Archive for the ‘Kvinnligt’ Category

Page 2 of 15

Oengagerad och bortskämd

Skrivet av Sheila den 2011/02/09 @ 20:54 inom Kvinnligt. 19 Comments

Detta med att singeltjejer på internet är väldigt bortskämda och lite smått lata i sina mailkontakter har vi vidrört ett par gånger.
Då vi (dvs jag och Herrn) stundvis har kontakt med ovannämnda typ av människor, eller rättare sagt vi försöker, så är det ett ämne som irriterar mig ända in i märgen stundvis.
Bland annat en kvinna/flicka kontaktade oss och ville bli våran lilla slyna. Några mail utbyttes och mitt i konversationen blev det sent och vi avslutade för att fortsätta nästa inloggning. TRE veckor gick och sedan får vi ett halvslarvigt svar där hon skriver ”ojdå, jag har visst inte varit inne här på ett tag…”
I vanliga fall är det viktigt att visa intresse om man ska komma någon vart, i dominansfall är det ännu viktigare. Vi har självklart förståelse för att saker och ting kommer emellan, vi har ett liv vi också, men när hon inte ens bemödade sig med en förklaring på det utan tog förgivet att vi fortfarande var intresserade så brast det för mig och jag kände mig tvungen att förklara att även jag var kvinna, så jag tänkte inte böja mig baklänges för en kontakt där jag får vänta tre veckor på ett mycket slarvigt svar. Jag kräver mer engagemang än så.
Kanske klumpigt av mig men det var så jag kände och jag kan inte be om ursäkt för det.
Detta är allt för förekommande och jag förstår att det delvis beror på att inkorgen hos singeltjejer fylls till bredden och att stå ut i mängden är oerhört svårt. Men att för den sakens skull vara så totalt oengagerad och bortskämd förstår jag inte, vinner man verkligen något på det?

På ett forum där vi sitter såg jag en tråd om detta med att söka partners på internet.
En användare på den sidan tipsade en annan om sidor där han kunde annonsera men med en liten ”varning” i all välmening som jag tyckte var så oerhört träffsäker.
Efter kontakt med användaren har jag fått tillåtelse att publicera det han skrev samt det han mailade när jag frågade om han hade lust att komplettera sin kommentar med något ytterligare.

Kommentar:
Något du dock bör ha i åtanke är att som heterosexuell man är ditt marknadsvärde på samtliga sexannonssidor i hela universum noll och intet. Könsfördelningen är helt katastrofal. Det är i allmänhet frågan om 95 % killar. Av dessa fem procent som är tjejer är ungefär hälften killar som utger sig för att vara tjejer, alt. transsexuella. Av dessa som återstår är samtliga kvinnor under 35 enbart bekräftelseluder som vill höra hur snygga de är men som aldrig släpper till för någon. Alla resterande kvinnor får därtill ca 100 nya meddelande om dagen. Om du dessutom ska lägga till någon udda kink så minskar du ytterliggare på antalet möjliga träffar till det infinitismala. Du kommer i hundra fall av hundra lyckas bättre med att bara hoppas att din drömkvinna skall falla ner från himmelen. De enda som kommer svara på dina annonser är män. Faktum är att man efter ett par månaders sexannonserande faktiskt börjar uppskatta alla snuskmail man får från gamla pojkkåta slemgubbar. Vid det laget är man så jävla svältfödd på uppmärksamhet att man går med på allt eller ger upp. Allt detta taget ur egen erfarenhet – du kommer aldrig vilseledas till att tro att du är attraktiv igen om du prövar på sexannonssidor. You have been warned!

