Arkiv för kategorin "Kroppen"

Fittan som inte ville vara med

Skrivet av klumpesnusk den 2010/08/15 @ 12:44 inom Gästblogg, Kroppen, KvinnligtochSex. 3 Comments

Fröken Rudolph gästbloggar om hur det är att ha en krånglande fitta och om hennes egen kamp med vestibulit.

Klumpe skrev häromsistens om oberäkneliga kukar, och att de ibland har sina helt egna idéer. Då kanske det inte är så konstigt att även den kvinnliga motsvarigheten ibland beter sig som divan Carlotta i ‘Phantom of the Opera’. Hon måste smickras, det ska drickas champagne ur hennes skor etc. för att Hennes Nåd ska nedlåta sig till att uppträda och sjunga. För visst har ni varit där, tjejer? Du kan vara hur tänd som helst, men din lilla fisförnäma Fittfröken rynkar bara på näsan. Ibland är du för trött för att få till det, ibland kan det vara något annat. Någonting som ställer till med riktigt elände, är när sex börjar göra ont. För en del kvinnor innebär sex en sådan oerhörd smärta att de helt enkelt inte klarar av det. Den 9 juni i år sände SVT programmet ”Sex, smärta och svek” som ’Uppdrag granskning’- redaktionen gjort. (Tyvärr finns inslaget inte längre kvar på SVT Play). Temat var vestibulit, om hur tjejer bemöts av vården på olika orter i Sverige. Granskningen var minst sagt deprimerande. De drabbade unga kvinnorna bemöttes med allt ifrån salvor mot inflammation till en klapp på huvudet och orden ”det går nog över”. Bara på ett fåtal mottagningar fann reportrarna kunskap och metoder för att komma tillrätta med detta traumatiska tillstånd. Framförallt var det några barnmorskor i Norrbotten (om jag nu minns rätt) som hade hittat och utvecklat ett sätt att hjälpa tjejerna som kom till mottagningen.

Jag har alltid varit mycket cyklisk. Varje ägglossning orsakade spontan kåthet, (brunst helt enkelt, vi är ju egentligen inget annat än mycket avancerade apor) och ibland även i samband med mens. Att då av sin egen kropp bli berövad förmågan att njuta, är att leva med en förrädare, en främling som tar varje tillfälle den kan, till att tugga i sig dig själv. Jag var 30 år när det började. Då visste jag inte vad det var, eller att det fanns ett namn för det. Det började med att jag en dag satt och läste en roman med några starkt erotiska sidor, sådana som brukar locka fram en sugande, bultande upphetsning – men istället högg det till som om jag satt på en kniv och torterades av den. Smärtan berodde inte på att jag fått barn drygt ett år tidigare, för det var ett planerat kejsarnitt på grund av komplikationer. Men ”torterats” hade jag, ända sedan sexdebuten då jag var i 14-årsåldern. Då det började var det med smärta när killen kom in i mig. Några år senare tillkom ont efteråt, en slags dov, mensvärksliknade kramp. Detta avancerade långsamt till ont hela tiden, och till sist ont före – blotta tanken triggade igång smärtorna, även om jag verkligen varit rejält brunstkåt och på hugget strax innan. Även i mina egna mysstunder började jag också känna av kramperna och smärtan.

Så småningom hittade jag på biblioteket en läkarbok (det här hände före internets tid) som beskrev ”brinnande vulva”, vestibulit. Namnet stämmer verkligen, det smärtar som om köttet torteras av eldkastare. Min egen beskrivning av hur det känns är taggtråd, krossat glas och slöa knivar. Vestibuliten kom smygande och slog sen till rejält. Andra kvinnor skulle väl ha gått till en gynekolog, men jag kan inte påstå att jag hade något stort förtroende för läkarkåren, (och det har jag fortfarande inte) så jag teg och led. Jag började också förstå var problemet låg – i min hjärna. Att från början foga sig i, och träna i att stå ut när samlag gör ont, kan sedan slå tillbaka med smärtor som man inte ens tror är möjliga. Hjärnan säger: ”det här kommer att göra ont” och kroppen svarar ”då skiter vi i det hela!” och plockar fram eldkastarna och knivarna. Till slut kunde till och med scener i filmer som jag såg, eller böcker som jag läste utlösa taggtrådssmärtan.

