När man börjar blanda in andra människor i sitt mer intima liv, iallafall som inpräglat monogam, så behöver den egna inställningen till somligt vara klar. Jag behöver veta på förhand hur jag ser på saker och ting samt att Herrn skall vara helt klar över detsamma. Vi skall vara samspelta, införstådda och ha respekt för varandra. I vårt förhållande är det dock jag som sätter de flesta gränserna när det gäller att blanda in andra, oavsett det är lite eller mycket. Jag är en kvinna med principer som jag samlat på mig under tuffa år i mitt liv, tyvärr skall jag säga då de inte är alldeles lätta att pressa eller flytta på alltid. Jag har gått emot mina principer en gång och det resulterade i ett par dagars självrannsakan och en hel del diskussioner här hemma. Inte hetsiga eller argsinta utan snarare av sorten ”det gick ju lite tokigt, vad lär vi oss av det här och hur gör vi för att gå vidare på det sätt vi båda vill?”
Varför det gick tokigt är väldigt lätt att se, jag frångick mina principer på eget bevåg, allt för att försöka bevisa att jag inte är den gråa och trista i sällskapet. Vilken jag tyvärr känner mig som ibland. Inte allt för sällan känner jag mig som en riktig ”party-pooper” för att jag sätter gränser snävare än de andra iblandade. För att jag är just en kvinna med principer.

Principer kanske är fel ord, det är jag medveten om, men det är vad jag och Herrn har kallat det i våra samtal om detta. Samtalen är många, ett otal timmar har vi gått igenom allt och då menar jag verkligen allt. Jag vet inte om alla är tvungna att göra det, men vi har gjort så och det har fungerat för oss. Vi har lärt oss av småsaker och gått vidare på en väg som passat just oss, eller rättare sagt en väg som passat mig i och med att det var jag som kom in i detta förhållande som en trasig kvinna med många negativa erfarenheter som resulterade i en mycket skadlig svartsjuka och ett oerhört kontrollbehov. En del av mig består fortfarande av detta kontrollbehov, men det gäller mig och min vardag, inte Herrn och hans förehavanden. Samt att vi fått bukt med svartsjukan, mycket med hjälp av samtal i timmar, sådana som innehållit denna brutala ärlighet som vi stenhårt kör på. Några små hemligheter har vi för varann ibland, men det är sådana som kommer fram i slutänden och som inte är av ondo. Exempelvis så har jag en liten överraskning till honom inför Halloween-festen vi ska på. Det är en hemlighet jag har för honom, men den är liten och av god natur.

Jag har dock känt att mina principer hållt mig tillbaka, väldigt mycket och väldigt ofta. Allra helst hade jag velat vara mer som en kvinna jag hade nära väldigt nyss. En kvinna jag fortfarande tycker mycket om som jag saknar något fruktansvärt. Hon är väldigt social, öppensinnad och mycket mer frigjord än vad jag är. Det är inte så att hon kastar sig ut i saker och ting, absolut inte, men hon har inte samma bekymmer med att prova nya saker som jag har. För att inte tala om att hon inte har några bekymmer med att förklara hur hon känner och vad hon vill göra. Jag har tidigare suckat lite hänfört över hennes äventyr och önskat att jag också vågat leva ut på det sättet, det känns som jag skulle vilja det men är fast i mina principiella bojor. De är en oerhörd tyngd att bära och jag önskar att det lättar med tiden, att jag fortsätter att se så som jag gör nu att det faktiskt inte var så farligt att tänja lite på gränserna när de tänjs på lite i taget. Jag älskar Herrn för att han har tålamod med mig, vilket i sig är självklart att han ska ha. Det känns dock som att människor vi stöter på inte har lika lätt att förstå det, mycket för att jag inte förklarar och är lika rak gentemot dem som jag är med Herrn. Jag kan därför uppfattas som fruktansvärt tråkig och negativ inför saker så jag bara blir suckad åt. I mitt huvud är jag vildare än så, i min fantasi är jag inte begränsad alls. Jag vill, men jag vågar inte riktigt. Jag känner samtidigt en sådan stark önskan om att bli omtyckt, vilken olyckligtvis krockar med min önskan om att bli respekterad, att jag blir förtvivlad mitt i alltihop och när jag blir förtvivlad så backar jag. Vilket på sätt och vis bevisar att jag är den där trångsynta och tråkiga kvinnan som aldrig vill hitta på något nytt skoj. Jag vill! Kära nån vad jag vill saker! Med rätt personer skall tilläggas. Men det blir tokigt i och med att jag är begränsad till att ta små steg.
Vilket kan liknas med att gå med bojor kring anklarna, det är med små steg jag kan ta mig framåt. Tar jag för stora steg så snubblar jag, faller och skrapar upp knäna eller i värsta hand bryter handlederna när jag försöker ta emot fallet.

Detta är något jag jobbar på, det är dock något som inte kan tvingas fram. Jag är glad att Herrn inte tvingar mig, men jag vill inte heller hämma honom och hans drömmar. (Och spiralen är igång.)
En svår balansgång blir det. Som tur är så har jag Herrn vid min sida och han vet hur gärna jag egentligen vill, så jag är iallafall inte ensam.