Mail:
Jag är väldigt desillusionerad med nätdejting och sexannonssidor – jag har inte mycket gott att säga om det och allt illa har jag redan sagt.
Några bra tips finns inte. Oddsen är så snedvridna att det är ganska hopplöst i vilket fall som helst. Generellt sett brukar äldre kvinnor vara mer öppna för att träffas. De är inte lika osäkra som unga tjejer (= mindre risk för att de är bekräftelseluder) och eftersom de inte är riktigt lika hett eftertraktade som tjejer i tjugoårsåldern så är de lite mer på, och vet dessutom vad de är intresserade av och söker efter det aktivt. Men ska jag vara ärlig så är alla andra tänkbara kanaler bättre för att träffa någon. Mitt bästa råd för att träffa någon på nätet blir alltså att försöka att träffa någon utanför nätet.
Som kvinna är det nog mer givande med nätdejting än som man. Då har man nämligen en nästa oändlig tillgång på kuk (och fitta…). Nackdelen för kvinnor är dock att det finns helt sanslöst många killar som inte begriper sig på sociala relationer på dessa sidor. Jag vet inte hur många 50+ homosexuella transvestiter som har velat suga av mig i sin bil som jag har varit tvungen att mota bort och då är jag ändå en kille som uttryckligen skrivit att jag inte är intresserad av män. Jag kan bara med fasa förställa mig hur kvinnorna har det. Det gör liksom inte ens dag bättre av att ”tjockman59″ spammar en med snusk, vilket är en reell risk för såväl män som kvinnor.
//Egoist (kille 20 år).

Så vad säger ni? Håller ni med Egoist?

Lite om veckorevyns grej

Skrivet av Klumpesnusk den 2011/01/12 @ 20:27 inom Kroppen, Kvinnligt and Tankar. 6 Comments

Jag har under veckan sett Veckorevyns lite klantiga försök till att bidra positivt till kroppsdebatten genom att ”vika ut” sina medarbetare. De menar väl, men eftersom Veckorevyn är såpass fyrkantigt och (i min mening) ändå på många sätt representerar en industri som tjänar stora pengar på att kvinnor ska må dåligt över sin kropp känns det ganska ihåligt.

Den första saken jag störde mig på var att de döljer sina bröst. Om man är nöjd med sin kropp, varför visar man inte tuttarna? Som vi har slagit fast tidigare behöver inte nakna bröst automatiskt innebära ”porr” även om jag kan förstå att den neurotiska publiceringsbranschen kanske har svårt att se gråskalorna.

En sak som jag pratade med Ami om och som jag la märke till är att de lite ”rundare” kvinnorna står vända med magen bort från kameran. Varför? Ska ”runda” kvinnor skämmas för sin mage medan smalare får stoltsera med den? Det känns som blandade signaler att säga att man är nöjd precis som man är och sen inta en position som döljer en stor källa till obehag hos många kvinnor.

Vidare känner jag i likhet med många andra att Kroppsbilder är en mycket bättre källa till ”vanliga” människor. Veckorevyn känns lite bajsnödigt krystade med det här tilltaget. Kroppsbilder är en gräsrotsrörelse, och Veckorevyns tilltag känns i mina (erkänt cyniska) ögon som ett försök att tjäna en hacka på nåt som blivit en plötslig trend.

Sen kan man givetvis diskutera den eventuella objektifieringen. Själv tycker jag inte att jag är tillräckligt insatt i frågan för att avgöra eventuella effekter där, men jag tror Veckorevyns tilltag hade fått mer genomslag om medarbetarna behållit kläderna på – speciellt med tanke på att kropparna som visas i min mening inte tänjer nämnvärt på de uppfattade gränserna kring vad som är smalt/mulligt.

En berättelse om R-punkten

Skrivet av Klumpesnusk den 2010/12/17 @ 15:21 inom Kroppen, Kvinnligt and Tankar. 6 Comments

Egentligen hade jag tänkt skriva om nåt annat, men efter att ha brottats med det ämnet utan att få till ett inlägg som jag tycker funkar ger jag för stunden upp och skriver om det här istället.

Att jag fascineras över kvinnokroppar är ingen nyhet. Att jag även fascineras över hur det finns många underuppskattade punkter på den är inte heller någon direkt nyhet. Ami nämnde i en kommentar att hon hade en punkt på ryggen som väldigt få människor lyckats stimulera på rätt sätt. Jag visste om detta, men vi hade inte riktigt utforskat ämnet när jag hälsade på henne.

