Det ena lägret är det som tycker att Lucia är en könsneutral titel och att killar borde få vara lucia i precis samma utsträckning som tjejer. Det andra är det konservativa lägret, det läger som anser att traditioner är traditioner och man kan ju inte börja avvika från traditioner för då faller världen ner i nåt slags pervers galenskap med en gång.

Jag själv har ganska liten respekt för traditioner. Min syn på julfirande exempelvis kan sammanfattas med att det är en bra ursäkt för att samla människor man tycker om och äta god mat tillsammans. Men i det avseendet fyller även nyårsafton, midsommar, min egen födelsedag samt vad annan högtid man kan hitta på precis samma syfte. Eftersom jag varken tror på gud, jultomten eller påskharen ser jag relativt lite motivation till att göra saker ”bara för att” det är tradition. Presenter brukar jag försöka ge året runt utan att nödvändigtvis behöva stämpla dem med ett koncept som jul eller födelsedag, utan snarare för att jag vill visa uppskattning för människor i min närhet.

Med det sagt tror jag att jag är åtskilligt närmare det förstnämnda lägret, men samtidigt när jag tänker på saken så får jag lite vibbar av hur jag känner mig när man börjar diskutera homoäktenskap i kyrkan. För grejen är den att jag finner det lite smått märkligt att flator och bögar vill gifta sig i en tro och organisation som på alla sätt och vis, utan undantag, alltid har fördömt dem för att de är sig själva. Även de något progressiva kyrkorna har mest börjat göra undantag från detta efter press från allmänheten, inte för att ideologin som kyrkan grundas på har ändrats på något vis.

Således känner jag lite likadant med manliga lucior. Jag tycker att alla ska få vara lucia om de vill, oavsett om det sitter en kuk eller fitta mellan benen på dem, oavsett om de kallar sig själva för Hon, Han eller Hen. Men jag förstår inte heller riktigt varför man skulle vilja delta i en så strikt könskonservativ tradition som Lucia.

Hur uppstod det här egentligen?

De flesta attribut som vi tillskriver olika kön och könsroller har ofta sina rötter i olika praktiska saker. Jag kan t.ex. tänka mig nåt i stil med att kjolar och klänningar uppstod ur förkläden eller olika barnafödande roller. Eller ja, vad vet jag egentligen? Jag är ingen etnolog så jag kan inte med säkerhet säga hur såna saker uppstod. Dock tror jag som sagt att mycket av det vi gör och har på oss idag har evolverat fram ur tidigare saker, och har säkert sina rötter väldigt långt tillbaka i våran urtid.

Men just det här med långt hår och kvinnlighet är för mig ett mysterium. Jag känner hur min hjärna slår knut på sig själv när jag försöker grunna ut rötterna bakom varför långt hår är en av arketyperna för ”kvinnligt” och hur det uppstod.

Överhuvudtaget känner jag ofta att mycket av begreppen inom respektive könsroller och identiteter är för mig ett stort mysterium. Jag vet att de finns och jag accepterar att de finns, samt att många människor följer dem och tror på dem – men det förändrar inte att jag känner mig lite främmande och milt fascinerad av hur mycket sanning vi tillskriver vad som egentligen är fullständigt godtyckliga saker.

För om det finns nåt jag verkligen tycker om mänsklig natur och de begrepp, identiteter och attribut som rör just könsroller är att de är galet godtyckliga om man ser det i ett långt perspektiv. Det kanske låter lite nihilistiskt, men i praktiken är de ju meningslösa – det är bara attribut som har runnit ner genom generationerna och som vi fortfarande följer, ofta utan att ens ge dem grundläggande och hälsosamt kritisk uppsyn.

Jag kommer med väldigt stor sannolikhet aldrig att bli pappa. Jag säger inte att det är hundra procent säkert, men som tidigare nämnts har jag gjort mitt val vad gäller biologisk avkomma. Det utesluter dock inte att jag kan komma att ingå i en stjärnfamilj med barn i framtiden, och det har fått mig så smått att fundera på vad mitt eget bidrag till en yngre generation kan komma att bli. Jag tror att mitt största bidrag skulle bli just att skapa en känsla av kritik mot att ta saker för givet. Om en dotter skulle ingå i denna stjärnfamilj skulle jag aktivt uppmuntra den lilla tjejen att inte ha långt hår ”bara för att alla andra har det” utan verkligen fundera igenom varför hon vill ha långt hår. Samma sak med en liten pojke – det är bara han som får avgöra vad han vill eller inte vill göra, och man ska vara hälsosamt kritisk mot att göra saker bara för att andra gör dem.

