De flesta nudister och naturister jag pratar med är väldigt snabba att påpeka att naturism handlar om avsexualiserad nakenhet. Det är en social nakenhet där fokus kanske lite paradoxalt läggs på att man inte bryr sig om att vara naken. Det är en skön inställning jag själv kan relatera till, jag tycker om social nakenhet och trivs bra i sällskap där jag slipper ha kläder på mig och där andra också skippar den biten utan att det för den skull antyds att det är inledningen till nåt slags gruppsex.

Men icke desto mindre blir jag också lite fascinerad över många högljudda naturister som väldigt fort och tydligt måste påpeka detta, och som på nåt vis gör mänskligheten en otjänst. För hur vi än vrider och vänder på kakan så är människor sexuella varelser, och jag själv anser att det går alldeles utmärkt att växla mellan olika spår under en och samma omgång av nakenhet. Jag tycker om att se nakna kvinnor och kan uppskatta estetiken och erotiken hos en naken kvinnokropp utan att för den skull omedelbart förvandlas till nåt slags flåsande våldtäktsman som springer runt med ett stort stånd och letar efter nåt att sticka in kuken i.

Det finns en förundrande svartvit syn på sex i den här världen. Människor är inte svartvita, vi är en hel massa gråskalor. Även i många naturistkretsar frodas den här svartvita synen, att sex är nånting som ska hålla i en separat låda, avskiljt från allting annat i våra drifter, vårat samhälle och våra åsikter. Jag köper inte det. Jag tycker att det borde vara fritt fram att ha sex lite hur man vill, när man vill, men om man befinner sig i en offentlig miljö kan man av artighetsskäl kanske hålla det lite diskret eller retirera till en mer privat plats – beroende på sällskap såklart. Jag själv har inga större problem med om någon vill ha sex bredvid mig, utan för min del uppstår problemet snarare om jag inte får delta.

Generellt tycker jag dock att naturister –speciellt de som varit naturister länge– har en mer tolerant syn på kroppen och dess funktioner, och accepterar att man ibland kan t.ex. få stånd utan att ha någon kontroll över det. Den artiga saken att göra om man blir hård i det fria kan ju vara att lägga sig på mage, men det beror ju återigen på sällskap och man får liksom känna sig för. Om sällskapet uppskattar en hård kuk, ja, varför ska man då dölja den automatiskt? Jag är väldigt lev-och-låt-leva i mina synpunkter på det här ämnet.

Jag funderar också på hur viktigt det är att försöka locka människor in i en naken livsstil. De flesta människor är ointresserade av att prova naturism, och visst kan jag tycka att det är lite trist, men jag har inget intresse av att försöka vara nåt slags nakenhetens version av Jehovas Vittnen och försöka övertyga människor om hur härligt det är att vara naken. För det är grymt härligt, men man kan bara leda hästen till vatten, inte tvinga den att vara naken. Det bästa man kan göra är att skapa miljöer och områden som möjliggör en naken livsstil, och sedan får folk hitta dit själv antingen via upptäckten av sin egen önskan att vara naken eller via sina vänner – eller hur sjutton det nu går till.

Det är lite samma attityd jag har kring min egen polyamori. Jag är ganska öppen med den, och jag försöker undvika att bli predikant för det (vilket är svårt, för jag är väldigt entusiastisk och som alltid när man upptäckt nåt man verkligen känner starkt för har man svårt att hålla käft om det) och försöker istället att helt enkelt finnas tillgänglig för frågor om människor själva har tankar och funderingar. Ibland har detta lett till stimulerande samtal med nära vänner, men än så länge har det inte lett till att någon av dem övergett sin monogami.

Men ja… nu har jag öst ur mig lite tankar igen. Skönt.