Dock gjorde vi det när hon var hos mig för några veckor sen.

Så här är det. Hon har en punkt på ryggen. Jag kallar den här punkten för r-punkten, och om man kan sina saker så ger den punkten henne njutning som vida överstiger vad man kan åstadkomma via hennes klitoris. Inte för att hennes klitoris är stum, men den punkten på ryggen var verkligen nånting extra. Ami skämtade en gång och sa att även om hon tycker om att bli slickad så är punkten på ryggen verkligen nyckeln till njutning.

—

Det började med att jag masserade henne. Härlig massage som började vid axlarna och arbetade sig neråt. Ami ligger på mage i min säng, jag sitter grensle över hennes rumpa. Hennes r-punkt sitter ungefär två centimeter ovanför stjärtskåran, men jag värmde upp henne med massage. Kalla det förspel, om ni vill. Sakta blev jag mer utforskande, och när hon visade var punkten satt började jag mjukt stimulera den med mina fingrar och mjuka tunga.

Jag är väldigt uppmärksam, och det här var en bra egenskap att ha när jag lärde mig hur man skulle göra med den punkten. Ami är underbart lätt att läsa tycker jag, och det dröjde inte länge innan hennes kropp gav respons på behandlingen. Sakta, sakta ökade jag pressen och intensiteten. Händer och fingrar smekte resten av hennes kropp, speciellt hennes härliga anus.

Mot slutet av behandlingen var hon så våt att fittan bokstavligt droppade. Att smeka och massera henne hade blivit som att försöka rida in en vildhäst, hon skakade och frustade alltmedan mina fingrar utforskade hennes varma stjärt och tummen gnuggade r-punkten på ryggen.

Efter många långa minuter av behandling via stjärt och r-punkt lät jag till sist två fingrar äntligen glida in i hennes savande fitta och mjukt gnugga g-punkten. Detta följdes i princip omedelbart av orgasmer som rusade fram genom henne som kulor genom ett flipperspel.

Det var en underbar upplevelse. Fantastiskt sensuell, ljuvligt erotisk. Börja mjukt och bygga upp till ett crescendo fyllt med fanfarer och cymbalsmällar. En stund senare när hon återfått talförmågan fick jag veta att jag var en av bara två män som gett henne så intensiv njutning via den punkten. Jag tackar min uppmärksamhet och fingertoppskänsla för det!

—

Mitt tips till er därute är alltså att komma ihåg att kroppen består av många fler möjligheter till njutning än bara via de typiska. Jag upphör aldrig att fascineras av hur spännande den är, och att den kan ha punkter som är en genväg direkt in i njutningscentrumet. Jag älskar brösten, jag älskar fittan. Men de här små magiska och väldigt individuella punkterna är underbara.

Till vilket pris?

Skrivet av Klumpesnusk den 2010/12/13 @ 13:10 inom Kroppen, Kvinnligt, Manligt, Sexualpolitik and Tankar. 12 Comments

Under helgen hade jag besök igen av min vän som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det är vännen som känner sig som en kvinna, trots att han är man. Den här gången hade vi tillfälle att prata mer om ämnet, och jag har fått saker att fundera på igen. Inte alla tankar går bra att sammanfatta i prydliga blogginlägg, men en sak började jag fundera på.

Nämligen hur mycket man blir tvungen att offra för att kunna vara sig själv, och frågan om hur högt pris man är beredd att betala för att vara just sig själv. För han tror nämligen inte att han kommer att vilja byta kön fullt ut. Även om det är tidigt och han lär sig saker om sig själv varje dag, kände han i nuläget att det inte var aktuellt.

Han vill ha barn. Biologiska barn. I praktiken kommer ett könsbyte att ta bort den möjligheten, även om han väljer att behålla sitt biologiska könsorgan. Även om man bortser från biologiska förändringar i hans kropp såsom ett hormonskifte och modifikationer via olika ingrepp så kommer den medeltida lagstiftningen i det här landet att tvinga honom att avsäga sig den möjligheten. Transexuella person som vill byta kön måste ju tydligen sterilisera sig. Jag är långt ifrån kunnig på området, men det är vad kunnigare personer har sagt åt mig.