För några år sen hade jag en god vän, en speciell kvinna som betydde mycket för mig. Hon hade långt hår som hon nästan ofelbart hade uppsatt i diverse hästsvansar eller knutar. När hon hade håret löst blev hon ofta irriterad över det och därför var det bara särskilda tillfällen som hon stod ut med att ha det svängande runt huvudet. En gång frågade jag lite försiktigt varför hon inte bara klipper av det och är korthårig, när hon (i mina ögon) så uppenbarligen ogillade att ha långt hår. Lite förnärmad svarade hon att hon ju faktiskt tyckte om att ha långt hår. Det här i sin tur förvirrade mig ännu mer, men jag lämnade ämnet och frågade aldrig igen.

Själv har jag aldrig haft långt hår. Eller ja, jag hade en period i tonåren då jag hade nåt slags pseudo-page. Jag var sexton, och det var en av få gånger då jag föll in i en populär trend. Men sedan dess har jag alltid varit korthårig – alltid nånstans mellan rakad/snaggat huvud och upp till några centimeter. Men det blir inte speciellt långt, för det dröjer inte länge förrän jag blir irriterad över hur håret ligger över mina öron. Då blir det omedelbart ett besök till frisören eller en omgång med hårtrimmern i badrummet.

Könsroller är nånting som jag fått lära mig om i vuxen ålder. När jag ser tillbaka på mitt liv har jag inte varit medveten om dem på ens i närheten samma sätt som jag är nu, utan som med mycket annat har jag bara accepterat saker. När jag slutade att ”bara” acceptera många saker runt om mig upphörde jag nog också att ”bara” acceptera könsroller.

Vilket i sin tur nu har lett till att jag undrar varför långt hår är ett kvinnligt attribut, och hur det uppstod.

Uppdatering: Det här var ett schemalagt inlägg som jag skrev för några dagar sen, och glömde bort att det skulle publiceras idag. Vilket är varför det krockar lite med mitt tidigare usla-humör-inlägg. Så ni vet, och förstår.

Med det sagt stöter jag emellanåt på en av de mer bisarra underkategorierna inom den här typen av fablesser. Jag irriterar mig ofta över hur många människor runt om i denna värld tenderar att se saker på ett antingen-eller vis. Dessa människor verkar lida av nåt slags extrem förtjusning för lådor och kategorisering, och om man uttrycker en förtjusning för mulliga människor verkar dessa anta att man hatar allt som inte är knubbigt. Därav min inledning där ovan. Kategoriserings-ivrarna är också snabba med att stämpla mig som en FA, det som på engelska kallas för ”Fat Admirer”, dvs någon som har en fetish för överviktiga människor.

Själv vill jag på intet sätt associera mig med detta uttryck just för att det är en på tok för snäv definition av vem jag är. Icke desto mindre får jag emellanåt mail som klumpar (haha) ihop mig med den kulturen.

Ytterligare en mindre del av dessa mail verkar tro att jag ingår i nån av grupperna Feeders eller Gainers. Den senarenämnda kategorin människor tror också av nån anledning att jag är kvinna. Feeders och Gainers tror jag på svenska kan översättas till Matare och Ökare. Matare är en typ av fetish som handlar om att man matar andra och ser dem öka i vikt. Ökare är samma sak men lite motsatt, man har en fetish för att öka i vikt. Matare och Ökare tenderar att söka varandra rätt tydligt.

Jag förstår att vi alla är olika, men ändå finner jag dessa två fetisher mer än bara lite osmakliga, no pun intended. Det är inte svårt att hitta forum runt om på nätet där Matare och Ökare häckar, och visar upp bilder på sina respektive ”alster” komplett med en hel del kommentarer. Jag kan säga att spektrumet som kommentarerna och bilderna spänner över är jävligt brett -no pun intended, igen- allt från relativt harmlöst till groteskt motbjudande. Googla på egen risk.

Så låt mig för (förhoppningsvis) sista gången säga detta: Jag är ingen fat admirer, och jag har ingen fetish för att varken mata andra eller öka i storlek själv. Min förtjusning för runda tjejer är långt mer komplicerad och harmlös än så. Jag vill fira kvinnokroppen, oavsett form, storlek, färg och ålder.