Det var en lång process innan vestibuliten bröt ut, och vägen ut ur det är ännu längre, mycket längre. Hjärnan är boven i dramat, i maskopi med kroppen. Men hjärnan kan fås att lära om, i samarbete med kroppen. För att hantera de menskrampsliknande smärtorna efter ett knull, började jag med knipövningar: knip, slappna av, knip, slappna av… Jag hade nämligen hört att menskramp berodde på syrebrist i underlivets muskler, och kramp som kramp, tänkte jag. Inte för att det hjälpte särskilt mycket. Då var jag bara 20 år gammal. Sedan började jag få ont i 2-3 dagar efteråt. Till slut blir man inte särskilt pigg på att överhuvudtaget vilja knulla. Som grädde på moset kom sedan smärtorna redan före – lite hångel och slappna av: rätt okej, lite slick och mys: nja… och sedan tanken på lite…? Njet!!! Inte en djävul över bron, allra minst en kuk! ;-) Till slut la jag av helt och hållet med knullandet, och nästan helt med mina egna mysstunder.

Senast jag gjorde ett vanligt cellprov, hade jag bestämt mig redan innan besöket att ta upp det med barnmorskan. När hon frågade om det var något jag funderade över, så sa jag ”jo, jag brukar får ont…” och brast sen i gråt. Barnmorskan replikerade att om det var så att det var vestibulit jag hade, så skulle hon inte ens ha kunnat röra vid mig, än mindre ta provet. Jaha, tänkte jag, varför har jag då haft så djävulskt ont i alla år, ja i hela mitt vuxna liv. Jag började fundera och kom på ett rimligt svar: ett besök hos barnmorskan har för mig ingen som helst sexuell laddning. Jag, och många andra kvinnor, ser det mera som bilbesiktningen, lite jobbigt kanske men nödvändigt. Blanda däremot in den allra minsta gnutta sex i en situation och hela kroppen skriker ”Ont! Ont! Ont!” och gör avvärjningstecknet.

Det kunde ha fortsatt så här i resten av mitt liv. Det kunde ha fortsatt, men jag såg in i ett par blå ögon med de finaste skrattrynkor man kan tänka sig, och sen var det kört. På kort tid gick jag från ett liv helt utan sex till heta, kåta dagdrömmar. Så fort ”hon” protesterade med taggtråd och eldkastare så försökte jag andas lugnt, slappna av, knipa med alla musklerna i underlivet och sen slappna av igen, och lade dessutom till att tänka ”Kom ihåg hur skönt det kan vara! Jag vill ju knulla med honom!!” Funkade det? Ja, otroligt nog, fast jag har fått några återfall, men då har jag kunnat ta mig igenom med avslappningsmantrat och en stunds vila. Tyvärr finns oron ännu kvar. Smärtorna efteråt är svårare att komma åt, men jag vet lite mer nu, om hur mycket jag tål.

Avslutningsvis: att tjejer och kvinnor inte får någon hjälp att övervinna eller lindra smärtorna och kunna njuta av sina kroppar är för bedrövligt, ja helt enkelt skit! Och jag kan inte låta bli att undra: hur hade det sett ut om det istället var män som drabbades?

Några läsvärda länkar:
http://www.vestibulit.com/blog/
http://www.liu.se/forskning/doktorer/popsam?l=sv&newsitem=12083
http://svt.se/2.134022/1.2034357/chatt_9_juni

Den oberäkneliga kuken

Skrivet av klumpesnusk den 2010/08/14 @ 13:57 inom Kroppen, ManligtochTankar. 3 Comments

Jag hade besök av vännen Leek för en vecka sedan. Vi hade fruktansvärt trevligt tillsammans, och jag tycker mycket om henne. Saknaden när hon försvann blev stor, och min säng känns obekvämt tom emellanåt.

Under de senaste två dagarna har jag tänkt på min kuk. Den sitter mellan mina ben, och lite förvånande är det en kroppsdel som jag faktiskt inte har några komplex för. Det är i kontrast till omröstningen där till höger, där det i skrivande stund är den kroppsdel som majoriteten av män har komplex för. Inte jag dock, tvärtom tycker jag väldigt bra om min kuk, och jag är glad att såväl Mollie som Leek och övriga tycker om den.

Jag gillar hur den är formad, och jag har inga som helst problem med min genomsnittliga storlek. Min filosofi kring min kuk är ganska enkel – jag kan inte ändra på den, så därför tillför det ingenting till mitt liv att oroa mig över min kuks utseende, storlek eller funktion. Bättre att fokusera på det jag gillar med den.

Det betyder dock inte att jag aldrig tänker på min kuk, eller att jag är helt nöjd med den. Jag har inga komplex för den, men emellanåt önskar jag att min kuk var mer närvarande på samma spelplan som resten av min kropp och speciellt tillsammans med min hjärna. Om min kropp var ett fotbollslag så hade min kuk varit den där spelaren som är briljant för det mesta, men som har svårt att spela tillsammans med resten av laget.

