Archive for the 'Oss själva' Category

Jag läser Klumpes inlägg och surnande relationer och kan då såklart inte undgå att fundera på mina egna relationer. Vilka jag inte ofta tycker har surnat. Jag är faktiskt vän med 99% av mina ex. Inte så korrekt räknat då de inte är 100 st och jag således inte har 99 st jag är vän med. Men på det stora hela är det ytterst få jag är ovän med. Den man jag levde med innan det förhållande jag befinner mig i nu var riktigt usel, kan inte minnas något jag uppskattade hos den mannen och han kommer av olika för mig självklara (och livsfarliga) orsaker vara min ovän. Det är inte bara surt, det har möglat och skurit sig rejält. Kanske har jag då laddat ihop alla andra mer “lyckade” avbrott i en enda stor skräll?

Vid en eventuell separation med mannen jag har nu (gud förbjude) skulle vi nog inte heller kunna vara vänner efteråt då jag älskar honom för mycket för att tänka mig ett liv utan honom. Han betyder för mycket för mig helt enkelt.
I övrigt vet jag inte riktigt hur jag gjort vid separationer. Jag och männen i fråga har haft kontakt även efter, vi har umgåtts och vi har många gånger haft sex även efter det varit slut. Hade jag varit singel hade jag kunnat räkna på en hand (minst) de jag kunnat ringa för att få mig kuk om jag bara bott kvar nära dem. Lite uppblåst att säga så kanske, men så är det. Dörren har liksom lämnats på glänt och det har funkat för både mig och dem. Jag har visserligen inte klippt rakt av och alltså inte i ordets rätta bemärkelse “gått vidare” men tillslut har vi hittat varsin ny partner och det har bara funkat att gå vidare då i och med att det som en gång var vi hade hunnit rinna ut i sanden. Men när vi av någon anledning varit singel samtidigt har vi hört av oss till varann och haft ihop det. Min sons pappa är en sådan man i mitt liv. Den separationen var inte alls lyckad dock, han var otrogen, jag ogillade honom skarpt och det resulterade i att jag fortfarande inte litar på honom. Men när det lagt sig och jag i en stunds självdestruktiv desperation hamnade i säng med honom igen märkte jag att det funkade. Jag hade saknat den bekräftelsen han gav mig i sängen, även om han är långt ifrån den bästa jag haft, men jag saknade inte honom som någon betydande karaktär i mitt liv och fick även bekräftelse på det vilket gjorde det oerhört mycket lättare att släppa honom.

Vi har pratat om det förut, jag och sambon, och jag har insett att detta är mitt första förhållande där jag inte har en “liten svart bok”. Jag har inget back-up-knull denna gången. I detta ligger då en del av den osäkerhet jag haft i vårt förhållande. Kanske har jag inte givit mig till 100% tidigare så som jag gjort till den här mannen, pga att jag haft ett skyddsnät om det inte funkat, det har inte spelat lika stor roll. Jag tror det har mest med kärleken att göra, det faktum att jag är mer vuxen nu och andra saker har betydelse, men jag tror att en liten del i det är mina sk “lyckade separationer” som om man tänker efter inte är så jätte lyckade just för stunden. Men i och med att jag kan idag se tillbaka på det med andra ögon än besvikelse eller osämja har det funkat och varit bra för mig i ett längre tidsperspektiv. Jag är inte bitter över mina separationer, jag ser dem på ett annat sätt. Till och med en man som predikade för mig att “när det är slut så är det slut” fanns där när jag behövde bekräftelse och närhet. Det funkar alltså för mig och jag har haft turen att träffa män som tänker likadant. Inget fel i lite desperations sex med sitt ex så länge båda är med på det och vet vad det innebär. Detta tackar jag dem för, att de funnits där när jag behövt dem, kroppsligen då i och med att själsligen tog det slut när relationen gjorde det. Oavsett relationsform.

Jag har funderade också på hur det kommer sig att Klumpe haft sådan otur… Den teori jag kommer fram till är att de kvinnor han träffat (har själv träffat ytterst få av dem) har varit sådana som han känt sig mer eller mindre tvungen att “laga” och har investerat “för mycket” av sig själv i den relationen. Man ska investera naturligtvis, men inte så man är tvungen att ge upp sig själv för att vara den andra till lags. Den vanligtvis kvinnliga instinkten om män som projekt som de måste ta hand om och fixa till.
Klumpe är en sådan vänlig och älskvärd själ som vill alla väl, så denna teori tror jag är ganska hållbar till viss del. Det finns många olika nyanser såklart, men jag tror att det är så. Kvinnorna har varit för stora projekt för honom att klara på egen hand och när de märkt att han givit upp har även de givit upp, blivit besvikna på honom för att han givit upp och klandrat honom till viss del för alltihop. Således också för hela separationen. En sårad själ är ofta selektiv i sina minnen och oresonlig i sitt handlande.
Man kan inte laga alla, man kan ofta inte ens laga någon annan än sig själv och det är där man måste börja. Det är något både jag och Klumpe måste inse och även tillämpa i våra liv. Jag vet att klumpe är så pass intelligent att han vet detta, han är en av de som utmanar och stimulerar mig intellektuellt och mycket därför är han en så kär vän till mig. Men det är just när det kommer till att laga sig själv, tillämpa detta i sitt liv som vi faller lite, eller periodvis mycket och jag hoppas av hela mitt hjärta att Klumpe en dag finner en väg att laga sig själv så han kan leva sitt liv på ett tillfredställande sätt då jag vet att han har så mycket att erbjuda. Det är en underbart snäll och ödmjuk man som sitter där på andra sidan, en av de bästa jag vet och han är värd så mycket bättre än “surnande mjölk”.