Jag tycker om att vara naken. Jag kallas mig lite tvekande för naturist. Tvekande, inte för att jag har nåt emot etiketten, utan tvekande för att etiketten är för mig lika redundant som att människor som oftast klär på sig skulle kalla sig ”tygister” eller nåt liknande. Jag trivs naken, jag skäms inte för min nakna kropp och jag skäms inte för någon annans heller. Jag förespråkar nakenhet, jag förespråkar social nakenhet och jag trivs bra när nakenhet är en icke-grej. Jag slappnar av på ett oerhört skönt sätt när jag är naken, på ett sätt som jag inte kan göra när jag har kläder på mig.

Därför blir jag som alltid lite ledsen när nakenskräcken sprider sig över världen, över vårat land och över våra normer. Jag tycker att det är bra att vara naken. När man är naken lär man sig mycket om sin kropp, om sig själv. Jag är helt övertygad om att barn som växer upp i ordentliga nudist/naturistfamiljer slipper mycket av den ångest kring sin kropp som ”vanliga” barn matas med.

Jag läser om hur hela världen kollektivt får en knut i sina underkläder över att en naken man lite suddigt syns i bakgrunden på nån kataloggrej för ett företag jag aldrig hört talas om. Varför får man det? Det syns knappt att det är en naken man, än mindre verkar den mannen på något vis vara hotfull eller ens medveten om att han är en suddig statist i ett foto nånstans. Ändå förväntas vi flämta högt över detta och vrida våra händer och oroa oss över denna hemska nakenhet. Jag läser om hur ”dingliga” nakenbadare sätter skräck i nåt samhälle på södra halvklotet och undrar varför det är så himla hotfullt? Jag skrattar och suckar åt följande citat:

John Stokes, från Wellington längre söderut i Nya Zeeland, besökte stranden på julafton och uppger för tidningen New Zealand Heralds nätredaktion att han där mötte ”dansande exhibitionister som offentligt lät sina grejer dingla”.

Du John, har du nånsin tittat på den nakna människokroppen? Oavsett kön och storlek på kroppen så brukar det finnas gott om saker som ”dinglar” både hit och dit. Naturister är väldigt sällan exhibitionister –även om det säkerligen finns åtminstone någon– utan de flesta vill bara slippa ha kläder på sig. De bryr sig sällan om någon tittar, och får ingen kick av att visa upp sig som jag misstänker att t.ex. Annelie Enochsson säkert tror de gör. Jag själv har t.ex. noll och intet intresse av att visa upp mig och få en kick av det. Tvärtom är jag oftast plågsamt självmedveten om min kropp och dess skavanker, och det är först sen omkring 2-3 år som jag kunnat börja släppa den självmedvetenheten.

Så snälla, låt inte denna nymoralistiska nakenskräck spridas. Nakenhet är bra. Det är skönt. Det är avslappnande.

Jag är inte den som är lätt att förstå sig på vad som är äckligt eller fräscht när det kommer till sex. Det är ju ingen direkt nyhet att jag t.ex. tycker om orakade kvinnor, och rent generellt är jag lite allergisk när det kommer till lite för mycket artificialitet kring kroppen. Jag är en stor vän av tvål och vatten själv, men jag har t.ex. aldrig deodorant på mig. Istället så brukar jag duscha dagligen. Blir det nån period när jag inte duschar är jag inte heller nämnvärt brydd om detta, såvida det inte stör någon i min närhet. Inte heller tycker jag att kvinnor ska ha för mycket smink på sig, även om jag inte börjar kvida av smärta på riktigt samma vis som Amis sambo gör när hon tar på sig lite spackel. Men generellt gillar jag den orörda looken, och jag tycker att om man är lite för konstgjord, då triggar det vad jag kan tycka är äckligt.

Så ja, jag är lite tvärtom mot hur de flesta vill ha det. Men sån är jag.

