Just dagarna efter en kväll på The Mansion (TM) känns det som att huvudet inte riktigt är påskruvat. Jag börjar skriva om allt det underbara, men finner snart att det bara är rappakalja och jag suddar för att börja om igen. Det jag inte inser då är att jag på intet sätt kan beskriva upplevelserna där i någon skriftlig form, det finns inte ord som bringar dem rättvisa. Men jag ger aldrig upp mina försök och en dag kanske jag lyckas. Jag hoppas verkligen det för jag vill dela med mig av dem och dessutom håller jag på med en längre erotisk novell i BDSM-anda och det är tänkt att den sedan ska publiceras. Jag vet dock inte hur jag ska lyckas med detta när jag inte kan få ner de egna upplevelserna i skrift, en förhoppning är att det ska gå när det handlar om någon helt annan.
Men igår var vi alltså på The Mansion igen, ett par timmar bara, men det räckte för att jag skulle ha fler märken och fler minnen. Tiden gick dock alldeles för fort, jag hade velat stanna och leka ett par timmar till, ett par timmar till att vara social på, även om jag i början på kvällen hade talförbud så släpptes det succesivt vartefter jag skötte mig. Vilket jag såklart gjorde, vad är annars meningen med det hela? Om det man söker är olydnad och bestraffning, då är det ju istället en belöning som man egentligen inte förtjänat och dessutom är det då den undergivna som istället är dominant då denna bestämmer vad som ska ske genom sin olydnad.
Ni märker, tankarna blir inte sammanhängande och glider iväg åt alla möjliga håll.
Men kvällen igår började iallafall med att vi åkte iväg till The Mansion och i bilen på vägen dit får jag förklarat för mig vad som gäller under kvällen. Vi har märkt att detta sätt är nödvändigt för att hålla mig på rätt spår, att Herrn så att säga ”pekar med hela handen”.
”Ikväll är det jag som bestämmer, du har inga egna tankar, är det något som sker emot dina principer så säger du det till mig men i övrigt har du inget att säga till om. Du talar när du blir tilltalad, efter att ha sökt min ögonkontakt och fått bekräftat med en blick, nick eller verbalt att du får göra så. Får du mot förmodan inte ögonkontakt med mig får du tilltala mig med Herrn som vanligt. Säger du Aj blir det bara värre för dig själv, det heter Tack och det är vad jag vill höra hela kvällen. Har fröken förstått?”
”Ja Herrn.”
Så anlände vi, hälsningsfraser och sådant fick jag tillåtelse till och efter det blev det besvärande. Jag är en pratglad person, social och skrattar gärna med andra. Även om jag inte är en central person så brukar man i regel minnas mig. Men igår var det riktigt hemskt. Förutom att jag hade stora svårigheter att vara tyst så kändes det nästan som jag var otrevlig, tillslut fick jag då tillåtelse att vara lite social och det var en stor lättnad måste jag säga.
Vi besökte lite olika dungeons under kvällen, bland annat stupstocken, där jag fick sitta fast och fick ha en spreader mellan fötterna. Min väninna J (jag får be snällt om ett smeknamn på henne och hennes make sedan tror jag) fick lov av Herrn att gå lös med frälsaren på mig medan han själv hade en hemmagjord gummipiska.
En vit bänk blev jag också fastsatt vid och då blev Mr Witty inbjuden av Herrn att medverka och han var tydligen inte helt avig emot detta. Så jag fick äran att bli lätt behandlad av honom också. Detta har jag varit lite rädd inför om jag ska vara helt ärlig, men det var inte så farligt som jag trodde från början. Det gjorde ont, det ska erkännas, men det var mycket trevligt och även om den sidan han stod vid ser mycket värre ut än den som Herrn nyttjade så kändes den mindre. Underligt, men det är kanske ingenting att undra nämnvärt mycket över?
Mr Wittys verk till vänster och Herrns till höger.
Mr Witty var även med oss i pervogaraget, där jag blev fastsatt och piskad av Herrn, då stod han däremot framför mig och höll lite koll på mig. Tidigare under kvällen hade han tillrättavisat mig för att jag tittade argt på honom, han hade helt sonika tagit min haka i sin bestämda hand och förklarat lugnt men bestämt att jag inte fick använda den blicken. Så jag var lite nervös när han stod framför och var den jag såg i ögonen när jag tittade upp. När jag blir piskad har jag en förmåga att titta argt och även att morra, men jag ville samtidigt visa båda männen att jag kunde sköta mig så jag morrade bara. Ena fotbojan slet jag dock sönder när jag kom sista gången, den andra är illa däran. Till och med mina nya och fina manschetter är inte sina forna jag längre. Jag är lite för stark för att vara undergiven tror jag, haha!
Kvällen var helt underbar och jag ville inte riktigt åka hem till verkligheten igen. Men hem kom vi och jag kände att jag var vrålhungrig. Det blir lite som en drog, man vill bara ha mer och när många av oss hållt på en stund kan det lätt bli så. Blodsockernivån blir lägre än nivån av endorfiner och adrenalin. Så det blev en french hot dog från statoil och mys i soffan till en film innan det var dags att sova. Somna gjorde jag, med ett lugn i själen och ett leende på läpparna, och lycklig över att vara Herrns fröken.
