En sak som jag rullat runt i huvudet under en viss tid är det här med kvinnliga attribut, och i synnerhet det här med långt hår som ett kvinnligt attribut.

Hur uppstod det här egentligen?

De flesta attribut som vi tillskriver olika kön och könsroller har ofta sina rötter i olika praktiska saker. Jag kan t.ex. tänka mig nåt i stil med att kjolar och klänningar uppstod ur förkläden eller olika barnafödande roller. Eller ja, vad vet jag egentligen? Jag är ingen etnolog så jag kan inte med säkerhet säga hur såna saker uppstod. Dock tror jag som sagt att mycket av det vi gör och har på oss idag har evolverat fram ur tidigare saker, och har säkert sina rötter väldigt långt tillbaka i våran urtid.

Men just det här med långt hår och kvinnlighet är för mig ett mysterium. Jag känner hur min hjärna slår knut på sig själv när jag försöker grunna ut rötterna bakom varför långt hår är en av arketyperna för ”kvinnligt” och hur det uppstod.

Överhuvudtaget känner jag ofta att mycket av begreppen inom respektive könsroller och identiteter är för mig ett stort mysterium. Jag vet att de finns och jag accepterar att de finns, samt att många människor följer dem och tror på dem – men det förändrar inte att jag känner mig lite främmande och milt fascinerad av hur mycket sanning vi tillskriver vad som egentligen är fullständigt godtyckliga saker.

För om det finns nåt jag verkligen tycker om mänsklig natur och de begrepp, identiteter och attribut som rör just könsroller är att de är galet godtyckliga om man ser det i ett långt perspektiv. Det kanske låter lite nihilistiskt, men i praktiken är de ju meningslösa – det är bara attribut som har runnit ner genom generationerna och som vi fortfarande följer, ofta utan att ens ge dem grundläggande och hälsosamt kritisk uppsyn.

Jag kommer med väldigt stor sannolikhet aldrig att bli pappa. Jag säger inte att det är hundra procent säkert, men som tidigare nämnts har jag gjort mitt val vad gäller biologisk avkomma. Det utesluter dock inte att jag kan komma att ingå i en stjärnfamilj med barn i framtiden, och det har fått mig så smått att fundera på vad mitt eget bidrag till en yngre generation kan komma att bli. Jag tror att mitt största bidrag skulle bli just att skapa en känsla av kritik mot att ta saker för givet. Om en dotter skulle ingå i denna stjärnfamilj skulle jag aktivt uppmuntra den lilla tjejen att inte ha långt hår ”bara för att alla andra har det” utan verkligen fundera igenom varför hon vill ha långt hår. Samma sak med en liten pojke – det är bara han som får avgöra vad han vill eller inte vill göra, och man ska vara hälsosamt kritisk mot att göra saker bara för att andra gör dem.

För några år sen hade jag en god vän, en speciell kvinna som betydde mycket för mig. Hon hade långt hår som hon nästan ofelbart hade uppsatt i diverse hästsvansar eller knutar. När hon hade håret löst blev hon ofta irriterad över det och därför var det bara särskilda tillfällen som hon stod ut med att ha det svängande runt huvudet. En gång frågade jag lite försiktigt varför hon inte bara klipper av det och är korthårig, när hon (i mina ögon) så uppenbarligen ogillade att ha långt hår. Lite förnärmad svarade hon att hon ju faktiskt tyckte om att ha långt hår. Det här i sin tur förvirrade mig ännu mer, men jag lämnade ämnet och frågade aldrig igen.

Själv har jag aldrig haft långt hår. Eller ja, jag hade en period i tonåren då jag hade nåt slags pseudo-page. Jag var sexton, och det var en av få gånger då jag föll in i en populär trend. Men sedan dess har jag alltid varit korthårig – alltid nånstans mellan rakad/snaggat huvud och upp till några centimeter. Men det blir inte speciellt långt, för det dröjer inte länge förrän jag blir irriterad över hur håret ligger över mina öron. Då blir det omedelbart ett besök till frisören eller en omgång med hårtrimmern i badrummet.

Könsroller är nånting som jag fått lära mig om i vuxen ålder. När jag ser tillbaka på mitt liv har jag inte varit medveten om dem på ens i närheten samma sätt som jag är nu, utan som med mycket annat har jag bara accepterat saker. När jag slutade att ”bara” acceptera många saker runt om mig upphörde jag nog också att ”bara” acceptera könsroller.

Vilket i sin tur nu har lett till att jag undrar varför långt hår är ett kvinnligt attribut, och hur det uppstod.

Uppdatering: Det här var ett schemalagt inlägg som jag skrev för några dagar sen, och glömde bort att det skulle publiceras idag. Vilket är varför det krockar lite med mitt tidigare usla-humör-inlägg. Så ni vet, och förstår.