Leek frågade en gång rakt ut om jag tände på henne. Jag svarade att självklart gör jag det. Vilket jag gör. Jag tycker hon är en mycket sexig, vacker och attraktiv kvinna. En helt och hållet sanningsenlig åsikt från mig.

Orsaken till att hon frågade var att responsen från min kuk inte riktigt stämde överens med vad min mun sa. För saken är den, min kuk är ganska petig, och som nämnt ovan befinner den sig inte alltid på samma spelplan som resten av min kropp. Just den här gången var den extra frånvarande.

För saken är den, jag har insett på senare tid att min kuk har vissa drag av att vara en primadonna. Den tycker väldigt mycket om att bli smekt och klappad och kysst, men den är petig med omständigheterna. När det är dags att knulla kan den tröttna och gå och lägga sig om det är för vått eller för torrt, eller av nån annan anledning som den inte gärna kommunicerar med resten av kroppen om.

Det här kan tyvärr leda till att min sängkamrat kanske tror att jag inte tänder på henne. Vilket ju är väldigt synd, och något som inte stämmer.

Jag har börjat fundera på hur jag ska kunna få bättre kontakt med min kuk, och få honom att vara med på spelplanen. Det första steget är säkerligen att gå ner i vikt – sånt påverkar både den mentala men även den fysiska biten, och jag är (och har varit i flera år) för rund.

Inte heller tror jag att jag är ensam i att ha en kuk som inte riktigt befinner sig på spelplanen även när det är match. Jag tror många killar har en kuk som inte verkar lyda riktigt. Det är säkerligen en stor orsak till att killar har komplex för sin kuk. För när man tittar på porrfilm är det stenhårda stakar hela tiden, överallt. Det är automat-effekten: stoppa in en slant och få en styv kuk. Sånt är svårt att leva upp till i verkliga livet, speciellt om man har mycket annat som tar upp plats i huvudet.

Har jag någon poäng med det här, förutom att få skriva om min egen kuk? Ja, att kuken är en något oberäknelig kroppsdel. Såväl min kuk är det, och jag tror att det finns fler manliga läsare där ute i nätvärlden som kanske nickar instämmande när ni läser det här.

En ny erogen zon

Skrivet av sheila den 2010/08/02 @ 19:46 inom KroppenochKvinnligt. 3 Comments

Jag har upptäckt en ny erogen zon på min kropp, vilket är helt otroligt. Vid det här laget borde jag känna min kropp så pass väl att detta inte ska ske, men tydligen kan det fortfarande ske och det gör mig både lite chockad och samtidigt spänd inför vad mer jag så småningom kan komma att upptäcka.
De senaste veckorna har vi fokuserat på ganska mycket mys, just för att det fallit sig naturligt då det varit mycket annat som krävt vår uppmärksamhet. Vi har krypit ihop och sett film exempelvis och när vi legat omslingrade i soffan har Herrn på något sätt kommit åt min armhåla med sina fingrar. Jag är inte kittlig och sådär så han vet att han kan smeka med fingertopparna lite varstans på min kropp. Men när han har smekt mig i armhålan (det låter lite smått obehagligt, visst gör det?) så har jag tänt på alla cylindrar!
Det är en kittlande känsla som fortplantar sig ned längs med mina revben, över höften och direkt ner mot underlivet.

Tidigare har jag sett mina armhålor som något asexuellt, visserligen är varenda del av mig en del av en mycket sexuell varelse, men armhålorna har jag sett som lite smått äckliga om jag ska vara ärlig. Det är inte så att jag svettas ymnigt, det kräver ju ansträngning som för andra människor, så det har inte med svett att göra. Det är just att jag inte tänkt på dem, jag har rakat mig i armhålorna varje gång jag duschat sedan jag var väldigt ung, ungefär då de första hårstråna kom då jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt. Jag har alltid varit noga med bra deodorant som luktar gott, för min egen trivsel och känsla. Men det är allt och nu får jag helt tänka om. De är alltså ytterligare en zon där Herrn kan spela med sina fingrar för att få igång mig.
En kväll då vi nyduschade hamnade i säng för lite kärleksfullt älskog slickade han lätt i en av dem och det som jag i tanken trodde jag skulle se som urbota dumt och till och med avtändande var istället helt tvärtom. Nyduschad behöver man dessutom som regel inte bry sig om något annat än att ha trevligt, allt är rent och luktar gott, just denna gången hade jag dessutom inte hunnit ta på mig deo för vi gick iväg till sängen utan att passera gå. Så det var en underlig men härlig upplevelse att ha hans tunga lekandes där, om än för några sekunder, så lärde jag mig något helt nytt om mig själv.