I helgen hade jag Ami hos mig. Mycket trevligt på alla sätt och vis, och precis som det brukar bli när vi är tillsammans hade vi ganska mycket sex i olika former. Allt från lite mysig petting i soffan till sköna ridturer i sovrummet. Det enda som gjorde det lite annorlunda var att mensen infann sig och vi fick acceptera sällskap av Tant Röd i våra erotiska manövrar. Det är inte nåt större problem för mig, även om det i början av vårat förhållande gnisslade en del när hon fick mens. Men inte så mycket för att jag tycker det är äckligt utan snarare att min erfarenhet med kvinnor som har mens är att de vill bli lämnade jävligt ordentligt ifred och generellt inte har någon större aptit på sex – antingen för att de tycker att de själva är äckliga, eller för att de får mensvärk. Men inte för att jag tycker det är äckligt med menssex. Det finns ju kondomer om man inte gillar att få en röd kuk, och det finns plasthandskar om man har problem med röda händer.

Visst, jag ger sällan oralsex under menstruation, och enligt mitt minne har jag bara fått röda vingar (som det så fint heter) en enda gång. Men det har inte så mycket med att jag tycker det är äckligt utan har mer att göra med att jag inte gillar smaken av mensblod.

Men återigen, sån är jag.

Hur är du?

När jag har stånd är min kuk nästan exakt enligt genomsnittet. Femton centimeter, plusminus lite sömsmån här och där beroende på hur entusiastik jag är. Jag har aldrig haft några klagomål på min omkrets, och jag har på nåt vänster lyckats stå emot mycket av den storleksfixering som genomsyrar mytologin kring den manliga kuken. Visst, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har stunder då jag hör en elak röst i huvudet som säger att tjejer vill att den ska vara större. Men generellt är jag faktiskt oerhört nöjd med storleken på min kuk. Bra omkrets, lagom längd. Den passar bra i de kvinnor som regelbundet stiftar bekantskap med den, och att de båda berömmer den är något som stärker mitt självförtroende när jag har sex med dem.

Men det är inte vad det här handlar om. Det här handlar om när den är slak, när jag inte ger den någon som helst uppmärksamhet utan låter den dra ihop sig som en sköldpadda drar in huvudet i sitt skal. För när min kuk är slak, och jag gått runt naken hemma en hel dag, då blir den ganska liten. Gissningsvis mellan 5-6 cm. Jag tror det är ganska naturligt – finns ju ingen orsak att sticka ut huvudet i onödan, så kuken gör sig liten. Kombinationen med att den utsätts för sval luft bidrar säkert. Men liten blir den.

Under första tiden i mitt andra hem hos Ami var jag mycket mer självmedveten än jag är nu. Jag är fortfarande väldigt självmedveten, men för varje gång jag är där slappnar jag av ytterligare lite. Det är ju ingen direkt nyhet att jag sällan har kläder på mig, och numera har jag det sällan där också. Bara om jag fryser, om vi ska ut nånstans eller om människor jag inte är bekväm med/inte vet hur de ser på nakenhet finns i lokalerna, endast då tar jag på mig kläder.

Nån gång i våras hände det. Jag gick från att vara neutral till min slaka kuk till att faktiskt gilla hur den drog ihop sig. Det var verkligen inget Aha-ögonblick, men sakteliga så gillade jag hur den drog ihop sig. Jag gillade känslan när pungen fick den att skutta upp och ner när jag gick. Jag gillade att lite sådär omtänksamt (som män ofta gör) ta den förstrött mellan fingrarna och smeka den lite medan jag läser, ser på film eller sitter framför datorn. Jag tycker om att jag inte bryr mig längre om att den är ”liten” utan att jag helt enkelt struntar i hur min kuk ser ut och bara är mig själv. Jag började gilla hur den drog ihop sig och förhuden korvade ihop sig runt öppningen mot ollonet, hur förhuden la sig som en värmande halsduk runt spetsen på ollonet.

