Början av december har än så länge inte varit en fantastisk period för mig. Förvisso har det äntligen landat ett tunt lager snö utanför fönstret denna morgon, och det är skönt. Men jag är inne i en period av osäkerhet och nerstämdhet. Varje dag brottas jag med känslan av att jag är liten och oviktig. Känslan av saknad och längtan. Längtan efter att ligga i en trygg varm famn. Känna en eller flera nakna kroppar mot min medan jag blundar och slappnar av.

Jag vill komma bort från mig själv. Just idag känner jag starkt att jag inte vill vara mig själv. Det är en jobbig känsla som dyker upp emellanåt i mitt liv. Jag tycker inte om den. Helgen färgades av en dålig upplevelse. Jag försökte skriva om detta, men kände att det inte gav mig den islossning som jag behövde. I korthet handlade det om att jag drabbades av monogama fördomar om polymänniskor. Frustrerande och irriterande.

Det är svårt att skriva just nu. Jag känner mig ointresserad av att skriva samtidigt som jag vet att jag behöver skriva för att må bra. Om jag inte får ut orden i huvudet byggs de på lager, de stockar sig och grötar ihop sig och skapar en slags bäverdamm i min mentala flod.

Just nu önskar jag att jag låg naken på mage medan Ami smekte min rygg. Just nu skulle jag faktiskt behöva att hon band fast mig, täckte mina ögon och tog bort min syn, smekte mig och lät mig bara vara en kropp i hennes händer. Jag skulle behöva den tystnad som uppstår i mitt huvud när hon gör det. Jag skulle behöva hennes omtänksamma och bestämda händer på min kropp. Inte behöva prata, inte behöva tänka. Bara bli uppskattad, använd. För en stund bli befriad från kravet att vara mig själv. Känna hennes ena hand i min nacke, som håller den kärleksfullt och bestämt, medan den andra handen smeker min rumpa och gnuggar min analrosett.

Jag har planer för nyår och tiden efter, och jag stressas över att jag inte ska lyckas med det. Självförtroendet som byggts upp under hösten känns avlägset nu. Det känns främmande att jag mådde så bra och hade så stark tilltro för mig själv. Jag oroar mig över småsaker, och samtidigt känner jag så lite energi att ta tag i dessa småsaker. När jag låter bli att ta tag i dem blir de större och svårare i mitt huvud, och låsningen ökar.

Men en positiv sak är att nu när jag kommit till slutet av det här inlägget känns det lite bättre ändå. För jag har fått skriva ut orden i huvudet. Fått tömma bufferten, om så bara litegrann.

Början av december har än så länge inte varit en fantastisk period för mig. Förvisso har det äntligen landat ett tunt lager snö utanför fönstret denna morgon, och det är skönt. Men jag är inne i en period av osäkerhet och nerstämdhet. Varje dag brottas jag med känslan av att jag är liten och oviktig. Känslan av saknad och längtan. Längtan efter att ligga i en trygg varm famn. Känna en eller flera nakna kroppar mot min medan jag blundar och slappnar av. Jag vill komma bort från mig själv. Just idag känner jag starkt att jag inte vill vara mig själv. Det är en jobbig känsla som dyker upp emellanåt i mitt liv. Jag tycker inte om den. Helgen färgades av en dålig upplevelse. Jag försökte skriva om detta, men kände att det inte gav mig den islossning som jag behövde. I korthet handlade det om att jag drabbades av monogama fördomar om polymänniskor. Frustrerande och irriterande. Det är svårt att skriva just nu. Jag känner mig ointresserad av att skriva samtidigt som jag vet att jag behöver skriva för att må bra. Om jag inte får ut orden i huvudet byggs de på lager, de stockar sig och grötar ihop sig och skapar en slags bäverdamm i min mentala flod. Just nu önskar jag att jag låg naken på mage medan Ami smekte min rygg. Just nu skulle jag faktiskt behöva att hon band fast mig, täckte mina ögon och tog bort min syn, smekte mig och lät mig bara vara en kropp i hennes händer. Jag skulle behöva den tystnad som uppstår i mitt huvud när hon gör det. Jag skulle behöva hennes omtänksamma och bestämda händer på min kropp. Inte behöva prata, inte behöva tänka. Bara bli uppskattad, använd. För en stund bli befriad från kravet att vara mig själv. Känna hennes ena hand i min nacke, som håller den kärleksfullt och bestämt, medan den andra handen smeker min rumpa och gnuggar min analrosett. Jag har planer för nyår och tiden efter, och jag stressas över att jag inte ska lyckas med det. Självförtroendet som byggts upp under hösten känns avlägset nu. Det känns främmande att jag mådde så bra och hade så stark tilltro för mig själv. Jag oroar mig över småsaker, och samtidigt känner jag så lite energi att ta tag i dessa småsaker. När jag låter bli att ta tag i dem blir de större och svårare i mitt huvud, och låsningen ökar. Men en positiv sak är att nu när jag kommit till slutet av det här inlägget känns det lite bättre ändå. För jag har fått skriva ut orden i huvudet. Fått tömma bufferten, om så bara litegrann.