Hans alternativ är därmed att fortsätta leva som man. Att inte förändra sin kropp, och utåt sett för omgivningen (med undantag för några få invigda) leva precis som alla andra ”normala” män. Vilket jag kände i sin tur kommer att leda till att han mår oerhört dåligt efter ett tag då han lever en lögn, samt att det fortfarande kommer att medföra mycket av de problem han upplever nu i sina försök att hitta kärlek och närhet.

Vad är man villig att offra? Hur han än gör verkar det som att han kommer att bli tvungen att välja bort nåt. Han vet inte ens om han fullt ut är intresserad av att leva som kvinna, men om han längre fram känner det så kommer han ju att bli tvungen att välja bort sin möjlighet att få biologiska barn.

För att inte tala om den enorma utstötthet han tror att han kommer att drabbas av. Han är helt säker på att hans föräldrar exempelvis inte kommer att förstå, och även om de kanske accepterar det kommer han kanske oåterkalleligt att förlora dem som föräldrar i den egenskap de nu besitter. I förlängningen gäller det här även vänner, vänner som kanske inte förstår eller accepterar.

Det är ett högt pris att betala, men är alternativet bättre? Att leva med sin kropp som ett fängelse? För även om han just nu är tidigt inne i sina tankar och precis har kommit över tröskeln med att acceptera det hos sig själv, samt lever som man så utesluter det ju inte att när han fördjupar sig i detta vill leva som kvinna. Vad är då priset han måste betala för att kunna vara sig själv?

En svår fråga…

Könsroller, identitet och känslor

Skrivet av Klumpesnusk den 2010/12/06 @ 12:10 inom Kroppen, Kvinnligt, Manligt and Tankar. 7 Comments

Det har varit en händelserik helg, både på gott och ont.

Under större delen av helgen har jag funderat på stora, svåra ämnen såsom könsroller och vilken identitet dessa skapar hos oss, samt vilken identitet vi själva skapar och upplever. Många av tankarna har cirkulerat kring skillnaderna mellan manligt och kvinnligt.

Det är som sagt väldigt intressant att observera det här med vad som är manligt respektive kvinnligt, speciellt när det ställs på sitt huvud och slås omkull antingen av våra egna tankar eller av nåt yttre inflytande.

För några dagar sen hade jag besök av en god vän. En av mina närmaste, äldsta och bästa vänner. En kille som jag känt i mer än 16 år och som jag delat många av mina tankar med. Av mina ”traditionella” vänner (dvs de som jag inte lärt känna i egenskap av att vara Klumpesnusk) var han den första som fick veta att jag var polyamorös. Han har varit ett stort stöd under många år och vi har hjälpt varandra genom kriser av såväl stor som liten karaktär.

Och för några dagar sen berättade han att han faktiskt känner sig mer som en ”hon” och kommer att inleda en resa för att byta ut ”han” mot ”henne”.

Vilket såklart skapade en hel del förvåning hos mig. Ingen chock, för jag är ju rätt liberalt inställd till det mesta – men en viss förvåning uppstod och vi pratade om detta. Han var uppenbarligen väldigt lättad när han sagt det och jag inte hade hoppat ut genom närmaste fönster, men jag sa att det viktigaste är ju att han trivs med sig själv även om det innebär att i framtiden blir han en hon.

För det är så han känner sig. Att han är en lesbisk kvinna som fötts som man.

Jag vet inte hur han kommit fram till detta, vi pratade inte så jätteingående om det utan jag behövde tid att sortera ut mina tankar kring det och när tankarna väl började falla på plats en dag eller två senare så behövde han ge sig iväg. Det här är ju inget samtal man direkt tar via telefon eller MSN heller, så det blev lite rumphugget.