Jag vet också att den kan väckas. En varm mun, en smekande hand. För några år sen var jag oerhört neurotisk över att jag inte fick stånd fort. Jag är en långsamt väckt kille. Jag är inte en automatkille där man stoppar in en femma och PANG så flyger det fram en ståkuk. Nej, man väcker min kuk långsamt. För två år sen ungefär oroade det mig enormt, och gav mig galen prestationsångest. Numera är det bara en skugga av sitt forna jag. Varför bry mig? Ingen jag har sex med klagar, och jag älskar verkligen känslan av att sakta bli hård. Sakta gå från den lilla prinskorven mellan benen till mina styva femton centimeter. Jag är helt och hållet nöjd med det. Jag tycker om hur min pung kan vara en hård liten boll under skaftet lika mycket som jag tycker om att den kan vara en varm kulpåse som dinglar och slänger runt.

Och jag tycker också om den lilla slöa prinskorven som under vardagarna bor mellan benen.

Med det sagt stöter jag emellanåt på en av de mer bisarra underkategorierna inom den här typen av fablesser. Jag irriterar mig ofta över hur många människor runt om i denna värld tenderar att se saker på ett antingen-eller vis. Dessa människor verkar lida av nåt slags extrem förtjusning för lådor och kategorisering, och om man uttrycker en förtjusning för mulliga människor verkar dessa anta att man hatar allt som inte är knubbigt. Därav min inledning där ovan. Kategoriserings-ivrarna är också snabba med att stämpla mig som en FA, det som på engelska kallas för ”Fat Admirer”, dvs någon som har en fetish för överviktiga människor.

Själv vill jag på intet sätt associera mig med detta uttryck just för att det är en på tok för snäv definition av vem jag är. Icke desto mindre får jag emellanåt mail som klumpar (haha) ihop mig med den kulturen.

Ytterligare en mindre del av dessa mail verkar tro att jag ingår i nån av grupperna Feeders eller Gainers. Den senarenämnda kategorin människor tror också av nån anledning att jag är kvinna. Feeders och Gainers tror jag på svenska kan översättas till Matare och Ökare. Matare är en typ av fetish som handlar om att man matar andra och ser dem öka i vikt. Ökare är samma sak men lite motsatt, man har en fetish för att öka i vikt. Matare och Ökare tenderar att söka varandra rätt tydligt.

Jag förstår att vi alla är olika, men ändå finner jag dessa två fetisher mer än bara lite osmakliga, no pun intended. Det är inte svårt att hitta forum runt om på nätet där Matare och Ökare häckar, och visar upp bilder på sina respektive ”alster” komplett med en hel del kommentarer. Jag kan säga att spektrumet som kommentarerna och bilderna spänner över är jävligt brett -no pun intended, igen- allt från relativt harmlöst till groteskt motbjudande. Googla på egen risk.

Så låt mig för (förhoppningsvis) sista gången säga detta: Jag är ingen fat admirer, och jag har ingen fetish för att varken mata andra eller öka i storlek själv. Min förtjusning för runda tjejer är långt mer komplicerad och harmlös än så. Jag vill fira kvinnokroppen, oavsett form, storlek, färg och ålder.

Bra, då var det utrett.

Men även idag kämpar jag på en daglig basis med att försöka acceptera att jag inte är ful. Att jag inte är äcklig. Att jag är attraktiv och att jag inte kan ta ansvar för vad t.ex. Ami finner sexigt eller upphetsande med min kropp. Jag kämpar med att försöka leva ett hälsosamt liv, att försöka motionera och hålla någorlunda ordning på min kropp – och jag arbetar också med att acceptera att jag inte ser ut som en modell, att jag inte har perfekt formad kropp och att det är ingenting som ska tynga mig.