Bra, då var det utrett.

Jämlikhet är oerhört subjektivt och svårt att mäta. Mycket av våran könsdebatt går ut på män jämfört med kvinnor och vad som är rättvist ur ett jämställdhetsperspektiv. Själv irriterar jag mig en hel del då många som pratar jämlikhet tenderar att försöka överförenkla frågan. Många av de mer rabiata åsiktshållarna hos såväl feminister som antifeminister illustrerar i min åsikt tydligt hur man förenklar frågan nästan till absurditet.

Hur gör man ett hushåll jämlikt? Jag är tveksam till att det ens är möjligt att göra det jämlikt. Ska man detaljstyra hushållsarbetet och sina respektive liv? Det låter inte så mycket som jämlikhet som tvång och att ignorera människors personligheter, talanger och styrkor.

Ett annat problem med jämlikhet är att för att alla ska vara helt jämlika måste det alltid vara den minsta gemensamma nämnaren som sätter trenden. Nu tänker jag specifikt på Kurt Vonneguts berättelse ”Harrison Bergeron” som utspelar sig i ett inte alltför avlägset framtida samhället där alla är jämlika. Är du vackrare än genomsnittet får du ha en mask som döljer din skönhet, är du smartare än genomsnittet tvingas du ha olika manicker som handikappar dig ner till genomsnittet. Därigenom tvingas alla att bli jämlika – ingen blir vackrare, smartare, snabbare eller bättre än någon annan. Istället reduceras alla till en bunt klumpiga, ointelligenta, fula människor som fiser sig genom sina liv.

Är det rättvist att en del människor är smartare, vackrare eller snabbare än andra? Nej, det är inte rättvist. Handlar jämlikhet om rättvisa? Nej, kanske inte. Men det handlar om att ge samma förutsättningar. Men när man som i det testet börjar mäta diverse mer eller mindre subjektiva områden glömmer man bort att jämlikhet inte alltid kan mätas i tydliga mått och steg.

Humanisten i mig själv tycker att vi behöver bejaka allas olikheter. Jämlikhet går inte alltid att vara hundraprocentig, och jämlikhet mellan könen kan vara oerhört svårt att uppnå – speciellt då roten i jämlikhet kan vara så oerhört svår att definiera. Jag själv tenderar att ignorera mycket sånt här – inte för att jag är ointresserad av jämlikhet utan snarare för att jag är ointresserad av att hela tiden fundera på skillnader mellan män och kvinnor. Om en kvinna inte kan göra nåt jag kan dömer jag inte henne för att hon är kvinna utan accepterar att vi alla är olika och därmed olika bra på olika saker. Jag är bra på en del saker, och jag för dessa saker till mänsklighetens gemensamma bord utan att jag egentligen ser det som en reflektion av min egenskap av man, utan min egenskap som individ.

Går det att dela upp hushållssysslor på ett jämlikt sätt? Nej, jag är lite tveksam till det. Jag tror att det går att dela upp dem på ett sätt som är rättvist, men jämlikt? Där blir det svårare.

Även jag hamnar i den fällan, när han går här hemma och gäspar för att han är dödstrött och jag då tolkar det som att han bör sova istället så jag låter honom vara framför att ta initiativ till sexuella aktiviteter. Trots att han kanske var lite sugen trots trötthet, handen på hjärtat – hur lång tid tar en snabbis egentligen? Haha! Men när jag tar fram boken eller väljer att sitta uppe och se tv när han tänkt gå och sova så blir han automatiskt inte så sugen längre i och med att intresset han vill ha från mitt håll inte tycks finnas trots att min avhållsamhet enbart grundar sig på min omtanke för honom.

Men nu var det huvudvärken jag främst tänkte på i detta läget, stereotypiskt och laddat med fördomar är det när männen (jo det är fler än Herrn jag hört det av) gnäller om att kvinnorna alltid har huvudvärk när de ska till att göka.
Hur vanligt är det egentligen att huvudvärk används som anledning att slippa?

