Det ena lägret är det som tycker att Lucia är en könsneutral titel och att killar borde få vara lucia i precis samma utsträckning som tjejer. Det andra är det konservativa lägret, det läger som anser att traditioner är traditioner och man kan ju inte börja avvika från traditioner för då faller världen ner i nåt slags pervers galenskap med en gång.

Jag själv har ganska liten respekt för traditioner. Min syn på julfirande exempelvis kan sammanfattas med att det är en bra ursäkt för att samla människor man tycker om och äta god mat tillsammans. Men i det avseendet fyller även nyårsafton, midsommar, min egen födelsedag samt vad annan högtid man kan hitta på precis samma syfte. Eftersom jag varken tror på gud, jultomten eller påskharen ser jag relativt lite motivation till att göra saker ”bara för att” det är tradition. Presenter brukar jag försöka ge året runt utan att nödvändigtvis behöva stämpla dem med ett koncept som jul eller födelsedag, utan snarare för att jag vill visa uppskattning för människor i min närhet.

Med det sagt tror jag att jag är åtskilligt närmare det förstnämnda lägret, men samtidigt när jag tänker på saken så får jag lite vibbar av hur jag känner mig när man börjar diskutera homoäktenskap i kyrkan. För grejen är den att jag finner det lite smått märkligt att flator och bögar vill gifta sig i en tro och organisation som på alla sätt och vis, utan undantag, alltid har fördömt dem för att de är sig själva. Även de något progressiva kyrkorna har mest börjat göra undantag från detta efter press från allmänheten, inte för att ideologin som kyrkan grundas på har ändrats på något vis.

Således känner jag lite likadant med manliga lucior. Jag tycker att alla ska få vara lucia om de vill, oavsett om det sitter en kuk eller fitta mellan benen på dem, oavsett om de kallar sig själva för Hon, Han eller Hen. Men jag förstår inte heller riktigt varför man skulle vilja delta i en så strikt könskonservativ tradition som Lucia.

När jag har stånd är min kuk nästan exakt enligt genomsnittet. Femton centimeter, plusminus lite sömsmån här och där beroende på hur entusiastik jag är. Jag har aldrig haft några klagomål på min omkrets, och jag har på nåt vänster lyckats stå emot mycket av den storleksfixering som genomsyrar mytologin kring den manliga kuken. Visst, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har stunder då jag hör en elak röst i huvudet som säger att tjejer vill att den ska vara större. Men generellt är jag faktiskt oerhört nöjd med storleken på min kuk. Bra omkrets, lagom längd. Den passar bra i de kvinnor som regelbundet stiftar bekantskap med den, och att de båda berömmer den är något som stärker mitt självförtroende när jag har sex med dem.

Men det är inte vad det här handlar om. Det här handlar om när den är slak, när jag inte ger den någon som helst uppmärksamhet utan låter den dra ihop sig som en sköldpadda drar in huvudet i sitt skal. För när min kuk är slak, och jag gått runt naken hemma en hel dag, då blir den ganska liten. Gissningsvis mellan 5-6 cm. Jag tror det är ganska naturligt – finns ju ingen orsak att sticka ut huvudet i onödan, så kuken gör sig liten. Kombinationen med att den utsätts för sval luft bidrar säkert. Men liten blir den.

Under första tiden i mitt andra hem hos Ami var jag mycket mer självmedveten än jag är nu. Jag är fortfarande väldigt självmedveten, men för varje gång jag är där slappnar jag av ytterligare lite. Det är ju ingen direkt nyhet att jag sällan har kläder på mig, och numera har jag det sällan där också. Bara om jag fryser, om vi ska ut nånstans eller om människor jag inte är bekväm med/inte vet hur de ser på nakenhet finns i lokalerna, endast då tar jag på mig kläder.