Mycket av fokus på att trivas med sig själv riktas mot kvinnor. Jag gör det också, och jag är väldigt bra på det. Mycket av den här bloggen handlar om att kvinnor är vackra oavsett hur de ser ut. Jag älskar mulliga kvinnor. Jag älskar slanka kvinnor. Det enda jag har lite svårt för är silikontuttar. Är du naturligt slank? Underbart! Är du naturligt mullig? Underbart! Är du lång, kort, blond, brunett, långhårig, korthårig, stor rumpa, liten rumpa, stora tuttar, små myggbett? Underbart! Jag gillar alla sorter.

Men killar får inte alltid samma uppmärksamhet och samma stöd för hur vi ser ut. Blogg- och media-världen ger inte runda killar samma uppmärksamhet. Visserligen tror jag detta beror mycket på att idealen för killar är lite bredare och kanske generellt är det nåt som syns mindre hos killars beteende, men det betyder inte att killar slipper kämpa med sitt självförtroende över sitt utseende. Det finns mycket med min kropp jag inte tycker om – men jag har blivit mycket bättre på att inte bry mig om det, och att acceptera att även om jag kanske inte tycker om min håriga rygg så får den Ami att bli salig av lycka. Det i sin tur gör att jag bryr mig mindre om den, och tycker mer om den. Jag tycker inte om min stora, slappa mage. Men Ami älskar den, och jag försöker då också att älska den.

Med det sagt betyder det inte att jag släpper på reglerna och glufsar syltmunkar dagarna i ända. Men lite mer kommer jag in i balansen och trivs med min kropp. Min dröm är att snart nå en dag då jag trivs helt med min kropp, inte skäms för den och förstår att jag själv och andra kan njuta av den. Min förlängda dröm är att en dag kommer varenda människa oavsett utseende att kunna göra detsamma. Det är en av många saker som jag kämpar för i mitt liv, och på sätt och vis via den här bloggen.

Jag tycker det är bra med projekt och initiativ som t.ex. Kroppsbilder eller Body Palace. Jag tycker det är kul när jag råkar hitta bloggar som t.ex. den här eller den här som försöker vara motvikter till de snäva idealen.

Jag tror som människor att vi måste sluta lita på våra egna åsikter så mycket, när det kommer till våran egen kropp. Jag tror att vi själva är de absolut hårdaste bedömarna om oss själva, och vi är så sjukt jävla partiska åt fel håll också. Vi måste lyssna mer på människor som älskar oss, och som säger till oss att vi är fina och fantastiska. Försöka ta till oss det snarare än den där ”jag är fet och ful” känslan som vi tenderar att odla inuti oss själva.

Är du nöjd med din kropp? Om inte, varför inte? Den är ju fantastisk!

Men för ett tag sen läste jag om ett nytt medel som dykt upp (vad jag förstår) relativt nyligt. Benämningen på medlet som fortfarande är under utveckling och ännu inte godkänt på något vis för allmän konsumtion är RISUG. RISUG står för Reversible Inhibition of Sperm Under Guidance och ska vara aktivt i upp till tio år efter injektion.

För en injektion är vad det handlar om. En liten injektion av ett slags syntetisk polymer som lägger sig i röret där spermierna transporteras, och som dödar varje spermie som passerar. Jag själv är lite dimmig på mekaniken bakom hur detta funkar, och enligt det jag läst är forskare fortfarande lite dimmiga på varför det här funkar, men tydligen har det att göra med joniseringen av polymer-materialet. Eller nånting.

RISUG är framtaget av en forskningsklinik i Indien och dess skapare säger att det handlar om en injektion och sen är man steril i tio år framöver. Fas 3-försök är igång i Indien, men tydligen hämmas detta av en brist på villiga deltagare. RISUG är patenterat i bl.a. Indien och USA, och i USA försöker man få godkännande för försäljning och användning under namnet ”Vasalgel”.