Jag läser Klumpes inlägg om svartsjuka och osäkerhet och jag kan inte undgå att rannsaka mig själv en del då svartsjuka är en otroligt mörk del av mig som jag länge försökt tackla och bryta ner. Med viss framgång på det senaste, men det höll på att kosta mig mitt nuvarande förhållande (det var en stor del i det) samt att det tagit sanslöst mycket av min egen energi.
De som någon gång varit svartsjuka på riktigt, jo jag säger “på riktigt” då det finns olika former av svartsjuka, det finns en mer sund form där man förmedlar till sin partner att man inte vill mista denne och hur mycket denne betyder för en själv, sedan finns det en själsligen konsumerande och manisk svartsjuka som kväver både den drabbade och dennes partner. Den som alltså upplevt den senare versionen vet att den är energikrävande och det känns som man går sönder inuti och jag har tänkt många gånger att den känslan är värre än att faktiskt bli sviken. Blir man sviken har det faktiskt hänt något, man behöver inte fundera på huruvida man är galen för att man misstänker saker utan det har verkligen hänt något och man kan reagera för att sedan agera.

Jag var inte svartsjuk förr om åren, jag kunde vara ifrån mina pojkvänner utan att ens fundera på huruvida de träffade andra eller åtrådde en annan tjej/kvinna. Jag hade mitt liv och mina vänner, likaså min pojkvän. Det som kändes då var saknad och en vilja att vara nära, sådär som det är när man är kär. Sedan hände något…
Min föredetta svek mig, om och om igen. Först i det dolda, sedan allt mer tydligt. Det började med att han tackade nej till sex med mig för att runka vid datorn när jag somnat, mer än en natt vaknade jag till av att han inte låg bredvid och “kom på honom” vid datorn istället. Porrfilmerna för övrigt hade han gömt bland systemmapparna i Windows! För att jag inte skulle hitta dem. Sedan eskalerade det hela till att han chattade med kvinnor, varvade flirt, prat om mig (där han förklarade hur ful och äcklig jag var, vilket han gärna förklarade för mig verbalt också) med ren och skär cybersex. Han hade dejter med tjejer på cafét där han visste att jag gick och köpte lunch, som att han ville att jag skulle se honom sitta och limma på andra tjejer då han visste att jag gick dit samma dag, utan undantag.
Han förstörde så mycket för mig och även om man kan tycka att en människa inte ska få förstöra för en själv, att man inte ska tillåta det, så lämnar det ett stort hål i själen där tilliten en gång satt.

Efter det blev jag en svart och hemsk version av mig själv, tillslut kunde jag inte ens hålla masken. Jag gick igenom datorn, senast använda filer, historyn i explorer och telefonen. Jag letade efter tecken på att han var otrogen, stort som litet, med en aldrig skådad frenesi. Det blev som en drog för mig, jag skulle prompt hitta något och självklart gjorde jag det också, just för att jag fantiserade ihop att han tillslut hade svikit mig. Jag kom hem från jobbet en dag, oanmäld, och fann honom vid datorn där han satt och onanerade. Vilket drog igång ett fullständigt onödigt gräl, jag blev så chockad och illamående att jag inte kunde hålla mig, jag var tvungen att skrika och gråta på honom. Istället skulle jag ha backat och sett att detta inte var mitt ex, det var en man jag älskade som faktiskt inte hade nekat mig samliv. Detta var en man som kände sig skyldig, tack vare mitt beteende, bara genom att vara. En sådan enkel och personlig sak som att onanera blev fel. Tro sjutton det inte fungerade!
Många gånger har jag fått stå till svars inför min sambo och minst sagt skämts för mitt beteende. Han har sett rakt igenom mig mer än en gång och tillslut blev jag ställd mot väggen. Ville jag leva med honom så skulle jag vara tvungen att sluta med mitt beteende, bygga upp min tillit och faktiskt lyssna på vad han sa. Jag hade ingenstans att ta vägen, jag var tvungen att verkligen försöka lita på att det han sa var sant. Man kan trots allt inte göra annat, än att lita på att det andra säger är sanning, man kan inte gå och misstro andra människor på det sättet. Det hade ätit upp för mycket av mig själv så det har varit en tung väg därifrån, minst sagt.