Just dagarna efter en kväll på The Mansion (TM) känns det som att huvudet inte riktigt är påskruvat. Jag börjar skriva om allt det underbara, men finner snart att det bara är rappakalja och jag suddar för att börja om igen. Det jag inte inser då är att jag på intet sätt kan beskriva upplevelserna där i någon skriftlig form, det finns inte ord som bringar dem rättvisa. Men jag ger aldrig upp mina försök och en dag kanske jag lyckas. Jag hoppas verkligen det för jag vill dela med mig av dem och dessutom håller jag på med en längre erotisk novell i BDSM-anda och det är tänkt att den sedan ska publiceras. Jag vet dock inte hur jag ska lyckas med detta när jag inte kan få ner de egna upplevelserna i skrift, en förhoppning är att det ska gå när det handlar om någon helt annan.
Men igår var vi alltså på The Mansion igen, ett par timmar bara, men det räckte för att jag skulle ha fler märken och fler minnen. Tiden gick dock alldeles för fort, jag hade velat stanna och leka ett par timmar till, ett par timmar till att vara social på, även om jag i början på kvällen hade talförbud så släpptes det succesivt vartefter jag skötte mig. Vilket jag såklart gjorde, vad är annars meningen med det hela? Om det man söker är olydnad och bestraffning, då är det ju istället en belöning som man egentligen inte förtjänat och dessutom är det då den undergivna som istället är dominant då denna bestämmer vad som ska ske genom sin olydnad.
Ni märker, tankarna blir inte sammanhängande och glider iväg åt alla möjliga håll.
Men kvällen igår började iallafall med att vi åkte iväg till The Mansion och i bilen på vägen dit får jag förklarat för mig vad som gäller under kvällen. Vi har märkt att detta sätt är nödvändigt för att hålla mig på rätt spår, att Herrn så att säga "pekar med hela handen".
"Ikväll är det jag som bestämmer, du har inga egna tankar, är det något som sker emot dina principer så säger du det till mig men i övrigt har du inget att säga till om. Du talar när du blir tilltalad, efter att ha sökt min ögonkontakt och fått bekräftat med en blick, nick eller verbalt att du får göra så. Får du mot förmodan inte ögonkontakt med mig får du tilltala mig med Herrn som vanligt. Säger du Aj blir det bara värre för dig själv, det heter Tack och det är vad jag vill höra hela kvällen. Har fröken förstått?"
"Ja Herrn."
Så anlände vi, hälsningsfraser och sådant fick jag tillåtelse till och efter det blev det besvärande. Jag är en pratglad person, social och skrattar gärna med andra. Även om jag inte är en central person så brukar man i regel minnas mig. Men igår var det riktigt hemskt. Förutom att jag hade stora svårigheter att vara tyst så kändes det nästan som jag var otrevlig, tillslut fick jag då tillåtelse att vara lite social och det var en stor lättnad måste jag säga.
Vi besökte lite olika dungeons under kvällen, bland annat stupstocken, där jag fick sitta fast och fick ha en spreader mellan fötterna. Min väninna J (jag får be snällt om ett smeknamn på henne och hennes make sedan tror jag) fick lov av Herrn att gå lös med frälsaren på mig medan han själv hade en hemmagjord gummipiska.
En vit bänk blev jag också fastsatt vid och då blev Mr Witty inbjuden av Herrn att medverka och han var tydligen inte helt avig emot detta. Så jag fick äran att bli lätt behandlad av honom också. Detta har jag varit lite rädd inför om jag ska vara helt ärlig, men det var inte så farligt som jag trodde från början. Det gjorde ont, det ska erkännas, men det var mycket trevligt och även om den sidan han stod vid ser mycket värre ut än den som Herrn nyttjade så kändes den mindre. Underligt, men det är kanske ingenting att undra nämnvärt mycket över?
Mr Wittys verk till vänster och Herrns till höger.
Mr Witty var även med oss i pervogaraget, där jag blev fastsatt och piskad av Herrn, då stod han däremot framför mig och höll lite koll på mig. Tidigare under kvällen hade han tillrättavisat mig för att jag tittade argt på honom, han hade helt sonika tagit min haka i sin bestämda hand och förklarat lugnt men bestämt att jag inte fick använda den blicken. Så jag var lite nervös när han stod framför och var den jag såg i ögonen när jag tittade upp. När jag blir piskad har jag en förmåga att titta argt och även att morra, men jag ville samtidigt visa båda männen att jag kunde sköta mig så jag morrade bara. Ena fotbojan slet jag dock sönder när jag kom sista gången, den andra är illa däran. Till och med mina nya och fina manschetter är inte sina forna jag längre. Jag är lite för stark för att vara undergiven tror jag, haha!
Kvällen var helt underbar och jag ville inte riktigt åka hem till verkligheten igen. Men hem kom vi och jag kände att jag var vrålhungrig. Det blir lite som en drog, man vill bara ha mer och när många av oss hållt på en stund kan det lätt bli så. Blodsockernivån blir lägre än nivån av endorfiner och adrenalin. Så det blev en french hot dog från statoil och mys i soffan till en film innan det var dags att sova. Somna gjorde jag, med ett lugn i själen och ett leende på läpparna, och lycklig över att vara Herrns fröken.