Jag tycker inte det är något fel med att skylla på olika saker om man är i en svacka, även om jag tycker att ärlighet varar längst och ett ”jag är för trött ikväll älskling” eller varför inte ”jag känner inte för det ikväll” är avsevärt bättre så är det självklart upp till var och en. Sedan finns det de med allvarlig migrän (jag har också det stundvis) och de som säkert får värre huvudvärk med sex. Men det var själva användandet av huvudvärk som en ”bortförklaring” jag funderade på och ville belysa, inte de som faktiskt har ont i huvudet och inte kan, vill eller orkar.
Då jag dock har hört att det uttrycket används blir jag direkt nyfiken på om detta är sant eller samma struntprat som när männen rent ut säger att de har avsevärt större sexlust än oss kvinnor.
Jag har även i det fallet överbevisat Herrn så det stått härliga till och jag har ingen väninna eller ens bekant som har mindre sexlust än sin man/partner, snarare tio gånger mer!

Så hur mycket sanning ligger det i ”huvudvärksmyten” tror ni?

Vi är fortfarande i en svacka rent sexuellt. Även om det inte känns riktigt som en svacka då varken han eller jag tar några initiativ till sex och alltså har vi snarare valt det själv. Mycket beror på bristen på tid och ork men också på utdragna blödningar, vilket gör att varken han eller jag är så sugna då vi i detta fall måste planera vårt sexliv. Ta fram handdukar och allt det där ni vet. Varför blöder jag då så mycket? Jo, jag har börjat med p-spruta. Även om vi använder skydd vid kontakt med andra så ville jag ha ett extra skydd för min del då jag otroligt lätt blir med barn. Dessutom pratades det så mycket om att jag skulle minsann bli av med mensen när sprutan väl börjat verka. Så med höga förhoppningar gav jag mig in i det en dag i februari.

I början var det inte någon vidare skillnad. Blödde mycket till en början såklart men det var sådant som kunde hända, efter spruta två skulle det dock vara slut med det enligt barnmorskan.
Så började små humörsvängningar, en väninna som började med sprutan ett par veckor efter drabbades ännu hårdare av detta. Småblödningar mellan de större men jag lade min tillit till spruta nummer två som skulle ordna till allting. Barnmorskan hade ju ”lovat” mig det.

I slutet på april tog jag spruta två och sedan dess har jag drömt mardrömmar varje natt!
Inte bara det utan jag har haft mens oavbrutet och gråtit, missuppfattat alla människor runt omkring mig och bråkat med Herrn över saker som varken han eller jag förstår varför jag ens fnyser åt från början. Det har varit en otroligt negativ resa sedan spruta ett egentligen men allra värst sedan spruta två. Nattsömnen störs då jag vaknar i panik minst en gång per natt och Herrn får hålla om mig i de fall han är hemma när det händer och min panik väcker honom. Men oftast är det ett par korta mardrömmar som gör att jag vaknar. En del minns jag och en del är bara dimmiga hål i natten.
Det blir med andra ord inte en spruta tre, inte en chans. Såhär dåligt som jag mår nu vill jag inte må igen. Inte frivilligt.

Hur lång tid det tar innan jag är mitt gamla vanliga jag är oklart, det ska tydligen bli aningen värre innan det blir bättre efter att jag slutar ta sprutan helt. Två och en halv månad kvar på hormoner och sedan en tid i återhämtningens tecken. Vad jag sedan ska använda för extra skydd vet jag inte, kanske ska jag avstå från sex med andra överlag, haha! Oavsett är det bättre än att inte sova på nätterna, vakna i panik och blöda så jag är tvungen att äta järntabletter för att täcka upp förlusten.

Så jag kan inte rekommendera p-sprutan, till någon!
Någon av våra kära läsare som har något positivt att säga om den?
I och för sig, jag har inte gått upp i vikt av den som många tydligen gör.
Det är positivt antar jag, men dock det enda positiva.

Tyvärr har det varit en del kontrovers kring den här tävlingen de senaste dagarna. Jag personligen har inte följt den sen början och därför är det här bara min åsikt. Såvitt jag förstod så handlade tävlingen från början att man skulle ta en bild på sina sommarben och sedan skicka in den bilden. Röstningen sker via att man ”gillar” en deltagare på Facebook. Såvitt jag förstår rätt så rakt på sak.

Nu komplicerades det en del då Natashja Blomberg (som bloggar under namnet Lady Dahmer) skickade in en bild på sina orakade och skönt lurviga ben. Den här bilden sköt med raketfart upp till första-platsen i omröstningen och sedan togs den rätt oceremoniöst bort av arrangörerna med lite allmänt krystade motivationer om att det skulle vara en ”outfit” och liknande.

