Fröken Rudolph gästbloggar om hur det är att ha en krånglande fitta och om hennes egen kamp med vestibulit.
Klumpe skrev häromsistens om oberäkneliga kukar, och att de ibland har sina helt egna idéer. Då kanske det inte är så konstigt att även den kvinnliga motsvarigheten ibland beter sig som divan Carlotta i ‘Phantom of the Opera’. Hon måste smickras, det ska drickas champagne ur hennes skor etc. för att Hennes Nåd ska nedlåta sig till att uppträda och sjunga. För visst har ni varit där, tjejer? Du kan vara hur tänd som helst, men din lilla fisförnäma Fittfröken rynkar bara på näsan. Ibland är du för trött för att få till det, ibland kan det vara något annat. Någonting som ställer till med riktigt elände, är när sex börjar göra ont. För en del kvinnor innebär sex en sådan oerhörd smärta att de helt enkelt inte klarar av det. Den 9 juni i år sände SVT programmet ”Sex, smärta och svek” som ’Uppdrag granskning’- redaktionen gjort. (Tyvärr finns inslaget inte längre kvar på SVT Play). Temat var vestibulit, om hur tjejer bemöts av vården på olika orter i Sverige. Granskningen var minst sagt deprimerande. De drabbade unga kvinnorna bemöttes med allt ifrån salvor mot inflammation till en klapp på huvudet och orden ”det går nog över”. Bara på ett fåtal mottagningar fann reportrarna kunskap och metoder för att komma tillrätta med detta traumatiska tillstånd. Framförallt var det några barnmorskor i Norrbotten (om jag nu minns rätt) som hade hittat och utvecklat ett sätt att hjälpa tjejerna som kom till mottagningen.
Jag har alltid varit mycket cyklisk. Varje ägglossning orsakade spontan kåthet, (brunst helt enkelt, vi är ju egentligen inget annat än mycket avancerade apor) och ibland även i samband med mens. Att då av sin egen kropp bli berövad förmågan att njuta, är att leva med en förrädare, en främling som tar varje tillfälle den kan, till att tugga i sig dig själv. Jag var 30 år när det började. Då visste jag inte vad det var, eller att det fanns ett namn för det. Det började med att jag en dag satt och läste en roman med några starkt erotiska sidor, sådana som brukar locka fram en sugande, bultande upphetsning – men istället högg det till som om jag satt på en kniv och torterades av den. Smärtan berodde inte på att jag fått barn drygt ett år tidigare, för det var ett planerat kejsarnitt på grund av komplikationer. Men ”torterats” hade jag, ända sedan sexdebuten då jag var i 14-årsåldern. Då det började var det med smärta när killen kom in i mig. Några år senare tillkom ont efteråt, en slags dov, mensvärksliknade kramp. Detta avancerade långsamt till ont hela tiden, och till sist ont före – blotta tanken triggade igång smärtorna, även om jag verkligen varit rejält brunstkåt och på hugget strax innan. Även i mina egna mysstunder började jag också känna av kramperna och smärtan.
Så småningom hittade jag på biblioteket en läkarbok (det här hände före internets tid) som beskrev ”brinnande vulva”, vestibulit. Namnet stämmer verkligen, det smärtar som om köttet torteras av eldkastare. Min egen beskrivning av hur det känns är taggtråd, krossat glas och slöa knivar. Vestibuliten kom smygande och slog sen till rejält. Andra kvinnor skulle väl ha gått till en gynekolog, men jag kan inte påstå att jag hade något stort förtroende för läkarkåren, (och det har jag fortfarande inte) så jag teg och led. Jag började också förstå var problemet låg – i min hjärna. Att från början foga sig i, och träna i att stå ut när samlag gör ont, kan sedan slå tillbaka med smärtor som man inte ens tror är möjliga. Hjärnan säger: ”det här kommer att göra ont” och kroppen svarar ”då skiter vi i det hela!” och plockar fram eldkastarna och knivarna. Till slut kunde till och med scener i filmer som jag såg, eller böcker som jag läste utlösa taggtrådssmärtan.
Det var en lång process innan vestibuliten bröt ut, och vägen ut ur det är ännu längre, mycket längre. Hjärnan är boven i dramat, i maskopi med kroppen. Men hjärnan kan fås att lära om, i samarbete med kroppen. För att hantera de menskrampsliknande smärtorna efter ett knull, började jag med knipövningar: knip, slappna av, knip, slappna av… Jag hade nämligen hört att menskramp berodde på syrebrist i underlivets muskler, och kramp som kramp, tänkte jag. Inte för att det hjälpte särskilt mycket. Då var jag bara 20 år gammal. Sedan började jag få ont i 2-3 dagar efteråt. Till slut blir man inte särskilt pigg på att överhuvudtaget vilja knulla. Som grädde på moset kom sedan smärtorna redan före – lite hångel och slappna av: rätt okej, lite slick och mys: nja… och sedan tanken på lite…? Njet!!! Inte en djävul över bron, allra minst en kuk! 
Till slut la jag av helt och hållet med knullandet, och nästan helt med mina egna mysstunder.
Senast jag gjorde ett vanligt cellprov, hade jag bestämt mig redan innan besöket att ta upp det med barnmorskan. När hon frågade om det var något jag funderade över, så sa jag ”jo, jag brukar får ont…” och brast sen i gråt. Barnmorskan replikerade att om det var så att det var vestibulit jag hade, så skulle hon inte ens ha kunnat röra vid mig, än mindre ta provet. Jaha, tänkte jag, varför har jag då haft så djävulskt ont i alla år, ja i hela mitt vuxna liv. Jag började fundera och kom på ett rimligt svar: ett besök hos barnmorskan har för mig ingen som helst sexuell laddning. Jag, och många andra kvinnor, ser det mera som bilbesiktningen, lite jobbigt kanske men nödvändigt. Blanda däremot in den allra minsta gnutta sex i en situation och hela kroppen skriker ”Ont! Ont! Ont!” och gör avvärjningstecknet.
Det kunde ha fortsatt så här i resten av mitt liv. Det kunde ha fortsatt, men jag såg in i ett par blå ögon med de finaste skrattrynkor man kan tänka sig, och sen var det kört. På kort tid gick jag från ett liv helt utan sex till heta, kåta dagdrömmar. Så fort ”hon” protesterade med taggtråd och eldkastare så försökte jag andas lugnt, slappna av, knipa med alla musklerna i underlivet och sen slappna av igen, och lade dessutom till att tänka ”Kom ihåg hur skönt det kan vara! Jag vill ju knulla med honom!!” Funkade det? Ja, otroligt nog, fast jag har fått några återfall, men då har jag kunnat ta mig igenom med avslappningsmantrat och en stunds vila. Tyvärr finns oron ännu kvar. Smärtorna efteråt är svårare att komma åt, men jag vet lite mer nu, om hur mycket jag tål.
Avslutningsvis: att tjejer och kvinnor inte får någon hjälp att övervinna eller lindra smärtorna och kunna njuta av sina kroppar är för bedrövligt, ja helt enkelt skit! Och jag kan inte låta bli att undra: hur hade det sett ut om det istället var män som drabbades?
Några läsvärda länkar:
http://www.vestibulit.com/blog/
http://www.liu.se/forskning/doktorer/popsam?l=sv&newsitem=12083
http://svt.se/2.134022/1.2034357/chatt_9_juni
Loading ...
Senaste kommentarer