När man börjar blanda in andra människor i sitt mer intima liv, iallafall som inpräglat monogam, så behöver den egna inställningen till somligt vara klar. Jag behöver veta på förhand hur jag ser på saker och ting samt att Herrn skall vara helt klar över detsamma. Vi skall vara samspelta, införstådda och ha respekt för varandra. I vårt förhållande är det dock jag som sätter de flesta gränserna när det gäller att blanda in andra, oavsett det är lite eller mycket. Jag är en kvinna med principer som jag samlat på mig under tuffa år i mitt liv, tyvärr skall jag säga då de inte är alldeles lätta att pressa eller flytta på alltid. Jag har gått emot mina principer en gång och det resulterade i ett par dagars självrannsakan och en hel del diskussioner här hemma. Inte hetsiga eller argsinta utan snarare av sorten "det gick ju lite tokigt, vad lär vi oss av det här och hur gör vi för att gå vidare på det sätt vi båda vill?" Varför det gick tokigt är väldigt lätt att se, jag frångick mina principer på eget bevåg, allt för att försöka bevisa att jag inte är den gråa och trista i sällskapet. Vilken jag tyvärr känner mig som ibland. Inte allt för sällan känner jag mig som en riktig "party-pooper" för att jag sätter gränser snävare än de andra iblandade. För att jag är just en kvinna med principer. Principer kanske är fel ord, det är jag medveten om, men det är vad jag och Herrn har kallat det i våra samtal om detta. Samtalen är många, ett otal timmar har vi gått igenom allt och då menar jag verkligen allt. Jag vet inte om alla är tvungna att göra det, men vi har gjort så och det har fungerat för oss. Vi har lärt oss av småsaker och gått vidare på en väg som passat just oss, eller rättare sagt en väg som passat mig i och med att det var jag som kom in i detta förhållande som en trasig kvinna med många negativa erfarenheter som resulterade i en mycket skadlig svartsjuka och ett oerhört kontrollbehov. En del av mig består fortfarande av detta kontrollbehov, men det gäller mig och min vardag, inte Herrn och hans förehavanden. Samt att vi fått bukt med svartsjukan, mycket med hjälp av samtal i timmar, sådana som innehållit denna brutala ärlighet som vi stenhårt kör på. Några små hemligheter har vi för varann ibland, men det är sådana som kommer fram i slutänden och som inte är av ondo. Exempelvis så har jag en liten överraskning till honom inför Halloween-festen vi ska på. Det är en hemlighet jag har för honom, men den är liten och av god natur. Jag har dock känt att mina principer hållt mig tillbaka, väldigt mycket och väldigt ofta. Allra helst hade jag velat vara mer som en kvinna jag hade nära väldigt nyss. En kvinna jag fortfarande tycker mycket om som jag saknar något fruktansvärt. Hon är väldigt social, öppensinnad och mycket mer frigjord än vad jag är. Det är inte så att hon kastar sig ut i saker och ting, absolut inte, men hon har inte samma bekymmer med att prova nya saker som jag har. För att inte tala om att hon inte har några bekymmer med att förklara hur hon känner och vad hon vill göra. Jag har tidigare suckat lite hänfört över hennes äventyr och önskat att jag också vågat leva ut på det sättet, det känns som jag skulle vilja det men är fast i mina principiella bojor. De är en oerhörd tyngd att bära och jag önskar att det lättar med tiden, att jag fortsätter att se så som jag gör nu att det faktiskt inte var så farligt att tänja lite på gränserna när de tänjs på lite i taget. Jag älskar Herrn för att han har tålamod med mig, vilket i sig är självklart att han ska ha. Det känns dock som att människor vi stöter på inte har lika lätt att förstå det, mycket för att jag inte förklarar och är lika rak gentemot dem som jag är med Herrn. Jag kan därför uppfattas som fruktansvärt tråkig och negativ inför saker så jag bara blir suckad åt. I mitt huvud är jag vildare än så, i min fantasi är jag inte begränsad alls. Jag vill, men jag vågar inte riktigt. Jag känner samtidigt en sådan stark önskan om att bli omtyckt, vilken olyckligtvis krockar med min önskan om att bli respekterad, att jag blir förtvivlad mitt i alltihop och när jag blir förtvivlad så backar jag. Vilket på sätt och vis bevisar att jag är den där trångsynta och tråkiga kvinnan som aldrig vill hitta på något nytt skoj. Jag vill! Kära nån vad jag vill saker! Med rätt personer skall tilläggas. Men det blir tokigt i och med att jag är begränsad till att ta små steg. Vilket kan liknas med att gå med bojor kring anklarna, det är med små steg jag kan ta mig framåt. Tar jag för stora steg så snubblar jag, faller och skrapar upp knäna eller i värsta hand bryter handlederna när jag försöker ta emot fallet. Detta är något jag jobbar på, det är dock något som inte kan tvingas fram. Jag är glad att Herrn inte tvingar mig, men jag vill inte heller hämma honom och hans drömmar. (Och spiralen är igång.) En svår balansgång blir det. Som tur är så har jag Herrn vid min sida och han vet hur gärna jag egentligen vill, så jag är iallafall inte ensam.