Trots lite förkylning har vi haft en bra tid tillsammans den här gången också, och trots förkylning har vi haft en hel del skönt sex. Men det är okej, för vi värdesätter stort att få ha vardag tillsammans. Om man inte har vardag försvinner de spännande sakerna, och har man bara glamour kan man inte uppskatta hur bra man har det.

Gott om skratt men också gott om lärdomar när vi i en dryg timme igår kväll försökte förklara normer och monogami för en totalt superförvirrad Secundus. Lärorikt, underhållande och intressant.

Godisrumpor har förekommit tidigare i den här bloggen. Den första rumpan syntes här, och var ett härligt nätfynd. Den andra rumpan syntes lite senare, och i samma inlägg efterlyste jag lite tips på hur jag skulle kunna få Ami att sätta sig i lite godis och låta mig fotografera resultatet. Det inkom några tips, men inget som ledde till nånting (ursäkta ordvitsen) matnyttigt. Ami fnissade åt kommentarerna och om jag minns det rätt antydde hon att det skulle bli en kall dag på en viss speciell varm plats innan hennes rumpa syntes på den här bloggen, än mindre dekorerad med tillbehör.

Med blicken i backspegeln är det intressant hur saker kan vända, och i julklapp fick jag en burk med godishjärtan av henne. Syftet med dessa var enkla. Med ett brett leende fick jag veta att det var meningen att jag skulle dekorera hennes rumpa och sedan fotografera resultatet. När jag dessutom köpte en ny (och mycket bättre) kamera nyligen blev detta oundvikligt och vi ägnade oss åt en stunds fotograferande.

Nedan presenterar vi båda ett resultat av detta:

Mitt år har varit mycket bra. Jag har fyllt det med kärlek, närhet, sex och annat som gjort mig glad. Jag har haft framgångar (och lite motgångar) även i mitt ”vanliga” liv, och även detta år märker jag hur mitt ”ovanliga” leverne i form av naturism, polyamori och annat kärleks- och sex-liberalt blir mer och mer i synk och harmoni med det där vanliga livet. Klumpesnusk blir mer och mer en pseudonym, en etikett på en bit av mig, snarare än en helt åtskiljd personlighet som det var i början. Jag är öppen med vem jag är, mitt självförtroende har vuxit enormt och jag är trygg med mitt liv.

Jag har lärt mig mycket under det här året. Omvärderat åsikter och gjort saker med stort nöje som jag i det förflutna varit övertygad om var helt ointressanta. Jag har blivit fastbunden och jag har dominerat. Jag har skapat fina minnen med både Ami och Elin, blivit fotograferad av Elin och fått beröm för min kropp, fotograferat Ami samt mot slutet av året återfått kontakten med fina Mollie.

Tack också till alla er fina läsare som fyller min blogg med amatörbilder, kommentarer, tankar och inspiration. Ni är uppskattade!

Som nyårspresent får ni här två snuskbilder av lite vintage-årgång. Ha ett bra nyår, och ta hand om varandra.

Jag vill komma bort från mig själv. Just idag känner jag starkt att jag inte vill vara mig själv. Det är en jobbig känsla som dyker upp emellanåt i mitt liv. Jag tycker inte om den. Helgen färgades av en dålig upplevelse. Jag försökte skriva om detta, men kände att det inte gav mig den islossning som jag behövde. I korthet handlade det om att jag drabbades av monogama fördomar om polymänniskor. Frustrerande och irriterande.

Det är svårt att skriva just nu. Jag känner mig ointresserad av att skriva samtidigt som jag vet att jag behöver skriva för att må bra. Om jag inte får ut orden i huvudet byggs de på lager, de stockar sig och grötar ihop sig och skapar en slags bäverdamm i min mentala flod.

Just nu önskar jag att jag låg naken på mage medan Ami smekte min rygg. Just nu skulle jag faktiskt behöva att hon band fast mig, täckte mina ögon och tog bort min syn, smekte mig och lät mig bara vara en kropp i hennes händer. Jag skulle behöva den tystnad som uppstår i mitt huvud när hon gör det. Jag skulle behöva hennes omtänksamma och bestämda händer på min kropp. Inte behöva prata, inte behöva tänka. Bara bli uppskattad, använd. För en stund bli befriad från kravet att vara mig själv. Känna hennes ena hand i min nacke, som håller den kärleksfullt och bestämt, medan den andra handen smeker min rumpa och gnuggar min analrosett.

Jag har planer för nyår och tiden efter, och jag stressas över att jag inte ska lyckas med det. Självförtroendet som byggts upp under hösten känns avlägset nu. Det känns främmande att jag mådde så bra och hade så stark tilltro för mig själv. Jag oroar mig över småsaker, och samtidigt känner jag så lite energi att ta tag i dessa småsaker. När jag låter bli att ta tag i dem blir de större och svårare i mitt huvud, och låsningen ökar.

Men en positiv sak är att nu när jag kommit till slutet av det här inlägget känns det lite bättre ändå. För jag har fått skriva ut orden i huvudet. Fått tömma bufferten, om så bara litegrann.

