Archive for the 'Kroppen' Category

Ett inlägg borta hos flatorna fick mig att fundera lite.

Långa naglar ser man ju i princip överallt, och det är en rätt stor industri som fokuserar på just naglar. Långa naglar har ju av någon anledning blivit väldigt fashionabelt, och kan man inte odla egna finns det färdiga lösnaglar av varierande kvalité att köpa. För att inte tala om all manikyr som olika salonger ägnar sig åt för att hjälpa dig att hålla naglarna långa och fina.

Själv tycker jag att långa naglar är opraktiskt och faktiskt ganska obehagligt. Inte att se på, men jag har blivit behandlad av kvinnor med långa naglar och emellanåt kommer saker i kläm på ett inte direkt skönt vis. Precis som för Y och A kan det vara problematiskt även om man inte behöver stoppa in sina händer i någon annan.

Emellanåt funderar jag varför långa naglar har blivit en sån modegrej. Det är ju enormt opraktiskt i de flesta fall, och även om man idag inte behöver vara ute på fälten och arbeta med händerna så är långa naglar ändå oftast i vägen om man ska arbeta med tangentbord, knappa in saker på mobiltelefonen eller göra andra finmotoriska saker.

Det tog mig inte länge för att inse att det är precis därför som långa naglar betraktas som nåt att sträva efter. Precis som det förr i tiden var högsta mode att vara så blek som möjligt för att understryka att man hade det bra och inte behövde arbeta ute i solen är det nu fashionabelt att ha så långa naglar som möjligt för att understryka hur bra man har det. Man behöver inte arbeta, utan långa naglar antyder att man kan sitta och lata sig med fingrarna i vädret hela dagarna. Man gör ingenting som nöter på naglarna, utan man kan ägna lyxkonsumtion åt att måla dem i olika färger. Allt medan man inte arbetar, för man har det gott ställt.

Men långa naglar är verkligen inte praktiskt, och jag kan inte påstå att jag tycker det är attraktivt alls. Jag tycker inte om när man tar bort funktion till förmån för estetik, och där ingår långa naglar. Att handikappa sina händer för en modenyck tilltalar mig inte.

Kvinnan på bilden är Lee Redmond, som under många år innehade världsrekordet för längsta naglar på båda händerna. Hon har själv sagt att naglarna inte var så mycket i vägen för hennes dagliga liv, bortsett från saker som att t.ex. ta på sig jackor och liknande. Tydligen hade hon inga problem att köra bil eller cykla tillsammans med sin syster.

Imponerande längd, men för min del behöver inte kvinnor odla långa naglar för att framstå som attraktiva. För mig är det bara ännu ett intressant yttrande från den biologiska påfågelsdrift som även människor ofta innehar.

Vad tycker ni som läser detta om långa naglar? Dela gärna med oss andra av era åsikter!

Nej, det handlar inte om Franz Kafkas klassiska bok om en viss Josef K, utan om vad jag brukar observera hos en kvinna när hon gör en viss sak.

Vi lever i ett väldigt utseendefixerat samhälle, och en av de allra tydligaste och mest grundläggande sakerna kring en kvinnas utseende är att kvinnor bara har hår på huvudet. Eller, vi vet ju alla att det inte är sant, men om man ser till reklamer och allmän attityd är hår på kvinnor nåt som är äckligt, äckligt, äckligt och som med alla medel ska bekämpas. Det finns en enorm uppsjö med olika metoder för att avlägsna oönskat hår, allt från rakhyvlar till krämer till behandlingar där man bokstavligt bränner bort hårsäckarna.

Även om jag vidhåller att det är upp till var och en att själv avgöra vad man vill göra med sin kropp börjar jag undra hur mycket av den hårhysteri som de flesta kvinnor har som faktiskt är nåt de själva vill göra. Det är en knepig sak det där, för frågar man de flesta kvinnor så säger de ju såklart att de vill ta bort håret, att de känner sig fräschare och finare, osv. Man börjar därför undra om det är en åsikt de själva har, eller en åsikt de undermedvetet utvecklat för samhället säger åt dem att de borde ha den åsikten.

Jag tycker det är fint med en orakad fitta. Orsakerna till detta är flerbottnade, men enklast uttryckt så är det helt enkelt att det som en gång var vanligt har nu blivit det exotiska. Jag tror också det är en reaktion mot alla slätrakade fittor som får mig att uppskatta en fin buske.

Men, det finns en förlängning också. Nåt som jag börjat kalla för “processen”. Det är processen när en kvinna lyckas släppa både omgivningens och sitt eget krav att vara en perfekt, hårlös prinsessa. För det är en process, något som tar tid. Inte alla kan det eller vill det, men det är mycket fint att få beskåda.

Varför är processen fin? Ja, det är det som jag gått nu i massor med veckor och klurat på hur jag ska förklara. Jag har ingen hårfetisch i sig, men när en kvinna lyckas släppa kraven på att vara hårlös växer hon på något vis. När hon slutar raka fittan, slutar raka sig under armarna och slutar bry sig om ifall hon har lurviga ben, då blir hon vacker på nåt vis. Inte för att hon blir hårig, men för att hon växer som person. Ofta är det lite som att se nån släppa en tung börda, de reser sig upp, ställer sig rak i ryggen och drar in ett djupt andetag av lättnad.

Jag såg en film för några år sen med Jeff Bridges. Den hette “The Door In The Floor” och jag minns inte så mycket av den förutom att herr Bridges spelade en författare och konstnär. En av hans favoritsysslor var att teckna av helt vanliga kvinnor. Det här var helt vanliga kvinnor, fruar och mammor och vad han nu lyckades övertala att sitta modell. Första gången var de alltid påklädda, men för varje gång som de sitter modell övertalar han dem att ta av lite kläder, tills de sitter nakna och blir porträtterade. Senare under filmen framkommer det att han är egentligen inte så intresserad av att se nakna kvinnor, han ser skönheten i själva processen, att låta den här kvinnan blotta sig, att få se henne släppa in honom. För varje gång som de tar av ett klädesplagg ökar deras självförtroende och även blottar en del av sin själ. Det var just den processen som han fann vacker att se. Att rita av kvinnorna var för honom bara en ursäkt för att få delta i den här processen där de blottade sin kropp, och utan att vara medvetna om det blottade de även sin själ.

När jag får vara nära en kvinna som släpper tyglarna kring sin hårlöshet ser jag samma sak. Indirekt när en kvinna slutar bry sig om sin hårighet så växer hon i sitt självförtroende. Hon får lära sig att även om hon har en hårig fitta, hår under armarna och ben som inte är släta så är hon inte hatad, tvärtom. Hennes självförtroende växer för hon vågade göra nåt som var svårt för henne, och när man får se den processen blir kvinnan vackrare. Inte för att det växer ut hår på hennes kropp, utan för att man får en liten inblick i hennes själ, och hur hon blir mer trygg i sig själv.

Sen erkänner jag villigt att kvinnor som helt lagt rakhyveln åt sidan har en mycket vacker urkvinne-look rent estetiskt. Men det är inte den huvudsakliga grejen som gör den här processen så belönande, utan en trevlig bieffekt.