Det här har nu blivit ett mindre rabalder och Aftonslasken har en (förvånansvärt balanserad) intervju med Natashja om det hela.

Själv är jag inte särskilt förvånad att bilden försvann, och att MTV/Gillette generellt inte vill uppmuntra till kvinnor med håriga ben. Det ligger trots allt i båda dessa företags intresse att kvinnor hålls lite osäkra i sin uppfattning till den egna kroppen, och därmed fortsätter få sälja rakhyvlar till dem.

Själv var jag lite småsugen på att bojkotta Gillettes produkter, men tyvärr är deras rakhyvlar bäst och som kille med skäggväxt behöver jag emellanåt bruka dem för att hålla mina kinder släta. Tveksamt dock om jag nånsin kommer att använda en rakhyvel på nån del av min kropp igen förutom just nämnda kinder.

Det som stör mig mest är hur MTV och Gillette verkar tycka det är okej att ändra reglerna på tävlingen lite allt eftersom, samt den här eviga grejen att som kvinna så får man tydligen inte vara nöjd med hur man ser ut, oavsett om man har håriga ben eller ej.

Rekommenderad läsning är även det här inlägget hos Natashja. Fler kvinnor behöver gå igenom ”processen” och bli lite mer fria.

I morse låg hon och jag och myste i sängen. Vi pratade, kysstes och mindes gårdagskvällen som innehöll en skön omgång av sex. Jag hade smekt henne och hon hade låtit mig vara den dominanta parten. Det var överlag väldigt fascinerande och något som hade tänt oss båda ordentligt. Vi tänjde lite på våra gemensamma gränser, och i morse låg vi och mindes det.

Hon sa att det räckte med att tänka på känslan från gårdagskvällen så började fittan pirra. Efter en stund började jag nyttja detta, och viskade suggestiva saker i hennes öra. Med mina ord framkallade jag minnena. En tydlig och fascinerande sak som hade hänt under gårdagen var att jag med mina ord kunde förlänga orgasmen hos henne.

Detta nyttjade jag nu i morse, och använde ordens makt och min egen kunskap om hur hennes sinne funkar för att få henne att njuta. Orden rann in i hennes öra och jag märkte hur hon började andas tyngre. Allt medan orden hälldes på ökade hennes lust, och till sist låg hon under mig och flämtade av kåthet. Den enda beröringen hade varit min hand som mjukt smekte hennes mage och venusberg, men ingenting mer än lätt beröring. Ingen fysisk stimulans utan bara mjukt sensuella fingertoppar.

Till sist behövde hon beröring, och två fingrar inuti hennes fick orgasmen att lossna. Men efter den där startknappen behövdes inte fingrarna. Istället skötte jag om henne med mina ord, och lyfte upp henne i orgasmernas himmel. Ami är väldigt fysisk när hon kommer, hon skakar och vibrerar. Inte så mycket ljud, men skakningarna och kramperna är vackra att se på. Hon låg där i min famn och skakade, mina ord som rann in i hennes öra och omväxlande fick henne att lugna ner sig eller att skapa nya orgasmer. Ord, och väldigt lite fysisk stimulans bortom närheten till kroppen.

Efteråt tog jag in henne för landning och vi låg en lång stund medan hennes eufori tog överhanden. Hon pratade om färger och en liten del av mig undrade om jag råkat ha sönder henne på nåt vis. Men det hade jag ju såklart inte, hon bara svävade runt i en himmel av euforisk efter-orgasmisk njutning.

Mycket fascinerande, och sensualiteten och närheten var påtaglig.

Jag har ingenting emot katter, jag har själv haft katt en gång när jag ingick i ett par, idag tål jag dem dock inte så jag håller mig gärna ifrån dem så jag slipper klåda i ögon och näsa/hals. Så det handlar inte om det, men kanske har jag missat något?
Det låter rimligt. Kvinnan är ensam, vill ha sällskap och någon att krama, hon skaffar katt. Rimligt som sagt, men hur vanligt förekommande är det då?

Kvinnorna som jag grundar min fundering på finns på den sidan som Herrn sitter på och efter ett par mail kommer det fram att deras favoritsysselsättning är att ”kramas med sina gosiga små pälsbollar”, aka katterna. Jag blir lika full i skratt varje gång han berättar om det, men nu tänkte jag höra med er…
Hur vanligt är det?

