saken, leksaker för män. Så har jag satt min sambo att fundera på vad han skulle vilja ha för leksaker tillgängliga för män. Vilken leksaksvariant som han skulle kunna byta ut handen för. Så då frågar jag även er, vad skulle ni vilja se för leksaker till män, förutom de som redan finns?

Amatörbilder: Marina, för sjätte gången!

Marina, en mycket trogen och populär kvinna som skickat in bilder på sig själv inte mindre än fem gånger tidigare har återigen levererat en härlig hög med nakenhet. Den här gången inkluderar hon även en presentation, och därför överlåter jag mikrofonen till denna sköna dam.

Mitt namn är Marina och som många av er redan vet så har jag visat upp mig här på Klumpes och Sheilas blogg några gånger innan. Jag är 18 år gammal och oskuld, och för nått år sedan så trodde jag nog aldrig att jag skulle göra något så pass extremt som att visa upp nakna bilder av mig själv på internet. Jag trodde nog egentligen att eftersom jag var så ful så skulle jag få nöja mig med vad som helst, jag skulle helt enkelt få nöja mig med en kille/tjej som ”stod ut” med mig. Jag trodde nog egentligen inte att det fanns någon som kunde tycka att just jag skulle vara det minsta attraktiv. Men genom att prata med olika killar och tjejer över internet så har jag insett att det finns folk (faktiskt rätt så många) därute som tycker att min kropp är snygg, folk som faktiskt är attraherade av mig. När jag sedan tog mig mod till och skickade in bilder till Klumpe så fick jag en massa fina kommentarer, och jag skulle härmed vilja tacka för alla dessa underbara kommentarer som jag fått. Jag tycker inte längre att jag är ful, och jag inser att jag inte alls kommer att behöva nöja mig med någon som jag kanske inte ens tycker om eller är attraherad av. Tack! / MVH Marina

För egen del

Jag började skriva detta som en kommentar till Klumpes inlägg om ”oseriös” kärlek, men kom på att jag trots allt är skribent/bloggare på denna sida så jag faktiskt kan göra ett inlägg av det. Det gäller att använda de stackars nersnorade hjärncellerna man har, haha!

Jagkastar mig direkt in i det och har lite olika åsikter om det där. För det första så har jag inte läst denna blogg som han refererar till, jag ska dock fråga ut honom så fort vi är vid datorn samtidigt då jag är onödigt nyfiken ibland.
Sedan är jag också lite emot detta med kärlek på internet. Innan ramaskri utbryter vill jag förklara lite närmare..
Jag tror på intresse via internet, jag tror på längtan, förälskelse och psykisk åtrå. Dock ej kärlek, att säga sig älska någon som man inte mött och en ren fysisk åtrå. Har man bara en psykisk bild, en röst att gå på kan man (enligt mig) inte gå så långt som att man älskar någon.

Jag tycker det är både synd och inte att man är frikostig med sina känslor. Med sambon pratade jag i början flera timmar varje dag i telefon/cam/msn, vi började som vänner på internet och det växte sig till mer. Jag var intresserad, nyfiken och längtade så det gjorde rent av ont fram till jag fick träffa honom och jag slogs av en ögonblicklig fysisk åtrå som grädde på den psykiska jag redan kände, vilken för övrigt gjorde att jag höll på att falla till marken när jag klivit av tåget och får se denna underbara man. Men det tog mig flera månader innan jag älskade honom, innan vi sa det åt varann och erkände det.

Jag ser inget fel i att bekräfta andra människor, att säga vad man tycker och att man tycker om dem är ju självklart toppen! Men jag tror inte på en Kärlek på internet. Det är något som kommer när man setts och interagerat på en mer fysiskt social nivå är min åsikt.
När det gäller Klumpe och Mollie så har jag varit med i två stycken ”treparts-samtal” med dem på msn och de är jättegulliga mot varann och uppriktigt intresserade, förälskade till och med. Jag hejar på deras lag vilken dag som helst, oavsett min åsikt om att de kanske borde vänta med att säga att de älskar varann. För vem är jag att på något sätt ifrågasätta deras känslor för varann? Det vore ju bara dumt.