Enligt Wikipedia är de erogena zonerna (eros, gen´es, ”som väcker kärlek”): Fingrar, fötter, tår, ben, öron, nacke, bröst och könsorgan hos man och kvinna.

Då funderar jag på om jag är helt onormal såklart, ännu en felkoppling i maskineriet Sheila?
Men skönt var det och jag är så gott som säker på att de flesta har erogena zoner som inte klassas som standarn eller norm. Men å andra sidan, ben? Ja, kanske, ska be Herrn snällt om han kan slicka lite i mitt knäveck nästa gång han är ”söderöver” och se hur jag reagerar.

Att lova för mycket

Skrivet av klumpesnusk den 2010/08/02 @ 13:53 inom Kroppen, Kvinnligt, SexleksakerochTankar. Inga kommentarer

Jag läser om Sqweel borta hos Aftonslasken. Vi recenserade den i februari, och den fick ganska mediokert betyg. Nu nämns den på Aftonbladet och där sägs det att företaget som tillverkar den har en orgasmgaranti. En av landets många innehavare av butiker som säljer sexleksaker är mer kritisk och säger att det enda hon lämnar orgasmgaranti på är en klassisk rabbit.

Själv börjar jag fundera. Det är väldigt grandiost och självsäkert att påstå att ens sexleksak har en orgasmgaranti och att du får pengarna tillbaka om du är det minsta missnöjd. Vad jag har läst och hört om Sqweel så är den en hit-or-miss produkt. För varje positivt omdöme av den har jag läst ett missnöjt, och åtminstone hälften av kvinnorna som jag läst har testat den är ganska missnöjda. Själv tycker jag att den verkade vara en prototyp av en intressant idé, men som behövde lite mer arbete och utveckling innan man satte den i produktion.

Hade jag varit en tillverkare av sexleksaker hade jag definitivt försökt vara lite mer försiktig och ödmjuk i mina uttalanden kring produkten. Den mänskliga sexualiteten och förmågan till njutning är fantastiskt mångsidig, och det finns lika många sätt för kvinnlig njutning som det finns kvinnor. Att dunka sig själv på bröstet och säga att man säljer en universalprodukt som ger orgasm varje gång hos varje kvinna är i min mening total hybris. Plus, jag kan tycka det är lite fult att göra så när det kommer till sexleksaker, för alla kvinnor vågar kanske inte lämna igen den och kräva pengarna tillbaka av rädsla för att det ska komma fram att denna ”garanterade” produkt inte funkade på dem. Det kan vara ett stort slag mot självförtroendet att känna så.

Kan man överhuvudtaget garantera att ett så (relativt) grovt redskap som en sexleksak skapar orgasmer? Kan man överhuvudtaget garantera en orgasm oavsett vad? Nej, det kan man ju såklart inte. Alla människor funkar annorlunda, och jag har varit med kvinnor som haft väldigt svårt att få orgasm, såväl som kvinnor som haft väldigt lätt för detsamma. Men alla är olika, och man kan inte applicera en universalmetod på kvinnors njutning, lika lite som man kan göra tröjor i bara en storlek.

Jag tror fortfarande att den överlägset bästa sexleksaken är ens egen hand.

Att vara naken

Skrivet av klumpesnusk den 2010/06/01 @ 11:31 inom KroppenochTankar. 11 Comments

Häromdagen hittade jag en dokumentär om nakenhet. Det var en mycket intressant dokumentär, och jag rekommenderar den till er alla. Den finns inbakad längst ner i inlägget, eller så kan ni klicka här för att se den i lite större storlek. Välj själva.

Dokumentären handlar dels om våran egen attityd till att vara naken tillsammans med andra. Naken som i social nakenhet, inte sexuell. Den handlar mestadels om ett väldigt intressant experiment där åtta deltagare utför olika handlingar som dels ska lära dem lite mer om sin egen syn på att vara naken, men också ge lite forskning kring detsamma ur en psykologisk synpunkt. Detta är blandat med lite andra intervjuer som tar upp en del evolutionsmässiga saker kring nakenhet, och hur man forskar kring detta. Klart intressant.

Jag själv trivs bäst naken. Faktiskt så är jag naken nu, och bortsett från när jag tänker ta en promenad senare under eftermiddagen tänker jag vara naken så mycket som möjligt. Jag skulle gladeligen bjuda in massor med vänner och om vi var socialt nakna skulle jag trivas med det och inte tänka nämnvärt på det.