Men jag förundrades över hur förvirrad mina invanda reaktioner kring könsroller och identitet blev. Det var lite som att lägga kullerbytta för tankarna, för man har känt den här personen under så många år och plötsligt måste man lägga om etiketter och identitet.

För det är just det där med etiketter och identitet som också blir intressant. Jag vet inte (än så länge) hur tankarna hos min vän sett ut. Hur han kommit fram till den här slutsatsen. Jag vet att han är väldigt logisk, och han sa att han trodde det här var en av många orsaker till varför han alltid haft problem med kvinnor. Att de förväntade sig en heterosexuell man istället för en homosexuell kvinna. Att det därför blev tokigt. Jag vet inte hur väl det stämmer, men det var vad han sa och det lät rimligt.

Men mer än så vet jag inte konkret, för jag hann inte ta upp mina frågor. Det får bli nästa gång vi träffas, helt enkelt.

Jag delade med mig av mina erfarenheter med att leva utanför normen. Att i början är det en stor sak, men ju mer man lever med den desto mindre dramatisk blir den. I början är det läskigt, för man oroar sig att alla ska döma en. Sen blir det mindre dramatiskt, man känner sig tryggare i vem man är och efter ett tag slutar man bry sig om vem som vet och vem som inte vet. Att få höra det här tror jag lugnade honom.

Att byta kön är dock ett komplicerat ämne, och trots att min hjärna gått på högvarv hela helgen har jag inte fått mer klarhet i mina tankar än så här. Dock kommer det säkerligen att bli ett pågående tema i takt med att min vän går genom sin resa och sin pånyttfödelse.

Det kommer att bli intressant och lärorikt.

Är manligt farligt?

Skrivet av Klumpesnusk den 2010/12/02 @ 15:08 inom Kvinnligt, Manligt and Tankar. 12 Comments

Igår kväll uppstod en tanke hos mig. Av någon anledning la jag märke till att många kvinnliga boxare lägger sig till med manliga attribut i sitt utseende, och började fundera på det här med att projicera en image.

Ofta när man vill framstå som mer aggressiv tar man till typiskt ”manliga” attribut. Man klär sig i aggressiva, ”manliga” kläder, man rakar håret i en tuppkam eller liknande. Man skaffar aggressiva tatueringar, smycken som förhöjer det här aggressiva utseendet. Många av dessa saker är antingen väldigt tydliga eller mer subtila.

Typiskt ”kvinnliga” attribut associeras sällan med fara. Klänningar, nagellack, smink är inte ”farliga” attribut i ens utseende, utan är nåt som signalerar mjukhet.

Hur mycket av en ”manlig” image behöver innehålla ett visst mått av ”farlighet” för att vara manlig? Emellanåt känner jag att den manliga könsrollen innehåller stora mått av aggression och stereotypt testosteron-stinnt beteende. Man ska morra, man ska visa tänderna. Svaghet är inte manligt, svaghet är associerat med stereotypt kvinnligt beteende.

Extra intressant blev det här på nåt vis med just kvinnliga boxare. Tatueringar, snaggat hår – många av de ”manliga” attributen för att kanske försöka skapa en mer farlig bild och föra lite psykologisk krigsföring med motståndaren.

Är det så tydligt? Förstår ni ens vad jag menar?

Den sensuella armhålan

Skrivet av Klumpesnusk den 2010/11/24 @ 14:41 inom Kroppen, Kvinnligt, Manligt and Tankar. 7 Comments

Armhålan är en förvånansvärt underskattad erogen zon hos många kvinnor idag. Jag tror personligen det beror på att kvinnor bankas in med åsikten att armhålan är ”äcklig” och därför gärna undermedvetet bortser från dess existens. Själv tycker jag det är lite synd, då min personliga erfarenhet av att stimulera en kvinna där är enbart positiva.

Att armhålan är lite tabu går säkerligen ihop med den håriga debatten kring densamma. Armhålor på kvinnor ska ju helst vara slätrakade och osynliga, och därför blir bieffekten kanske att man gärna glömmer bort att det finns massor med nervändar där som ligger väldigt nära hudens yta.