Nej fritt fram för förälskelse, nyfikenhet och intresse. Men jag kan inte tro på en Kärlek på så lösa grunder, den är för mig inte äkta och grundligt byggd, det vill säga att fasaden rämnar alldeles för lätt och det vill inte jag vara med om för egen del.

Kukar och kommentarer

Kiwi skrev en intressant kommentar och tog upp saker som jag gått och funderat på i några dagar nu, och nu känns det lämpligt att skriva om det.

Kuk- och fitt-gallerierna har blivit populära, och jag är glad att människor både deltar i dem med sina könsorgan men också med sina tankar. När jag först skapade dem tänkte jag stänga av möjligheten att ge kommentarer, jag kände att det borde vara som ett museum där man kan se och fundera, men man behåller sina åsikter för sig själv. Samtidigt kände jag att jag inte ville kväva eventuella intressanta diskussioner som utan tvivel skulle uppstå, och därför valde jag att hellre att låta möjligheten att lämna en kommentar vara påslagen.

De senaste dagarna har jag undrat om det var en bra idé, faktiskt. Precis som Kiwi har jag observerat att tonen mellan de två olika gallerierna är väldigt olika, och precis som henne har jag märkt att det är ett slags omvänd sexualisering och objektifiering. Hur det kommer sig att det blev så är givetvis väldigt komplicerat, och det grundar sig såklart i hur människor ser sig själva.

Men, jag har funderat på det här med erigerade kukar. Jag ville helst (och vill fortfarande helst) se vanliga slaka kukar i galleriet. Just för att slippa mycket av den sexuella aspekten med en ståkuk. Det här orsakade dock lite milt rabalder och jag lättade på trycket genom att säga att jag inte skulle säga nej till en ståkuk om den kom. Kiwi har helt rätt dock i att de flesta kukarna är åtminstone semi-erigerade, och det är nåt jag funderat över.

Män i min erfarenhet är väldigt prestandafokuserade. Det spelar väldigt liten roll vad det handlar om, män är fascinerade av längd, vikt och andra mått och prestandafokuserade saker. Män gillar att jämföra, och män vill alltid visa sig från sin bästa sida. Därför blir många män väldigt ovilliga att visa sin kuk när den inte är styv, för när en kuk inte är styv är den inte ett uppvisningsföremål. Den är liten och slak, man kan inte imponera på andra med den. Jag vet själv att när jag inte har stånd så är min kuk faktiskt rätt liten, mindre än hälften så stor som när jag har stånd. Det är en liten slapptask som skrumpnat ihop bakom förhuden, och det är svårt att imponera på andra män och kvinnor med en sådan sak.

Det är faktiskt sant som påpekades att det mest rättvisa är att varje deltagare skickar in en bild på sin kuk helt slak, och en med stånd. Men jag kände ändå att jag ville fokusera på icke-erigerade penisar, och det vill jag fortfarande helst. Men som sagt, slaka kukar imponerar inte på andra, och många män vill imponera och visa sig från sin bästa sida, och därför vill man ogärna visa sin slaka kuk. Ibland är vi värre än påfåglar, vi kråmar oss som tokiga och spänner upp vår vackra plym av fjädrar ståkuk för att imponera på honorna.

Jag vill ogärna vara en kukfundamentalist när det kommer till gallerierna. Att demonstrera olikhet är ju hela poängen, men jag skulle uppskatta om två saker hände i framtiden.

Den första är att vi kanske lyckas lägga åt sidan alla de sexuella kommentarerna där. Jag älskar sex precis lika mycket som alla andra, och jag gillar också att få beröm för min kuk. Men jag tror inte att det galleriet är rätt arena för sånt, och jag hoppas att ni alla kan förstå och respektera det. Kukgalleriet är för att ge en uppfattning om hur olika kukar kan se ut, inte för att få ännu ett bevis på sin manlighet. Därför hoppas jag att vi alla kan hålla en hög ton i våra diskussioner där i framtiden, och undvika de riktigt låga sexualiserade kommentarerna.