Jag tycker själv att det här är väldigt intressant. För det första tycker jag det är intressant för att det verkar oerhört lätt och smidigt att skaffa, kräver inga hormonförändringar i kroppen och verkar länge. För det andra tycker jag det är intressant för det behövs mer preventivmedel för män som inte är kondom. Kondomer är smidiga och praktiska på många sätt och vis, men man kanske vill ha nånting mer långvarigt utan att behöva sterilisera sig? Den enda egentliga nackdelen jag känner till med det här är att det räcker länge (10 år, tydligen) och vad gör man om man ångrar sig innan tiden är ute? Kan man gå till läkare och be honom spola ut det här så att man kan göra barn igen? Det framgår ingenstans.

Vad tycker ni?

Stendumt, och det gör mig trött och irriterad att företag hela tiden talar om för oss vad vi får och inte får göra med våra kroppar. För varje dag blir mitt förakt för Gilette och deras beteende större. Jag gillar orakat, och jag är trött på hårfascismen som sprider ut sig över världen. Såna här reklamkampanjer skapar bara ännu mer osäkerhet kring kroppen hos t.ex. unga människor som är lättpåverkade av reklam och ideal.

Den enda som bestämmer över min kropp är jag, och jag vägrar acceptera sån här nedlåtande skit från dessa företag. Jag tycker inte heller någon annan borde acceptera det. Lägg ifrån er rakhyvlarna, sluta ge stöd till ett företag som detta. Det är varken fult, osexigt eller ”ohygieniskt” med hår. Om du rakar dig, fundera över varför du gör det. Gör du det för din egen skull och njutning (vilket jag tycker är helt okej) eller gör du det för att normer, omvärld och företag försöker bestämma det åt dig?

(Klicka på bilderna för fullstora)

Utan tvekan tror jag att ni någonstans förstår. Hur kul är det att läsa om att jag bara blöder och blöder?
Bättre då att jag väntar tills det finns något roligare att läsa om känner jag.
Därmed denna ekande tomhet från mig här.

Läget är dock fortfarande desperat.
Jag var hos barnmorskan för att få hjälp då min kropp inte känner att två månaders konstant blodförlust är något den klarar av, egentligen. Blodvärdet låg på 87 (normalt för en kvinna skall Hb´t ligga på 120-150g/l) så att jag har konstant huvudvärk och är ofantligt trött var inte det minsta konstigt.
Att ta p-sprutan var med god förhoppning men helt klart det dummaste jag har gjort i mitt liv.

Både Herrn och jag själv fasar för när blödandet väl slutar och järntabletterna fått chans att verka för då kommer jag vara ett monster. Hoppa på alla som känner att de vill ge mig njutning för Herrn kommer inte orka med och jag har hur mycket som helst att ta igen!

Varför är vi så förtjusta i att se just kändisar nakna, och fantisera om desamma? För om den här bilden hade haft det ursprungliga ansiktet hade de flesta bara ryckt på axlarna, och den som skapade den här bilden i Photoshop vill ju uppenbarligen få den att se väldigt trovärdig ut. Så vad driver honom?

Hur kommer det sig att kändisars nakenhet på nåt vis blir mer intressant bara för att de är kändisar? För om Emma Watson inte varit känd för sina roller i filmerna och hade vikt ut sig i en tidning hade hon ju bara blivit ännu en naken tjej i mängden. Men om hon gör det nu, då hade det blivit stor sensation – hon hade fått försvara sitt val att visa upp sig naken, man hade diskuterat hennes mentala balans – kort sagt, det hade blivit ett sabla rabalder. Eftersom hon är kändis.

Kändisars kroppar ser ut som de flesta människors kroppar gör utan kläder. Det är ingen egentlig skillnad. De är kanske mer vältränade, en del har säkert utsatts för åtskilligt mer plastikkirurgi och en del är säkert massor mindre vältränade än vad filmens magi får oss att tro. Men kroppen är likadan i grunden. Två armar, två ben. Tuttar på tjejerna och kuk på killarna. Ingenting konstigt egentligen.

Men ändå… dessa hundratals, tusentals fejkade bilder på olika kändisar…