Tidigare i år skrev jag ett inlägg som handlade om insikter kring mina känslor av svartsjuka och osäkerhet. Året var bara två dagar gammalt, men min insikt handlade om att mycket av (eller all) min svartsjuka uppstod ur rädslan att bli bortvald, utesluten eller aktivt lågprioriterad. Det var för mig en stor insikt, och jag har haft stor nytta av denna insikt inte bara i min personliga utveckling utan även när det kommer till andra människor.
Leek är en relativt ny person i mitt liv. Relativt, för vi har pratat av och till ända sedan förra sommaren. Men i början av Augusti fick jag det stora nöjet att faktiskt träffa henne, och jag tyckte massor om henne från första ögonblicket. Sedan dess har hon blivit en viktig del av mitt liv och känslorna har vuxit.
Precis som de flesta människorna som jag attraheras av och anser som vackra så är Leek en lite trasig person. Men som jag sagt förut är ”trasig” inte alltid ett dåligt attribut, utan är en del av det som gör personen riktigt vacker. I Leeks fall är hon lite bränd på närhet och kärlek, och det begränsar lite av hur vi kommunicerar våra känslor för varandra.
För det mesta blir det ”jag tycker om dig” och sen lägger man till diverse förstärkningar (massor, jättemycket, otroligt mycket, etc etc) då hon har lite svårt att rakt ut säga att hon älskar mig. Jag vet att jag älskar henne, men då jag vet att tycker det är lite jobbigt att höra så har jag respekterat det och använt ”jag tycker om dig”-metoden också. Jag är ganska säker på att vi ändå vetat vad vi menat, men orden har uteblivit.
Emellanåt undrade jag för mig själv varför det blev så här, men jag accepterade och respekterade det för att det fick Leek att slappna av. Min förståelse av orsaken till det var ganska dimmig, men jag förstod att det var viktigt för henne.
(Leek är väldigt söt också, för när hon har druckit lite alkohol slappnar hon av, och då kan hon erkänna att hon är ”lite kär” i mig, och kan acceptera att jag säger detsamma tillbaka.)
Men på sistone förstår jag bättre varför hon känner så här. Varför hon har sagt att det är lite jobbigt att jag är poly. Varför hon uppfattar det som lite hotfullt.
För det första så är kärlek –när man uttalar det, när man går in för det– för henne ett ansvar. Hon anser sig själv vara monogam, och hon känner att när orden väl är uttalade så finns det ingen återvändo. Då är hon min, så länge som jag vill ha henne.
Och där ligger det läskiga. Så länge hon inte uttalar det och ”binder” sig till mig kan hon släppa mig, om något skulle gå snett. Om något skulle bli fel mellan oss kan hon fortare hämta sig känslomässigt om hon inte har ”bundit” sig till mig. Men om hon skulle aktivt säga att hon älskar mig, och jag skulle välja bort henne – då skulle smärtan bli mångfalt större än om hon inte låtit känslorna komma.
För hennes osäkerhet är precis den. Hon är rädd för att bli bortvald, utesluten. Hon är rädd för att jag kanske ska välja någon annan. Som hon själv sa till mig:
”Men vad händer om du plötsligt vill bli monogam, och inte vill bli det med mig?”
Precis då föll pusselbitarna på plats. Jag förstod hennes rädsla, jag förstod hennes avvaktande inställning.
Det är väldigt lätt att känna så här när man står med fötterna i den monogama världen. Jag känner alltid att monogamin föder den här oron, göder den och ger den ordentligt med näring. Man ska vara orolig över att bli utesluten, och därför måste man bevaka sin partner som en hök. Man måste hålla koll på sin partner, fråga, kräva trohet och ansvar, och hela tiden oroa sig för att han eller hon ska hitta ”någon bättre” och dumpa en själv som om man var en gammal tidning.
Jag kan inte utesluta att jag nån dag igen vill leva monogamt. Men jag känner att oddsen för att det kommer att hända är astronomiskt små. Jag tror chansen är större att jag blir kejsare över kina, astronaut, bortrövad av utomjordingar eller förvandlad till en fisk. Jag mår väldigt bra som poly, jag trivs fruktansvärt bra med min livsstil och den ger mig en trygghet och en lycka som jag mer och mer känner har varit fullständigt frånvarande från mitt forna liv.
För mig innebär det också att jag inte väljer bort någon, för alla som jag älskar ryms i mitt hjärta. Man får hela mig, hela mitt hjärta. Det låter kanske lite paradoxalt, men så är det. Mitt hjärta är inte en begränsad resurs som måste delas. Man måste bara acceptera att andra också får hela mig och hela mitt hjärta emellanåt.
Jag skulle aldrig aktivt välja bort Leek. Eller Mollie heller för den delen. Eller någon annan som jag känner så här för. För jag behöver inte prioritera. Jag behöver inte välja bort någon.
Loading ...
Senaste kommentarer