Sheila upptäckte att hennes armhålor var en erogen zon, och jag kan inte låta bli att undra hur många andra kvinnor som gör samma lite förvånade upptäckt. Jag vet att Ami gjorde samma upptäckt tillsammans med mig, och jag tyckte mycket om att stimulera hennes armhåla med smekningar, kyssar och en varm tunga.

Jag själv tycker om att bli smekt där, även om jag tror det har mer att göra med min förtjusning för att bli rörd vid intima ställen snarare än att det är en erogen zon som sådan. Många människor kanske upplever att känslan blir förstärkt eftersom det just är en lite tabu plats på kroppen.

Därför är kanske dagens tips att smeka din partner i armhålan och se om det kittlar sinnena? Definitivt värt att prova.

Bekymmer gällande bakdelen

Skrivet av Sheila den 2010/10/26 @ 00:47 inom BDSM, Bilder, Kroppen and Kvinnligt. 16 Comments

Så vad det dags att krydda här igen då, med referens till Klumpes kommentar om att jag var en viktig ingrediens här på bloggen. Jag ser nog mig själv som en krydda då, en av de där baskryddorna som man inte kan eller vill leva utan. För egen del är det vitlökspeppar, paprikakrydda, potatiskrydda eller den optimala aromaten.

När vi nu tar ett steg ut ur ”köket” för en stund så har jag som vanligt bekymmer, när en människa funderar så mycket som jag gör så stöter man på bekymmer ibland. Ju fler funderingar, fler bekymmer.
I detta fall har det med ämnet som snurrar runt på bloggen att göra. Rumpan, närmare bestämt Min Rumpa.
Jag tycker om den, till viss del. Den är tålig, mjuk och len. Nästan allt som behövs för ett visuellt och praktiskt exemplar av en tilltalande bakdel enligt mig.
Jag har dock sådana där hemska celluliter, oavsett av vilken anledning de huserar över min rumpa och mina lår så finns de där och stör mig något ofantligt. Förutom när jag sitter fast och ska få pisk, då putar jag gladeligen med rumpan och bryr mig således inte om celluliter (eller något annat för den delen). Då är jag bara kåt, glad och tacksam. Haha!


Senaste bilden tagen på min bakdel, på The Mansion för en månad sedan ungefär..

Idag provade jag min utstyrsel för Halloweenfesten på The Mansion och upptäckte att kjolen var kortare än jag hoppats att den skulle vara. Celluliter och allt syns tyvärr. (Då pisk tyvärr inte står på schemat så är jag mer brydd.)
Men istället för att stressa just rumpan av mig veckan innan festen för att hitta något annat tänkte jag slänga ut en fiskelina och fråga hur mycket andra egentligen bryr sig om celluliter?
När jag ser på en kvinnas bak så beundrar jag form, finns det celluliter blir jag glad – jag är inte ensam om att ha det. Samma sak med bristningar som Klumpe nämner i ett tidigare inlägg, jag blir glad när jag ser att jag inte är ensam.
Men för mig gör celluliterna varken från eller till, jag blir inte avtänd eller mer upphetsad av dem.
Kan jag möjligen gå i min utstyrsel utan att skämmas eller är det nu jag ska stressleta efter något annat?

Befriande!

Skrivet av Sheila den 2010/10/11 @ 20:00 inom Kroppen and Kvinnligt. 8 Comments

Istället för relationer och den mentala biten så tänkte jag byta ämne en liten stund.
De senaste dagarna har jag gått hemma utan bh och har till och med gått utanför hemmet utan. Detta är stort för att vara mig. Jag är så missnöjd med mina bröst efter barn och amning att det enbart varit i sängen som de fått släppas fria. Herrn tycker dock om när jag går utan bh och jag har då gjort det ett par dagar vilket har resulterat i ett ökat intresse för mina bröst från hans sida. Han brukar visserligen gå och klämma på dem när tillfälle ges, men dessa dagar har det varit extra mycket vilket i sin tur givit mig en välbehövd boost i självförtroende. Vem blir inte glad av att uppmärksammas lite mer än vanligt?
Jag har även insett att det inte är så farligt som jag trott. De hänger inte ner till knävecken och jag behöver egentligen inte rulla ihop dem för att få ner dem i bh´n så som jag brukar skämta om att jag gör. De håller sig uppe ganska bra ändå, de håller även kläderna uppe på ett någorlunda bra sätt och det ser på intet sätt konstigt ut. Vad glad jag blir!