Under dokumentärens gång satt jag och var rätt fascinerad över en del av deltagarnas reaktioner. I början var de väldigt nervösa, och hade den där typiska känslan som människor som spenderar mesta delen av sin tid påklädda har – att nakenhet var läskigt, nervöst, privat, intimt. Mot slutet av experimentet hade många ändrat uppfattning, något jag tyckte var enormt positivt.

Grejen är ju den att vara naken spelar egentligen ingen som helst roll. Vi lär oss fortfarande den här kroppsskammen som sitter kvar, och vi lär oss fortfarande att man bara är naken när man har sex. Vilket egentligen är totalt skitsnack. Vi vet ju alla hur vi ser ut under kläderna, än sen? Varför är det fortfarande en så stor grej för oss? Varför är det så laddat att vara naken, även med sin partner eller sina närmaste vänner?

Det är intressant också att observera sånt här hos mig själv, och hur även liberala jag kan drabbas av den här märkliga neurosen. Jag är uppvuxen i en familj och släkt som inte uppfostrade med kroppsskammen. Vi var på inget vis nudister eller liknande, men nakenhet var en naturlig del hos oss. Vi badade bastu tillsammans, vi badade tillsammans, och man brydde sig inte så mycket om man gick ut från duschen utan nånting på.

Men ändå märker jag ibland hur det rycker i nån märklig del av mig, och det känns lite läskigt att vara naken med andra. Det är inte ofta det händer, och det är väldigt svagt, men det är som att även jag har fått en liten bit av den där märkliga nakenfobin, och ibland vibrerar den till och försöker kväsa mig. T.ex. vid tanken på att bjuda hem en bunt med er läsare för en nakenfest kan jag tycka tanken är lite läskig, även om jag vet att jag inte skulle bry mig särkilt om det så fort man börjar klä av sig, och tio sekunder efter att jag är naken skulle jag inte ens vara medveten om det.

Jag funderade lite på om jag skulle klara av att vara naken i 48 timmar med några totalt främmande människor. Efter en kort tids funderande insåg jag hur löjlig frågan var, åtminstone från mitt perspektiv. Det är klart jag skulle klara det, och trivas bra med det. Nakenhet får en människa att slappna av, och det tar bort många av de fåniga sociala normerna och statussymbolerna som annars skapar en hierarki i ett sällskap. Är man naken, då är man jämlik.

Skulle du klara av att vara socialt naken med mig i 48 timmar? Eller med en bunt främmande människor som i dokumentären?

Den nakna sanningen

Skrivet av klumpesnusk den 2010/05/19 @ 03:18 inom Bilder, Kroppen, Kvinnligt, ManligtochTankar. 46 Comments

Under gårdags-kvällen pratade jag med en vän. En kort stund i vårat samtal gled vi in på det här med att bilder på mulliga och tjocka människor ofta är väldigt retuscherade. Hon tog som exempel bilden som jag hakade fast på ett tidigare inlägg. Den är vacker, och hon på bilden är vacker – men den är lite idealiserad. Hon har inga bristningar, inga födelsemärken, inga defekter av något slag som man annars associerar med just mulliga och tjocka människor.

Jag höll med i vad hon sa. jag har ofta känt detsamma, men har också känt att det är en enkel åsikt som går tillsammans med mycket annat av vad jag tycker om kroppen och fotografering av densamma. Jag gillar bilder som är lite ”råa” och oförfinade. Bilder som är lite dokumentära, och det är en stor del av varför jag gillar amatörbilder – de är ofta rätt opolerade och lite råa. Inte råa i tonen på vad som presenteras, men råa i att det är människor med defekter. Det här är ingen nyhet för de som följt den här bloggen ett tag.

Emellanåt undrar jag om inte den ”tjocka världen” accepterar den ”smala världens” spelregler när man gör sånt här. Ja, det är väldigt generaliserande och alldeles för svartvitt att dela in saker på det där viset, men det är en förenkling för diskussionens skull. I den smala världen (skvallerpressen, Veckorevyn, etc) är retuschering en norm, en standard. Man gör det för att man gör det och för att man alltid har gjort det. Ingen ifrågasätter det, det är har blivit en grundlag där.

När man då överför en del av dessa värderingar på den tjocka världen, tar man inte bort en del av vitsen med att just fotografera tjocka och mulliga människor? Gör man dem inte till en artificiell konstrukt på samma vis som kvinnor ofta skapas i den tunna mediala världen?