Nån gång i våras hände det. Jag gick från att vara neutral till min slaka kuk till att faktiskt gilla hur den drog ihop sig. Det var verkligen inget Aha-ögonblick, men sakteliga så gillade jag hur den drog ihop sig. Jag gillade känslan när pungen fick den att skutta upp och ner när jag gick. Jag gillade att lite sådär omtänksamt (som män ofta gör) ta den förstrött mellan fingrarna och smeka den lite medan jag läser, ser på film eller sitter framför datorn. Jag tycker om att jag inte bryr mig längre om att den är ”liten” utan att jag helt enkelt struntar i hur min kuk ser ut och bara är mig själv. Jag började gilla hur den drog ihop sig och förhuden korvade ihop sig runt öppningen mot ollonet, hur förhuden la sig som en värmande halsduk runt spetsen på ollonet.

Jag vet också att den kan väckas. En varm mun, en smekande hand. För några år sen var jag oerhört neurotisk över att jag inte fick stånd fort. Jag är en långsamt väckt kille. Jag är inte en automatkille där man stoppar in en femma och PANG så flyger det fram en ståkuk. Nej, man väcker min kuk långsamt. För två år sen ungefär oroade det mig enormt, och gav mig galen prestationsångest. Numera är det bara en skugga av sitt forna jag. Varför bry mig? Ingen jag har sex med klagar, och jag älskar verkligen känslan av att sakta bli hård. Sakta gå från den lilla prinskorven mellan benen till mina styva femton centimeter. Jag är helt och hållet nöjd med det. Jag tycker om hur min pung kan vara en hård liten boll under skaftet lika mycket som jag tycker om att den kan vara en varm kulpåse som dinglar och slänger runt.

Och jag tycker också om den lilla slöa prinskorven som under vardagarna bor mellan benen.

Hur uppstod det här egentligen?

De flesta attribut som vi tillskriver olika kön och könsroller har ofta sina rötter i olika praktiska saker. Jag kan t.ex. tänka mig nåt i stil med att kjolar och klänningar uppstod ur förkläden eller olika barnafödande roller. Eller ja, vad vet jag egentligen? Jag är ingen etnolog så jag kan inte med säkerhet säga hur såna saker uppstod. Dock tror jag som sagt att mycket av det vi gör och har på oss idag har evolverat fram ur tidigare saker, och har säkert sina rötter väldigt långt tillbaka i våran urtid.

Men just det här med långt hår och kvinnlighet är för mig ett mysterium. Jag känner hur min hjärna slår knut på sig själv när jag försöker grunna ut rötterna bakom varför långt hår är en av arketyperna för ”kvinnligt” och hur det uppstod.

Överhuvudtaget känner jag ofta att mycket av begreppen inom respektive könsroller och identiteter är för mig ett stort mysterium. Jag vet att de finns och jag accepterar att de finns, samt att många människor följer dem och tror på dem – men det förändrar inte att jag känner mig lite främmande och milt fascinerad av hur mycket sanning vi tillskriver vad som egentligen är fullständigt godtyckliga saker.

För om det finns nåt jag verkligen tycker om mänsklig natur och de begrepp, identiteter och attribut som rör just könsroller är att de är galet godtyckliga om man ser det i ett långt perspektiv. Det kanske låter lite nihilistiskt, men i praktiken är de ju meningslösa – det är bara attribut som har runnit ner genom generationerna och som vi fortfarande följer, ofta utan att ens ge dem grundläggande och hälsosamt kritisk uppsyn.

Jag kommer med väldigt stor sannolikhet aldrig att bli pappa. Jag säger inte att det är hundra procent säkert, men som tidigare nämnts har jag gjort mitt val vad gäller biologisk avkomma. Det utesluter dock inte att jag kan komma att ingå i en stjärnfamilj med barn i framtiden, och det har fått mig så smått att fundera på vad mitt eget bidrag till en yngre generation kan komma att bli. Jag tror att mitt största bidrag skulle bli just att skapa en känsla av kritik mot att ta saker för givet. Om en dotter skulle ingå i denna stjärnfamilj skulle jag aktivt uppmuntra den lilla tjejen att inte ha långt hår ”bara för att alla andra har det” utan verkligen fundera igenom varför hon vill ha långt hår. Samma sak med en liten pojke – det är bara han som får avgöra vad han vill eller inte vill göra, och man ska vara hälsosamt kritisk mot att göra saker bara för att andra gör dem.

