Jag läser Johanna Sjödins tankar om avsexualiserade naturistmiljöer och blir återigen fundersam på ämnet. Jag har avhandlat det tidigare, och jag ser mig själv som naturist. Jag trivs allra bäst naken (jag är det nu när jag skriver det här) även om jag upprepade gånger säger att jag finner etiketten naturist lika redundant som att människor som föredrar att vara påklädda skulle kalla sig ”tygister” eller nåt i den stilen.

De flesta nudister och naturister jag pratar med är väldigt snabba att påpeka att naturism handlar om avsexualiserad nakenhet. Det är en social nakenhet där fokus kanske lite paradoxalt läggs på att man inte bryr sig om att vara naken. Det är en skön inställning jag själv kan relatera till, jag tycker om social nakenhet och trivs bra i sällskap där jag slipper ha kläder på mig och där andra också skippar den biten utan att det för den skull antyds att det är inledningen till nåt slags gruppsex.

Men icke desto mindre blir jag också lite fascinerad över många högljudda naturister som väldigt fort och tydligt måste påpeka detta, och som på nåt vis gör mänskligheten en otjänst. För hur vi än vrider och vänder på kakan så är människor sexuella varelser, och jag själv anser att det går alldeles utmärkt att växla mellan olika spår under en och samma omgång av nakenhet. Jag tycker om att se nakna kvinnor och kan uppskatta estetiken och erotiken hos en naken kvinnokropp utan att för den skull omedelbart förvandlas till nåt slags flåsande våldtäktsman som springer runt med ett stort stånd och letar efter nåt att sticka in kuken i.

Det finns en förundrande svartvit syn på sex i den här världen. Människor är inte svartvita, vi är en hel massa gråskalor. Även i många naturistkretsar frodas den här svartvita synen, att sex är nånting som ska hålla i en separat låda, avskiljt från allting annat i våra drifter, vårat samhälle och våra åsikter. Jag köper inte det. Jag tycker att det borde vara fritt fram att ha sex lite hur man vill, när man vill, men om man befinner sig i en offentlig miljö kan man av artighetsskäl kanske hålla det lite diskret eller retirera till en mer privat plats – beroende på sällskap såklart. Jag själv har inga större problem med om någon vill ha sex bredvid mig, utan för min del uppstår problemet snarare om jag inte får delta.

Generellt tycker jag dock att naturister –speciellt de som varit naturister länge– har en mer tolerant syn på kroppen och dess funktioner, och accepterar att man ibland kan t.ex. få stånd utan att ha någon kontroll över det. Den artiga saken att göra om man blir hård i det fria kan ju vara att lägga sig på mage, men det beror ju återigen på sällskap och man får liksom känna sig för. Om sällskapet uppskattar en hård kuk, ja, varför ska man då dölja den automatiskt? Jag är väldigt lev-och-låt-leva i mina synpunkter på det här ämnet.

Jag funderar också på hur viktigt det är att försöka locka människor in i en naken livsstil. De flesta människor är ointresserade av att prova naturism, och visst kan jag tycka att det är lite trist, men jag har inget intresse av att försöka vara nåt slags nakenhetens version av Jehovas Vittnen och försöka övertyga människor om hur härligt det är att vara naken. För det är grymt härligt, men man kan bara leda hästen till vatten, inte tvinga den att vara naken. Det bästa man kan göra är att skapa miljöer och områden som möjliggör en naken livsstil, och sedan får folk hitta dit själv antingen via upptäckten av sin egen önskan att vara naken eller via sina vänner – eller hur sjutton det nu går till.

Det är lite samma attityd jag har kring min egen polyamori. Jag är ganska öppen med den, och jag försöker undvika att bli predikant för det (vilket är svårt, för jag är väldigt entusiastisk och som alltid när man upptäckt nåt man verkligen känner starkt för har man svårt att hålla käft om det) och försöker istället att helt enkelt finnas tillgänglig för frågor om människor själva har tankar och funderingar. Ibland har detta lett till stimulerande samtal med nära vänner, men än så länge har det inte lett till att någon av dem övergett sin monogami.

Men ja… nu har jag öst ur mig lite tankar igen. Skönt.