Är det samma sak för män? Saknad och sällskap? Jag har ännu inte stött på en enda singelman som har katt, för det innebär ju också ett ansvar och även om det inte är tio promenader om dagen så innebär ett husdjur olika mycket arbete för att inte tala om pälsen och dammsugningen för att djuret (i detta fallet katten) fäller.
Jag inser att jag drar alla över en kam här, men det är min spontana slutsats.

Vad tror ni?

Icke desto mindre är mensen en stor del av människors liv oavsett kön. Varje dag bombarderas vi med reklam för olika produkter som ska göra livet lättare under denna period i kvinnors liv. När Ami hälsade på mig i slutet av förra månaden åt vi lunch med en av mina vänner och vi pratade lite om hur bisarra en del produkter börjar bli. Det ska vara dofter, färgglada tryck och nu även små plåtaskar att förvara sina bindor i. Industrin bakom sanitetsprodukter för mens är en miljardindustri, och varje år slänger vi tonvis med bindor, tamponger och andra produkter framtagna för denna del av kvinnors biologi.

Precis som de flesta andra accepterade jag detta utan att tänka på det. Jag är ju kille, och därför har jag inte samma direkta erfarenheter utan accepterade att kvinnor måste spendera en mindre förmögenhet på diverse sanitetsprodukter. Eller ja, åtminstone gjorde jag det tills J visade mig sin m-kopp, en produkt som jag tycker är väldigt smart och som jag tar upp i varje samtal som rör kvinnors menstruation.

Mens är överhuvudtaget en lite kontroversiell biologisk funktion. Jag erkänner lite motvilligt att även om jag är kunnig inom hur menstruationen funkar så är jag okunnig inom de sociala värderingar som läggs på den, och det eventuella stigma som förekommer kring mens. Jag har emellanåt förundrats över hur surrealistiska en del produkter kan bli, och jag förundras över att de flesta nya varianterna på gamla produkter verkar vara påhittade av män. Det ska vara häftiga tryck, glada färger och spännande dofter. De flesta kvinnor jag pratat med är totalt ointresserade av vilken färg deras binda har eller om tampongen doftar lavendel, de vill bara ha en bra produkt som gör det hela mindre kladdigt.

Inom porren är mens ännu mer tabu. Ett tag nu har jag gått och funderat på hur märklig kvinnosyn som råder inom mycket av porren. Kanske är det min feministiska sida som reagerar, men varför är det okej för porrskapare att ha porr där man behandlar kvinnor som objekt, där män (emellanåt bokstavligt) urinerar på kvinnor och behandlar dem oerhört respektlöst – men det är ett djupt tabu att ha mens i porr? Jag tror att skaparen av Erotic Red ställde sig liknande frågor, då Erotic Red specialiserar sig på att visa kvinnor som har det skönt under (och ibland med) sin mens. Det är definitivt en nisch, och jag tror att många människor anser det betydligt mer kontroversiellt än en kvinna som blir gängknullad av en bunt biffiga muskelberg som kallar henne för slampa och hora.

När blev mensen nånting som man ska skämmas för? Det är också en attityd som jag ibland möter hos kvinnor, och de kvinnor som har den känslan har aldrig själv skapat den utan snarare fått den påprackad av omgivningen. Jag själv har sällan reflekterat över mens utan ser det som nåt som händer. Historiskt har jag undvikit att vara alltför närgången under mens då jag vet att många kvinnor inte känner sig speciellt attraktiva då, men den senare tiden har jag fått omvärdera detta. Jag har inga direkta problem själv med blodet, utan jag börjar tro att jag undermedvetet har anammat den ovan nämnda attityden snarare än skapat mig en egen uppfattning. Det finns alltid lösningar på det här problemet, gillar man inte att få mensblod på sig finns det kondomer och latexhandskar. Jag själv har bara haft sex med en menstruerande kvinna en gång förut, och jag tror inte längre jag kan basera mina åsikter på den erfarenheten då jag var en helt annan person då det hände.

Så, min fråga till er läsare är… varför är mens en stor grej? Vad har det för effekt på ditt sexliv, eller på ditt liv i stort? Och du kvinna, vad är dina tankar om din egen mens?