För några år sen hade jag en god vän, en speciell kvinna som betydde mycket för mig. Hon hade långt hår som hon nästan ofelbart hade uppsatt i diverse hästsvansar eller knutar. När hon hade håret löst blev hon ofta irriterad över det och därför var det bara särskilda tillfällen som hon stod ut med att ha det svängande runt huvudet. En gång frågade jag lite försiktigt varför hon inte bara klipper av det och är korthårig, när hon (i mina ögon) så uppenbarligen ogillade att ha långt hår. Lite förnärmad svarade hon att hon ju faktiskt tyckte om att ha långt hår. Det här i sin tur förvirrade mig ännu mer, men jag lämnade ämnet och frågade aldrig igen.

Själv har jag aldrig haft långt hår. Eller ja, jag hade en period i tonåren då jag hade nåt slags pseudo-page. Jag var sexton, och det var en av få gånger då jag föll in i en populär trend. Men sedan dess har jag alltid varit korthårig – alltid nånstans mellan rakad/snaggat huvud och upp till några centimeter. Men det blir inte speciellt långt, för det dröjer inte länge förrän jag blir irriterad över hur håret ligger över mina öron. Då blir det omedelbart ett besök till frisören eller en omgång med hårtrimmern i badrummet.

Könsroller är nånting som jag fått lära mig om i vuxen ålder. När jag ser tillbaka på mitt liv har jag inte varit medveten om dem på ens i närheten samma sätt som jag är nu, utan som med mycket annat har jag bara accepterat saker. När jag slutade att ”bara” acceptera många saker runt om mig upphörde jag nog också att ”bara” acceptera könsroller.

Vilket i sin tur nu har lett till att jag undrar varför långt hår är ett kvinnligt attribut, och hur det uppstod.

Uppdatering: Det här var ett schemalagt inlägg som jag skrev för några dagar sen, och glömde bort att det skulle publiceras idag. Vilket är varför det krockar lite med mitt tidigare usla-humör-inlägg. Så ni vet, och förstår.

Men även idag kämpar jag på en daglig basis med att försöka acceptera att jag inte är ful. Att jag inte är äcklig. Att jag är attraktiv och att jag inte kan ta ansvar för vad t.ex. Ami finner sexigt eller upphetsande med min kropp. Jag kämpar med att försöka leva ett hälsosamt liv, att försöka motionera och hålla någorlunda ordning på min kropp – och jag arbetar också med att acceptera att jag inte ser ut som en modell, att jag inte har perfekt formad kropp och att det är ingenting som ska tynga mig.

Mycket av fokus på att trivas med sig själv riktas mot kvinnor. Jag gör det också, och jag är väldigt bra på det. Mycket av den här bloggen handlar om att kvinnor är vackra oavsett hur de ser ut. Jag älskar mulliga kvinnor. Jag älskar slanka kvinnor. Det enda jag har lite svårt för är silikontuttar. Är du naturligt slank? Underbart! Är du naturligt mullig? Underbart! Är du lång, kort, blond, brunett, långhårig, korthårig, stor rumpa, liten rumpa, stora tuttar, små myggbett? Underbart! Jag gillar alla sorter.