Tidigare har jag tyckt att det varit obehagligt, hud mot hud osv. För hur toppiga bröst man än har är det svårt att undkomma att huden på undersidan av brösten rör vid huden över revbenen. Sedan har jag också tänkt att bristen på det stöd som en bh ger skulle på något sätt resultera i att de hänger ännu mer. Vilket jag inte vet hur det rent faktamässigt ligger till med, men jag måste säga att jag hoppas att det inte blir så nu när jag börjat trivas med att gå utan för första gången sedan tidiga tonår då jag tjatade till mig den där första bh´n av mamma. Jag minns den tydligt, en marinblå liten sak i bomull med mjuk vit spets på ovankanten av kupan. Självklart köptes det trosor till också, även idag köper jag trosor till om det finns när jag ändå köper ny bh. Ett matchande set är fint att ha tycker jag, även om jag lever med en man som gång på gång klargör, när jag försöker locka honom med sexiga underkläder och spännande plagg i lack, att han helst ser mig naken.

I och med min nyvunna insikt har jag även funderat på andra kvinnor som går utan. Jag och en väninna talade för en tid sedan om vad vi kunde tänka oss var extra sexigt med andra kvinnor. Speciella kläder, maskeradkostymer eller liknande. Detta kom upp i samband med att jag avslöjade att jag ville att Herrn skulle klä ut sig till präst eller jultomte (att jag var knäpp visste ni ju redan så det kan ni bortse ifrån). Då diskuterade vi som sagt vad vi skulle vilja se andra kvinnor i. Jag har en liten kink för kampsport. En man i sådana kläder kan absolut få det att pirra till, även Herrn i kockrock. Så en kvinna iklädd en gi är riktigt sexigt. Nu kan jag då även tillägga att en kvinna utan bh i en så pass tunn tröja att man ser de styva bröstvårtorna är också något jag kommit på att jag finner sexigt.
Vilket inte är konstigt då jag är mer bröstfixerad än Herrn och jag är inte förvånad över att jag kommit på att jag går igång på det.
Så kvinnor, låt brudarna vara fria ibland. Det är skönt när man vant sig och det är rasande sexigt!


Jessica Alba är för övrigt en riktigt sexig kvinna, oavsett hon är bh-lös eller ej.

Hönan eller ägget

Skrivet av Klumpesnusk den 2010/10/05 @ 15:34 inom Kvinnligt, Manligt and Tankar. 17 Comments

Skapar vi våra könsroller eller skapar våra könsroller oss?

Det här är ett alltid lika aktuellt, intressant och till stor del kontroversiellt ämne. Könsroller. Att könsroller finns råder det väldigt lite tvivel om, men vad de fyller för funktion i ett modernt och civiliserat samhälle är en desto mer aktuell debatt.

Våra förfäder levde i tider när könsroller hade mer direkt bäring på vardagen. Män var fysiskt starkare och var därför bättre lämpade till att köra plogen och brottas med tjurarna, medan kvinnor hade bröst och därför istället fyllde rollen av att prutta ut avkommor och ta hand om hemmet. Enkla, tydliga begränsningar mellan varje köns funktion, som ett slags vidareutveckling av de förhållanden som rådde i samhället på den tiden.

Idag är vi inte i lika stort behov av könsrollerna, men ändå får jag känslan att vi numera knuffar in våra barn i ännu mer tydliga och markerade könsroller från tidig ålder än vad vi nånsin gjort tidigare. Dockor och rosa till våra små tjejer, leksakssoldater och blått till våra pojkar.