Den andra är att i framtiden kommer jag inte att acceptera ståkuksbilder utan en ackompanjerade slaktasksbild. Dvs, skicka gärna in en fin bild på din ståtliga fjäderplym ståkuk, men skicka också in en bild på den i slakt tillstånd. Här känner jag att jag måste vara bestämd, inga ståkukar utan en bild i slakt tillstånd också. Omvänt förhållande är dock valfritt, inget krav på en ståndbild om du vill skicka in din kuk i avslappnat skick.

Sist vill jag tacka alla kvinnor och män som redan skickat in bilder på sina kön. Både jag och Linda är väldigt glada över erat deltagande, det värmer!

”Oseriös” kärlek?

Jag blev tidigare under dagen informerad om en blogg som skrev rätt kritiska tankar både om mig som person och min och Sheilas blogg i största allmänhet. Först blev jag sur, men efter att ha funderat en del på det kom jag till insikt att upphovskvinnorna inte är så erfarna som de gärna vill tro, samt uppenbarligen är skadade av Veckorevyns/Cosmopolitans snäva sätt att se på saker. Jag tänker inte länka dit då de inte förtjänar den uppmärksamheten, men jag är ganska säker på att de kommer att läsa det här och därför säger jag att man ska vara försiktig med stenkastning när man sitter i glashus. Jag tror att om ni vågade skicka in bilder på er själva skulle vi nog få se gott om finnar och fläsk även hos er, och jag tvivlar på att ni skulle lyckas få till särskilt ”professionella” bilder utan att ta till fusk.

Men, en av de många smaklösa sakerna som bollades runt var att jag var nåt slags oseriöst nätpervo som öppet uttryckte min kärlek för en person jag aldrig mött. Personen i fråga är ju såklart Mollie, och hon fick en ganska typisk varning om att bara möta mig på allmän plats och bla bla bla. Här är det återigen plågsamt uppenbart att tjejerna bakom anklagelserna själva har blivit utnyttjade, och därför gärna antar att alla män på nätet enbart vill utnyttja dem med tomma och smickrande ord.

Saken är dock den att det går alldeles utmärkt att bli kär i någon utan att fysiskt ha träffats. När man pratar med varandra varje dag i både telefon och via MSN så är det lätt att känslor uppstår. När man som jag inte särskiljer mellan olika typer av kärlek utan istället fritt låter mitt hjärta prata är det desto lättare att det händer. Jag känner inget behov av att försvara det, det bara är så.

Att bli nätkär är ingenting nytt. Så länge människor har kunnat kommunicera via distans har det funnits möjlighet att känslor uppstår. Spelar ingen roll och det är röksignaler, snigelpost, telefon eller MSN. Se bara på alla böcker som behandlar just brevkärlek som tema. Det är en urgammal företeelse, lika gammal som det samhälle vi lever i.

Jag tvivlar på att någon hade beskrivit en klassisk brevromans med uttrycket ”oseriöst” utan istället hade vi alla pratat om hur romantiskt det skrivna språket är, hur fint det är med människor som kan börja älska varandra via distans, osv osv. Men så fort nätet kommer in i bilden, då är man nåt oseriöst nätpervo. Det är som att man aldrig kan vinna, liksom.

Mollie och jag pratar varje dag. Ibland pratar vi flera timmar, ibland färre. Men minst en eller flera gånger om dagen pratar vi. Vi pratar om intressen, erfarenheter, framtid och kärlek. Vi pratar strunt, vi pratar allvar. Jag känner henne mycket väl, och jag är rätt säker på att hon vet vem jag är och vet vad jag går för.

Till bloggerskorna som skrev sitt angrepp och försökte maskera det som nåt slags konstruktiv kritik kan jag bara säga att ingen tvingar er att läsa min blogg eller se bilderna som mina läsare väldigt generöst och öppenhjärtligt skickar in. Jag fortsätter mitt fjärde år av bloggande, och till skillnad från er trivs jag med mitt liv.

Imorgon!

Det verkar som att det kommer att hända. Imorgon på tidig förmiddag dyker det upp en Mollie här hos mig! Två dagars försening, men den som väntar på nåt gott…

Ser så mycket fram emot att ta henne i mina armar, kyssa henne, smeka hennes underbara kropp!

Uppdatering: Nej, såklart gick det inte som tänkt. Flyget inställt pga stängd flygplats. Vi är båda så trötta och ledsna nu!