Jag kan inte hålla mig från att ge en del av min syn på Klumpes senaste två inlägg om hur mycket kärleken är värd och detta med självuppoffring. Till viss del håller jag med honom, men det finns ju fler sidor och delar i det som nämns.
Precis som han har gjort så har även jag offrat stora delar av mig själv för att passa ihop med min partner, inte lika mycket med den jag lever med nu, man jag anser ändå att jag har offrat mig. Eller inte offrat, det låter så otroligt negativt, jag har kompromissat och givit av mig själv. Vissa dåliga dagar, som PMS-veckan (jag är en riktig ragata då), tycker jag att jag offrat mig för att ha en grund till ett helt onödigt gräl.
Vi talade om det häromdagen faktiskt, detta med att ge upp vissa bitar av livet för att den andre vill det. Jag förklarade med brutal ärlighet, som vi numera kör med här hemma, att när han ber mig skära bort något som jag faktiskt bryr mig om och som jag inte VILL skära bort så är vi på väg mot något riktigt negativt och då får vi tala om det ordentligt. Hur mycket betyder saker och ting för mig och vad betyder de för dig?
Jag vet inte om jag är trött eller seg i huvudet, troligtvis både och, men jag finner inget bra exempel på vad jag talar om där.
Sedan finns det sidor hos sig själv som man vill bli av med och kan bli hjälpt med i ett förhållande. Exempelvis detta med min svartsjuka och min vana vid att bli sviken, detta förhållandet har lärt mig den hårda vägen att alla män är inte likadana. Det har hållt på att gå åt skogen för att jag inte varit kapabel att ge upp den ofrivilliga delen av den jag var förut. Jag ska inte ljuga, det kommer stunder nu också då jag kan tvivla, men det är inte samma konsumerande oro och ångest som förut. Rom byggdes inte på en dag.
Så det behöver inte betyda dåliga uppoffringar, att man ingår i ett förhållande där man får ge upp delar av sig själv. Men då skapar man å andra sidan en ny person av det.
Som när jag blev förälder, jag kunde inte vara samma person som innan. Jag blev en annan där mamma var en titel som lades på mig. Vissa delar av mig fanns kvar, jag var fortfarande samma i grunden, men ändå någon helt annan.
När sedan barn nummer två kom så förändrades jag ytterligare, inte lika mycket denna gång. Men efter ansvar och ändringar i vardagen fick jag anpassa mig och forma mig därefter.
Under min period som ensamstående småbarnsmamma formades jag ytterligare, mycket mer denna gång, i och med mina motgångar och uppoffringar för att få livet att rulla på så smidigt som möjligt. Jag benämner det som uppoffringar då det enligt mig inte var kul att sitta och höra/läsa om alla som var ute och hade kul medan jag fick sitta hemma med mina små. Jag har aldrig varit bortskämd med barnvakter eller liknande, jag har alltid fått klara mig själv. Men det var också ett val jag faktiskt gjort, att behålla mina barn och att gå ifrån en man som skadade mig både psykiskt och fysiskt. Att sitta där själv, även om jag ofta tyckte synd om mig själv just då. När jag också skaffade mig ett helt annat jobb än jag tänkt mig, tog jag också en annan titel och en annan roll som format och förändrat mig i tankar och agerande.
Jag gjorde sedan ett val att inleda ett förhållande med min sambo, sedan att flytta hit, och således har jag också gjort ett val att göra mitt bästa för att det ska hålla. För att jag vill att det ska göra det. Vi har båda fått ge av oss själva, kompromissa, för att vi ska kunna leva ihop.
Att sy ihop en likformad enhet av två olikformade separata enheter (som i sin tur formats av sina egna helt olika liv) är svårt, speciellt om man inte är beredd på att ge och ta. Kärleken är grunden och det jag mer eller mindre menar är att även andra saker formar oss, får oss att ge uppoffringar, får oss att ändra de vi är utan att det för den sakens skull är negativt.
Däremot säger jag absolut inte att man ska stanna i förhållanden som är destruktiva/negativa, där man inte känner igen sig själv och/eller inte tycker om den man blivit. Där det inte finns en kärlek som gör att man vill ändras med livets gång eller med sin partner. Där det är en sådan brist på trygghet att man inte ens klarar av att forma sig efter sitt eget välmående. Det är inte till nytta för varken en själv eller ens partner.
Men det är inte svart eller vitt. Ingår man i ett förhållande med en eller fler, så behöver det inte betyda uppoffringar, det kan betyda ett givande och tagande gentemot varandra som är belönande också.
Avslutningsvis vill jag också säga att det klumpe nämner i det sista inlägget: “eller snarare, och väldigt dåligt, så har jag anpassat mig efter vad jag TROTT vara hennes vilja” är rena döden, vilket både Klumpe och jag fått lära oss den hårda vägen. Jag har gått ett x antal år och antagit, vilket inte tagit mig någonstans annat än djupare in i mitt eget huvud och i min egen ångest.
Tro är att icke veta.
Loading ...
Recent Comments