Kan det inte ligga i vårat eget intresse att reagera emot detta, och visa våran tjocka verklighet så osminkad som det bara går?

”Kolla här, här är jag. Jag har valkar, bilringar och bristningar. Än sen?”

Hur vi än ser ut så finns det faktiskt människor som det inte spelar någon roll för. Eller ännu bättre – som faktiskt tycker om hur vi ser ut, även om vi själva inte gör det. Jag tycker egentligen inte om min egen kropp, och ofta skäms jag och är lite nervös för den. Men jag har lärt mig att även om jag inte tycker om den så hindrar det inte andra från att tycka om min kropp precis som den är med bilringar och defekter. J gjorde det. L gjorde det. Kone gjorde det. Mollie gör det. Fyra kvinnor som alla tyckte om mig precis som jag var, i bjärt kontrast till vad jag själv tyckte.

Det får mig att må bra, det ger mig hopp och självförtroende. De tyckte om mig precis som jag tyckte om dem, trots att de själv inte heller gillade sina kroppar. Men precis som jag tog de till sig av vad jag tyckte om med dem, och jag vill tro att det också fick dem att må bra på nån nivå.

Ja, det där är faktiskt jag.

Här är en totalt osminkad bild på mig. Jag har inte gjort ett smack med den förutom att lägga en mosaikeffekt på mitt ansikte och minska storleken. Jag är fet. Jag är tjock. Jag är mullig. Jag är överviktig. Alla de sakerna kan appliceras på mig, och jag kan inte göra ett läkarbesök utan att få höra att jag bör gå ner i vikt.

Det finns massor med mig som jag inte tycker om. Jag är tjock. Jag är hårig. Jag är blek. Jag är det här. Jag är det där. Bla bla bla osv osv etc etc.

Men vet ni vad? Samtidigt som jag tycker allt det där så vet jag att jag inte är så jävla hemsk ändå. Jag vet att jag inte är det ohälsosamma fettberg som samhället gärna klassar mig som. Jag vet att samma läkare som säger att jag borde gå ner i vikt alltid blir förvånade för jag har ett lågt kolesterolvärde. Jag vet också att jag har hyfsat bra kondis – jag cyklar mycket, och försöker cykla året runt då det är den form av motion jag trivs bäst med. När det är för kallt för att cykla, då promenerar jag istället. Jag är stark. Starka ben, starka armar, starka händer.

Det här är Mollie.

Hon ligger i mitt sovrum. Hon tyckte inte om de här bilderna, de visade henne inte från en ”bra sida” och hon känner olust inför att visa upp dem. Jag frågade henne och hon tvekade, men hon sa också att hon behöver se dem. Hon behöver acceptera dem. För det är så hon ser ut. Visst, den vinkeln är inte den mest smickrande vinkeln – ens när man är slank. Men det är en äkta vinkel, en rå vinkel. En osminkad vinkel.

Hon är tjock. Precis som mig är hon dock inte nåt andfått fläskberg som knappt orkar uppför trappan utan att ta regelbundna pauser. Hon rör sig fort, hon rör sig lätt. Jag är känd för att gå hyfsat fort men hon hade inga som helst problem att hålla mitt tempo, och gick ofta mycket fortare än mig. Hon är förvånansvärt vig. Hon rör sig med en härlig grace och jag älskar att se henne röra på sig.

Det här är vilka vi är. Vi är helt vanliga tjockisar som aldrig kommer att uppfylla trångsynta normer vad gäller kroppar. Oavsett hur hårt vi pressar oss själva och hur mycket vi förändrar oss så är det spelet ett spel vi aldrig kan vinna. Det är inte gjort för att vi ska kunna vinna.

Och vi har slutat bry oss om det. Vi vill trivas precis som vi är och skapa en positiv kroppsbild för oss själva och bygga vidare därifrån. Vi är tjockisar och det är såna vi är. Tycker du sämre om oss baserat på vårat fettlager runt midjan, då är det åtminstone inte oss det är fel på.

Knuffar för mulligt

Skrivet av klumpesnusk den 2010/05/12 @ 12:47 inom Bilder, KroppenochMulligt. 10 Comments

En vårförkylning svepte in precis efter Mollies avfärd, och därför hostar och kraxar jag värre än en Disneyhäxa samt är väldigt snuvig och kämpar mot en mild feber. Det här gör att mina tankar inte riktigt går att hålla kontroll över, men jag vill ändå knuffa för ett inlägg som Johanna Sjödin skrivit om fetma och allt som hör där till. Hon skriver även om Kroppsbilder, och det är en bra blogg jag tycker ni ska besöka.