Jag slutade, klippte rakt av, med mitt beteende. Mina misstankar finns ibland kvar, men de tas om hand av både mig och min sambo på ett annat sätt idag. Jag är ärlig om mina funderingar istället för att bygga upp dem och han är i sin tur ärlig tillbaka, samtidigt som han har en annan förståelse för hur jag känner och hur jag har känt. En förståelse han har kunnat få först efter att saker och ting inte får så stora proportioner.
Men min svartsjuka sida finns till viss del kvar, Rom byggdes trots allt inte på en dag och jag kämpar med det dagligen. Till min glädje känns det lättare och lättare. Jag har inte gått igenom hans dator på hur länge som helst, jag minns inte när jag gjorde det sist. Mina funderingar kan jag till 99% ta hand om helt själv. Hans telefon kan ligga framme när han sover utan att jag ens har en tanke på att röra den, jag känner inte längre att jag behöver. Det är en befrielse utan ord, att kunna lita på en människa.
Då jag haft ett tungt liv redan från start, har jag alltid haft svårt att lita till 100% på en människa, men jag har iallafall försökt och det har gått bra. Efter att ha varit så trasig under 6-7 år, levt med en man som verkligen slog sista spiken i kistan, känner jag idag att jag faktiskt VILL lita på min sambo.

Jag vandrar således på en helt ny väg, detta skrämmer mig mer än mycket annat här i livet. Jag har ärligt talat inte varit så utelämnad till någon och ute på så okänd mark som jag är nu. Men jag försöker och lyckas mer och mer för varje dag som går, till min stora lycka!

Det jag kommit fram till angående min svartsjuka är just att den, liksom för Klumpe, grundas i min egen osäkerhet. Känslan av att inte räcka till och bli utesluten. Jag har varit (och är till viss del fortfarande som sagt) rädd för att han ska se hur oduglig jag är, hur ful och äcklig jag är och välja någon annan. Jag har aldrig varit orolig för att han ska knulla runt eller så, jag har hela tiden varit orolig över att han ska finna en person, hon med stort H så att säga. En kvinna som är bättre, snyggare och mer intelligent än vad jag är. Den kvinnan finns där ute, det är jag helt säker på. Men idag kan jag säga att jag är en kombination av inte bara dåliga saker utan även bra egenskaper och erfarenheter. Mitt “paket” är inte så dåligt ändå och det är ju trots allt så att om en man (eller kvinna) vill vara otrogen, så är hon/han det ändå, oavsett vad partnern säger eller gör. Ett beteende som mitt är snarare ett säkert sätt att stöta bort sin partner i just den riktningen. Det har krävts en hel del självrannsakan och en ofantligt stor dos ångest för att ta tag i det, att inse detta faktum.

Jag kan dock inte göra som Klumpe, placera min osäkerhet på den känslan som uppkommer, den som kallas svartsjuka. Den ursäkten håller liksom inte för mig längre i och med att jag tagit det till en så extrem nivå tidigare och inte kan “mörka” på samma sätt som han kan. Det är lite som en alkoholist, man kan inte ta en sup då och då om man ska kunna kallas en nykter alkoholist, man måste helt enkelt hålla sig nykter. Att jag är osäker och att känslan bottnar i det är en förklaring, en otroligt låg självkänsla är grund om någon, men det är absolut ingen ursäkt. Det är väl det svåra för mig. Jag har använt mig av det vi numera kör med: brutal ärlighet. Jag har varit ärlig om precis allt, blottat mig, mitt liv och mina tankar. På så sätt inte lämnat utrymme för något annat. Önskar det fanns ett “nikotinplåster” för sådana som varit så djupt som jag, men det finns inte. Det skulle placerats på direkt när min förra relation slutade, innan jag blev kär igen, och rädd… Men det finns inte.
Just detta gör också att jag är en sådan motståndare till att jag skulle ingå i en polyamorös relation. Jag kan absolut experimentera vilt med sex, jag är en sexuell person om något, men inte med mina känslor. Det är att vandra på en villoväg utan like.

Bilden är tagen i ett mycket mer underhållande tillfälle än texten antyder.

Det som motsäger detta skulle jag dock vilja ta upp i ett annat inlägg, detta blev nog långt som det blev känner jag.
Men ni “svartsjuke-junkies” som finns där ute, jo jag vet att ni finns, jag har full koll på hur ni känner er och vad ni går igenom.
Jag kan dock stolt säga att jag tagit mig igenom det till stor del, med blod, svett och tårar. Men det går!