Tiden tillsammans blev inte riktigt som vi tänkt oss. Det är okej, för vår tid tillsammans blir nästan aldrig som vi tänkt oss, men vi blir heller aldrig missnöjda med det. Så länge vi är tillsammans spelar detaljerna mindre roll. Ami fick nåt slags inflammation i halsen under helgen, och därmed försvann det mesta av vårat sexliv. Men det är okej. Vi är tillsammans, och vi har haft det skönt ändå. Vi har skrattat, vi har gråtit, vi har tagit hand om varandra och vi har bekräftat att det vi har tillsammans är bra. Vi har pratat, vi har varit tysta. För varje minut växer vi oss lite närmare varandra, lite mer växer våra personligheter ihop med varandra. Vi har sett film, vi har hånglat, vi har tafsat på varandra. Jag har masserat Amis fötter och hon har smekt min rygg.

Nu dröjer det tills nästa fredag innan vi ses igen. Fram tills dess ska vi hinna med våra egna liv. Vi ska båda hinna arbeta, och jag ser fram emot tre dagar av ensamtid. Jag behöver den, jag har märkt att jag blir mer irritabel och snarstucken, och det är ett varningstecken att jag haft för lite ensamtid. Så, helgen är vikt för ensamtid. Vi har haft samtal om detta, vilka regler som ska gälla och hur man hanterar det.

Tiden tillsammans har bestått av små, till synes enkla, men väldigt meningsfyllda saker. Man ska inte förväxla enkla saker med meningslösa saker. Tvärtom tror jag att en stor del av det som kan ses som struntsaker i ett förhållande är de riktigt viktiga sakerna. En smekning på armen, eller två fötter som försiktigt dansar runt medan man ser på film. Ett kort leende eller en smekning på kinden när man går förbi. Att ge varandra bekräftelse och närhet inte bara med storslagna gester utan även med små gester.

Men ikväll lämnar jag mitt andra hem för att återvända till mitt första hem. Och om några dagar kommer hon till sitt andra hem. Det ser jag fram emot.

Nej, jag har inte glömt bort polyfrågorna. Jag har försökt börja sortera i dem, men det finns ingen energi hos mig. Mitt vanliga liv är i full fart, och i fyra dagar har jag haft dåligt samvete för i fyra dagar har jag tänkt samma tanke. Tanken som låter ”idag borde jag ta tag i polyfrågorna och börja sortera!” och varje gång har reaktionen blivit densamma, nämligen att jag gör det lite senare och sen blev det liggande tills jag inte gjorde det alls. För jag känner mig mentalt slut, och att skriva blogg är inte längre lika automagiskt för mig som när jag började.

Jag borde försöka skriva om mitt inre, men orden finns inte där. Det finns mycket osäkerhet i mitt inre nu, och ofta oroar jag mig för att göra ”fel” på nåt vis. Höst-osäkerheten, eller kalla det vad ni vill. Jag har perioder då jag blir fylld med en nervös och darrig känsla, när gammal osäkerhet kommer fram, när jag upplever andra människor som ett hot mot mitt liv. En känsla som jag inte tycker om, som känns som en onödig relik. Jag vill inte känna mig hotad av andra människor i mina människors liv, men ändå gör jag det. Det gör mig ledsen, frustrerad och arg att jag känner så, och jag vet inte hur jag ska bearbeta den känslan annat än att trycka bort den. Vilket inte är bra eller hälsosamt.

Frustrationen infinner sig också, för jag känner mig som om jag mer och mer börjar forcera den här bloggen. Jag är mindre och mindre nöjd med det jag skriver, och ibland har jag djupa tvivel på om jag borde fortsätta skriva alls. Dels för att jag tycker mina inlägg blir sämre och sämre, men också för att jag inte får nån feedback på om de blir sämre och sämre, eller om det bara är min egen inbillning.

Jag har tappat sugen, och just nu vet jag inte hur jag ska få tillbaka den.

Till viss del beror detta på att jag känner att jag börjat stagnera i utvecklingen igen, men samtidigt är det för att fortsätta den där resan mot Vem Jag Är och bort från Vem Jag Trodde Jag Var. Jag har skrivit förut att den personlighet jag presenterar här på bloggen är mer i linje med vem jag verkligen är, och att jag ibland blir irriterad över hur jag verkar skådespela mig själv snarare än att vara den jag är. Därför kommer nya mål i den fortsatta resan mot att sluta ha två separata personligheter.

Jag tänker inte skriva målen här, de är alldeles för personliga för det. Dessutom är det svårt att skriva ner dem, då de är mer känslor och tankar än konkreta milstolpar som ska passeras. Men målen innehåller bl.a. att jag ska sluta vara så nervös, sluta anta saker, ta tag i mitt självförtroende och ha mer jävlaranamma och tro på mig själv.

Men i första hand precis nu är mitt mål att alldeles strax gå in och krama på Ami som ligger och sover i min säng.