En sak som jag rullat runt i huvudet under en viss tid är det här med kvinnliga attribut, och i synnerhet det här med långt hår som ett kvinnligt attribut. Hur uppstod det här egentligen? De flesta attribut som vi tillskriver olika kön och könsroller har ofta sina rötter i olika praktiska saker. Jag kan t.ex. tänka mig nåt i stil med att kjolar och klänningar uppstod ur förkläden eller olika barnafödande roller. Eller ja, vad vet jag egentligen? Jag är ingen etnolog så jag kan inte med säkerhet säga hur såna saker uppstod. Dock tror jag som sagt att mycket av det vi gör och har på oss idag har evolverat fram ur tidigare saker, och har säkert sina rötter väldigt långt tillbaka i våran urtid. Men just det här med långt hår och kvinnlighet är för mig ett mysterium. Jag känner hur min hjärna slår knut på sig själv när jag försöker grunna ut rötterna bakom varför långt hår är en av arketyperna för "kvinnligt" och hur det uppstod. Överhuvudtaget känner jag ofta att mycket av begreppen inom respektive könsroller och identiteter är för mig ett stort mysterium. Jag vet att de finns och jag accepterar att de finns, samt att många människor följer dem och tror på dem - men det förändrar inte att jag känner mig lite främmande och milt fascinerad av hur mycket sanning vi tillskriver vad som egentligen är fullständigt godtyckliga saker. För om det finns nåt jag verkligen tycker om mänsklig natur och de begrepp, identiteter och attribut som rör just könsroller är att de är galet godtyckliga om man ser det i ett långt perspektiv. Det kanske låter lite nihilistiskt, men i praktiken är de ju meningslösa - det är bara attribut som har runnit ner genom generationerna och som vi fortfarande följer, ofta utan att ens ge dem grundläggande och hälsosamt kritisk uppsyn. Jag kommer med väldigt stor sannolikhet aldrig att bli pappa. Jag säger inte att det är hundra procent säkert, men som tidigare nämnts har jag gjort mitt val vad gäller biologisk avkomma. Det utesluter dock inte att jag kan komma att ingå i en stjärnfamilj med barn i framtiden, och det har fått mig så smått att fundera på vad mitt eget bidrag till en yngre generation kan komma att bli. Jag tror att mitt största bidrag skulle bli just att skapa en känsla av kritik mot att ta saker för givet. Om en dotter skulle ingå i denna stjärnfamilj skulle jag aktivt uppmuntra den lilla tjejen att inte ha långt hår "bara för att alla andra har det" utan verkligen fundera igenom varför hon vill ha långt hår. Samma sak med en liten pojke - det är bara han som får avgöra vad han vill eller inte vill göra, och man ska vara hälsosamt kritisk mot att göra saker bara för att andra gör dem. För några år sen hade jag en god vän, en speciell kvinna som betydde mycket för mig. Hon hade långt hår som hon nästan ofelbart hade uppsatt i diverse hästsvansar eller knutar. När hon hade håret löst blev hon ofta irriterad över det och därför var det bara särskilda tillfällen som hon stod ut med att ha det svängande runt huvudet. En gång frågade jag lite försiktigt varför hon inte bara klipper av det och är korthårig, när hon (i mina ögon) så uppenbarligen ogillade att ha långt hår. Lite förnärmad svarade hon att hon ju faktiskt tyckte om att ha långt hår. Det här i sin tur förvirrade mig ännu mer, men jag lämnade ämnet och frågade aldrig igen. Själv har jag aldrig haft långt hår. Eller ja, jag hade en period i tonåren då jag hade nåt slags pseudo-page. Jag var sexton, och det var en av få gånger då jag föll in i en populär trend. Men sedan dess har jag alltid varit korthårig - alltid nånstans mellan rakad/snaggat huvud och upp till några centimeter. Men det blir inte speciellt långt, för det dröjer inte länge förrän jag blir irriterad över hur håret ligger över mina öron. Då blir det omedelbart ett besök till frisören eller en omgång med hårtrimmern i badrummet. Könsroller är nånting som jag fått lära mig om i vuxen ålder. När jag ser tillbaka på mitt liv har jag inte varit medveten om dem på ens i närheten samma sätt som jag är nu, utan som med mycket annat har jag bara accepterat saker. När jag slutade att "bara" acceptera många saker runt om mig upphörde jag nog också att "bara" acceptera könsroller. Vilket i sin tur nu har lett till att jag undrar varför långt hår är ett kvinnligt attribut, och hur det uppstod. Uppdatering: Det här var ett schemalagt inlägg som jag skrev för några dagar sen, och glömde bort att det skulle publiceras idag. Vilket är varför det krockar lite med mitt tidigare usla-humör-inlägg. Så ni vet, och förstår.