Jag läser Johanna Sjödins tankar om avsexualiserade naturistmiljöer och blir återigen fundersam på ämnet. Jag har avhandlat det tidigare, och jag ser mig själv som naturist. Jag trivs allra bäst naken (jag är det nu när jag skriver det här) även om jag upprepade gånger säger att jag finner etiketten naturist lika redundant som att människor som föredrar att vara påklädda skulle kalla sig "tygister" eller nåt i den stilen. De flesta nudister och naturister jag pratar med är väldigt snabba att påpeka att naturism handlar om avsexualiserad nakenhet. Det är en social nakenhet där fokus kanske lite paradoxalt läggs på att man inte bryr sig om att vara naken. Det är en skön inställning jag själv kan relatera till, jag tycker om social nakenhet och trivs bra i sällskap där jag slipper ha kläder på mig och där andra också skippar den biten utan att det för den skull antyds att det är inledningen till nåt slags gruppsex. Men icke desto mindre blir jag också lite fascinerad över många högljudda naturister som väldigt fort och tydligt måste påpeka detta, och som på nåt vis gör mänskligheten en otjänst. För hur vi än vrider och vänder på kakan så är människor sexuella varelser, och jag själv anser att det går alldeles utmärkt att växla mellan olika spår under en och samma omgång av nakenhet. Jag tycker om att se nakna kvinnor och kan uppskatta estetiken och erotiken hos en naken kvinnokropp utan att för den skull omedelbart förvandlas till nåt slags flåsande våldtäktsman som springer runt med ett stort stånd och letar efter nåt att sticka in kuken i. Det finns en förundrande svartvit syn på sex i den här världen. Människor är inte svartvita, vi är en hel massa gråskalor. Även i många naturistkretsar frodas den här svartvita synen, att sex är nånting som ska hålla i en separat låda, avskiljt från allting annat i våra drifter, vårat samhälle och våra åsikter. Jag köper inte det. Jag tycker att det borde vara fritt fram att ha sex lite hur man vill, när man vill, men om man befinner sig i en offentlig miljö kan man av artighetsskäl kanske hålla det lite diskret eller retirera till en mer privat plats - beroende på sällskap såklart. Jag själv har inga större problem med om någon vill ha sex bredvid mig, utan för min del uppstår problemet snarare om jag inte får delta. Generellt tycker jag dock att naturister --speciellt de som varit naturister länge-- har en mer tolerant syn på kroppen och dess funktioner, och accepterar att man ibland kan t.ex. få stånd utan att ha någon kontroll över det. Den artiga saken att göra om man blir hård i det fria kan ju vara att lägga sig på mage, men det beror ju återigen på sällskap och man får liksom känna sig för. Om sällskapet uppskattar en hård kuk, ja, varför ska man då dölja den automatiskt? Jag är väldigt lev-och-låt-leva i mina synpunkter på det här ämnet. Jag funderar också på hur viktigt det är att försöka locka människor in i en naken livsstil. De flesta människor är ointresserade av att prova naturism, och visst kan jag tycka att det är lite trist, men jag har inget intresse av att försöka vara nåt slags nakenhetens version av Jehovas Vittnen och försöka övertyga människor om hur härligt det är att vara naken. För det är grymt härligt, men man kan bara leda hästen till vatten, inte tvinga den att vara naken. Det bästa man kan göra är att skapa miljöer och områden som möjliggör en naken livsstil, och sedan får folk hitta dit själv antingen via upptäckten av sin egen önskan att vara naken eller via sina vänner - eller hur sjutton det nu går till. Det är lite samma attityd jag har kring min egen polyamori. Jag är ganska öppen med den, och jag försöker undvika att bli predikant för det (vilket är svårt, för jag är väldigt entusiastisk och som alltid när man upptäckt nåt man verkligen känner starkt för har man svårt att hålla käft om det) och försöker istället att helt enkelt finnas tillgänglig för frågor om människor själva har tankar och funderingar. Ibland har detta lett till stimulerande samtal med nära vänner, men än så länge har det inte lett till att någon av dem övergett sin monogami. Men ja... nu har jag öst ur mig lite tankar igen. Skönt.