Som bonus får ni även en fin bild som jag hittade häromdagen. Fältet är nu fritt för läsare att feltolka det här som att jag hatar smala människor och vill tvångsmata alla i hela världen ;)


(Original)

En bild som stör mig

Skrivet av klumpesnusk den 2010/04/27 @ 12:13 inom Bilder, Kroppen, KvinnligtochTankar. 6 Comments

Megan Fox är en tjej som enligt en stor del av världens killar är ”totalt het”. Jag själv tycker att hon är utseendemässigt lika tråkig som en omålad vägg, och hennes eventuella talang som skådespelerska är fullständigt frånvarande. Hon är i min mening ett lysande exempel på kvinnor i filmbranschen som enbart är där för att de råkar ha fötts med kombinationen av rätt utseende och rätt bakgrund.

Denna damen är nu med i nån ny film, och det har läckt ut bilder på henne från den filmen. En av de bilderna är den som avslutar detta inlägg, och jag retar mig nåt så enormt på den bilden. Är den på riktigt? För sist jag kollade så är det bra att ha en midja som är bredare än, tja… ens eget huvud?

Jag stör mig på den här bilden. Det här är inte bra, det kommer bara att spä på den bisarra synen vi har på kvinnokroppen. Vid det här laget hade t.o.m. de gamla viktorianerna börjat undra om man inte gått för långt…

Kukar och kommentarer

Skrivet av klumpesnusk den 2010/04/23 @ 10:09 inom Kroppen, ManligtochTankar. 5 Comments

Kiwi skrev en intressant kommentar och tog upp saker som jag gått och funderat på i några dagar nu, och nu känns det lämpligt att skriva om det.

Kuk- och fitt-gallerierna har blivit populära, och jag är glad att människor både deltar i dem med sina könsorgan men också med sina tankar. När jag först skapade dem tänkte jag stänga av möjligheten att ge kommentarer, jag kände att det borde vara som ett museum där man kan se och fundera, men man behåller sina åsikter för sig själv. Samtidigt kände jag att jag inte ville kväva eventuella intressanta diskussioner som utan tvivel skulle uppstå, och därför valde jag att hellre att låta möjligheten att lämna en kommentar vara påslagen.

De senaste dagarna har jag undrat om det var en bra idé, faktiskt. Precis som Kiwi har jag observerat att tonen mellan de två olika gallerierna är väldigt olika, och precis som henne har jag märkt att det är ett slags omvänd sexualisering och objektifiering. Hur det kommer sig att det blev så är givetvis väldigt komplicerat, och det grundar sig såklart i hur människor ser sig själva.

Men, jag har funderat på det här med erigerade kukar. Jag ville helst (och vill fortfarande helst) se vanliga slaka kukar i galleriet. Just för att slippa mycket av den sexuella aspekten med en ståkuk. Det här orsakade dock lite milt rabalder och jag lättade på trycket genom att säga att jag inte skulle säga nej till en ståkuk om den kom. Kiwi har helt rätt dock i att de flesta kukarna är åtminstone semi-erigerade, och det är nåt jag funderat över.

Män i min erfarenhet är väldigt prestandafokuserade. Det spelar väldigt liten roll vad det handlar om, män är fascinerade av längd, vikt och andra mått och prestandafokuserade saker. Män gillar att jämföra, och män vill alltid visa sig från sin bästa sida. Därför blir många män väldigt ovilliga att visa sin kuk när den inte är styv, för när en kuk inte är styv är den inte ett uppvisningsföremål. Den är liten och slak, man kan inte imponera på andra med den. Jag vet själv att när jag inte har stånd så är min kuk faktiskt rätt liten, mindre än hälften så stor som när jag har stånd. Det är en liten slapptask som skrumpnat ihop bakom förhuden, och det är svårt att imponera på andra män och kvinnor med en sådan sak.

Det är faktiskt sant som påpekades att det mest rättvisa är att varje deltagare skickar in en bild på sin kuk helt slak, och en med stånd. Men jag kände ändå att jag ville fokusera på icke-erigerade penisar, och det vill jag fortfarande helst. Men som sagt, slaka kukar imponerar inte på andra, och många män vill imponera och visa sig från sin bästa sida, och därför vill man ogärna visa sin slaka kuk. Ibland är vi värre än påfåglar, vi kråmar oss som tokiga och spänner upp vår vackra plym av fjädrar ståkuk för att imponera på honorna.

Jag vill ogärna vara en kukfundamentalist när det kommer till gallerierna. Att demonstrera olikhet är ju hela poängen, men jag skulle uppskatta om två saker hände i framtiden.