Jag har vänner som låter sin treåriga son göra lite som han vill oavsett normer och könsroller. Förra sommaren uppstod ett stort rabalder på forumet tillhörande en känd familjesite. Bilder på pojken iförd kjol publicerades, och det dröjde inte länge innan den självutnämnda expertisen dök över detta som en flock hyenor dyker över en stor hög med rått kött. Det ylades i högan sky om hur mina vänner förstörde sin son genom att låta honom ha kjol på sig, det oroades att han kanske (flämt!) skulle bli homosexuell av upplevelsen. Den ena åsikten mer korkad än den andra rapades ut. Jag själv tyckte det var ganska underhållande på ett storm-i-vattenglas typ vis, men icke desto mindre var det ett exempel på hur snävt det här med könsroller betraktas och hur villiga vi är idag att knuffa in barn i den ena eller andra fållan.

Det finns en hel del olikheter mellan kvinnor och män. De biologiska är relativt lätta att påpeka – män har kuk, kvinnor har en fitta, män producerar sperma, kvinnor har bröst, etc etc. Ja, man måste vara riktigt rejält blåst för att inte se de biologiska skillnaderna.

Men när det kommer till uppförande blir det desto mer knivigt. Då blir det genast svårare att försöka dra slutsatsen att biologiska skillnader ligger till grunden för hur män eller kvinnor beter sig. Skulle en person bli annorlunda om könet var olika?

Ett tanke-experiment som jag emellanåt brukar grunna på är om man kunde ta ett människoembryo och klona det, men ändra den där sista kromosomen som avgör könet. Så man får två stycken embryon som är biologiskt identiska förutom att det ena kommer att födas som hane och det andra som hona. Sedan föder man dem, och under enormt kontrollerade omständigheter ger man dem en så identisk uppfostran som det är absolut möjligt. Sedan gör man en utvärdering om eventuella skillnader mellan dessa två.

Givetvis skulle det vara fantastiskt oetiskt att göra nåt sånt här på riktigt, men frågan kvarstår. Skulle könet göra en mätbar skillnad i dels en människas sätt att tänka såväl som hur den människan hanterar olika situationer.

Jag är inte helt säker. Det finns många som gärna tillskriver stort värde till det här ”män är från mars och kvinnor är från venus”-tänkandet. Att män och kvinnor är genetiskt olika, och att de här olikheterna är roten till kommunikationsproblemet mellan män och kvinnor.

Att fundera över varför saker är som de verkar vara är nåt som jag ofta klurar på. Det sägs att kvinnor har en biologisk drift att skaffa barn. Men är det verkligen så? Är det en mätbar biologisk drift eller är det ett beteende som vi har observerat och sedan gjort till verklighet, vilket i sin tur blir en biologisk verklighet för kvinnor? Om vi lyckades glömma bort den medvetna tanken, skulle kvinnor ändå fortsätta ha en biologisk längtan efter barn eller skulle den känslan försvinna när vi inte längre medvetet odlade den på kollektiv nivå?

Formar vi våra könsroller eller formar våra könsroller oss?

Jag tycker själv att barn är en blank målarduk vad gäller tankar och drifter. De lär sig vad de ska lära sig av sina föräldrar och formar sin verklighet efter de riktlinjer som föräldrarna lär. En pojke som aldrig fått lära sig att bara flickor ska ha klänning på sig kommer aldrig att reagera negativt och fördömande till att ha det plagget på sig. Ett barn som aldrig fått lära sig att den nakna kroppen är nåt man ska skämmas för kommer glatt att springa runt naken hela sitt liv. Och så vidare.

Lär vi våra barn könsroller som blivit anakronistiska stereotyper? Eller är det verkligen så stor skillnad på män och kvinnor att dessa roller skulle uppstå även i ett samhälle helt befriat från olika syn på könen?

Knepigt…

(PS. Läs gärna ”X: A Fabulous Childs Story” av Lois Gould. Den är tänkvärd.)