Den första är att vi kanske lyckas lägga åt sidan alla de sexuella kommentarerna där. Jag älskar sex precis lika mycket som alla andra, och jag gillar också att få beröm för min kuk. Men jag tror inte att det galleriet är rätt arena för sånt, och jag hoppas att ni alla kan förstå och respektera det. Kukgalleriet är för att ge en uppfattning om hur olika kukar kan se ut, inte för att få ännu ett bevis på sin manlighet. Därför hoppas jag att vi alla kan hålla en hög ton i våra diskussioner där i framtiden, och undvika de riktigt låga sexualiserade kommentarerna.

Den andra är att i framtiden kommer jag inte att acceptera ståkuksbilder utan en ackompanjerade slaktasksbild. Dvs, skicka gärna in en fin bild på din ståtliga fjäderplym ståkuk, men skicka också in en bild på den i slakt tillstånd. Här känner jag att jag måste vara bestämd, inga ståkukar utan en bild i slakt tillstånd också. Omvänt förhållande är dock valfritt, inget krav på en ståndbild om du vill skicka in din kuk i avslappnat skick.

Sist vill jag tacka alla kvinnor och män som redan skickat in bilder på sina kön. Både jag och Linda är väldigt glada över erat deltagande, det värmer!

Naken, naken, naken

Skrivet av klumpesnusk den 2010/04/18 @ 11:20 inom KroppenochTankar. 8 Comments

Jag har funderat lite på det här med att vara naken sen häromdagen då jag observerade min grannfru som (verkade det som) gick runt naken hemma i lägenheten. Det blev en del intressanta kommentarer, och överlag verkar det som att mina läsare och andra lustbloggare i likhet med mig själv gärna trivs bäst nakna.

Att vara naken är skönt, jag trivs absolut bäst med det. Faktum är att jag är naken nu, och planerar att vara det hela dagen.

De flesta nudister och naturister förespråkar en icke-sexuell nakenhet. Jag gör det också, jag tror stenhårt på att man kan vara helt naken tillsammans utan att det innebär sexuella tankar eller känslor. Men jag är lite mer komplicerad än de flesta naturister/nudister som i min erfarenhet har en tendens att vara väldigt antingen-eller och svartvita i sin syn på det här. Jag tror nämligen att man kan ha icke-sexuell och sexuell nakenhet spontant samtidigt, och att det ena inte behöver utesluta det andra.

Vi människor är sexuella varelser. Hur vi än vrider och vänder på det kommer vi alltid att finna en naken kropp åtminstone lite upphetsande. Jag tycker inte det är dåligt alls, och ingenting vi ska skämmas för eller känna att vi måste dela in i olika fack. För vi människor har en väldigt fin sak inbyggd i oss, och det är förmågan att välja om vi ska agera på den lust vi känner.

För oavsett vad många andra säger så förvandlas vi inte till kåta odjur som måste knulla nånting när vi ser nånting naket. Visst, det finns en minoritet med människor som inte använder den här kontrollen, och det sabbar väldigt mycket, men den stora massan av andra människor kan välja om vi tänker agera på känslorna.

Därför tror jag på en simultan sexuell och icke-sexuell nakenhet. Jag kan beundra en naken kvinna när jag ser henne, och kanske känna en lust och en fråga om hur det skulle vara att älska med henne – men jag kan välja att inte agera på denna lust och istället bara nöja mig med att låta det vara en trevlig, spontan fantasi.

Det är en av mänsklighetens många fantastiska uppfinningar – vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, och även trots att de logiskt sett är i konflikt med varandra så kan vi ändå njuta av båda. Den stora massan av oss kan följa det vett och etikett som samhället har vad gäller att vara naken, och vi kan spara våran lust till ett tillfälle då den passar mer hemma.

—

Det hade varit kul att träffa er alla. Ni andra nakna bloggare och ni nakna läsare. Kanske nån dag får vi ordna en bloggträff på en skön nakenstrand nånstans? Sola, bada, grilla och vara avslappnade. Mitt huvud gillar den tanken.

Att vara naken är befriande. Om du inte redan går runt naken hemma så borde du prova det. Det är en skön känsla att släppa kläderna och bara vara som naturen skapade en.

KVINNA: Jag har komplex för...

View Results

Loading ... Loading ...

MAN: Jag har komplex för...

View Results

Loading ... Loading ...

Kategorier

 

september 2010
m ti o to f l s
« Aug    
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

Sponsorer:

Sexleksaker
Lustfynd - sexleksaker
Intimera.se

Arkiv

Stolt lustbloggare

Bloggtoppen.se