Men killar får inte alltid samma uppmärksamhet och samma stöd för hur vi ser ut. Blogg- och media-världen ger inte runda killar samma uppmärksamhet. Visserligen tror jag detta beror mycket på att idealen för killar är lite bredare och kanske generellt är det nåt som syns mindre hos killars beteende, men det betyder inte att killar slipper kämpa med sitt självförtroende över sitt utseende. Det finns mycket med min kropp jag inte tycker om – men jag har blivit mycket bättre på att inte bry mig om det, och att acceptera att även om jag kanske inte tycker om min håriga rygg så får den Ami att bli salig av lycka. Det i sin tur gör att jag bryr mig mindre om den, och tycker mer om den. Jag tycker inte om min stora, slappa mage. Men Ami älskar den, och jag försöker då också att älska den.

Med det sagt betyder det inte att jag släpper på reglerna och glufsar syltmunkar dagarna i ända. Men lite mer kommer jag in i balansen och trivs med min kropp. Min dröm är att snart nå en dag då jag trivs helt med min kropp, inte skäms för den och förstår att jag själv och andra kan njuta av den. Min förlängda dröm är att en dag kommer varenda människa oavsett utseende att kunna göra detsamma. Det är en av många saker som jag kämpar för i mitt liv, och på sätt och vis via den här bloggen.

Jag tycker det är bra med projekt och initiativ som t.ex. Kroppsbilder eller Body Palace. Jag tycker det är kul när jag råkar hitta bloggar som t.ex. den här eller den här som försöker vara motvikter till de snäva idealen.

Jag tror som människor att vi måste sluta lita på våra egna åsikter så mycket, när det kommer till våran egen kropp. Jag tror att vi själva är de absolut hårdaste bedömarna om oss själva, och vi är så sjukt jävla partiska åt fel håll också. Vi måste lyssna mer på människor som älskar oss, och som säger till oss att vi är fina och fantastiska. Försöka ta till oss det snarare än den där ”jag är fet och ful” känslan som vi tenderar att odla inuti oss själva.

Är du nöjd med din kropp? Om inte, varför inte? Den är ju fantastisk!

Men för ett tag sen läste jag om ett nytt medel som dykt upp (vad jag förstår) relativt nyligt. Benämningen på medlet som fortfarande är under utveckling och ännu inte godkänt på något vis för allmän konsumtion är RISUG. RISUG står för Reversible Inhibition of Sperm Under Guidance och ska vara aktivt i upp till tio år efter injektion.

För en injektion är vad det handlar om. En liten injektion av ett slags syntetisk polymer som lägger sig i röret där spermierna transporteras, och som dödar varje spermie som passerar. Jag själv är lite dimmig på mekaniken bakom hur detta funkar, och enligt det jag läst är forskare fortfarande lite dimmiga på varför det här funkar, men tydligen har det att göra med joniseringen av polymer-materialet. Eller nånting.

RISUG är framtaget av en forskningsklinik i Indien och dess skapare säger att det handlar om en injektion och sen är man steril i tio år framöver. Fas 3-försök är igång i Indien, men tydligen hämmas detta av en brist på villiga deltagare. RISUG är patenterat i bl.a. Indien och USA, och i USA försöker man få godkännande för försäljning och användning under namnet ”Vasalgel”.

Jag tycker själv att det här är väldigt intressant. För det första tycker jag det är intressant för att det verkar oerhört lätt och smidigt att skaffa, kräver inga hormonförändringar i kroppen och verkar länge. För det andra tycker jag det är intressant för det behövs mer preventivmedel för män som inte är kondom. Kondomer är smidiga och praktiska på många sätt och vis, men man kanske vill ha nånting mer långvarigt utan att behöva sterilisera sig? Den enda egentliga nackdelen jag känner till med det här är att det räcker länge (10 år, tydligen) och vad gör man om man ångrar sig innan tiden är ute? Kan man gå till läkare och be honom spola ut det här så att man kan göra barn igen? Det framgår ingenstans.

Vad tycker ni?

Jämlikhet är oerhört subjektivt och svårt att mäta. Mycket av våran könsdebatt går ut på män jämfört med kvinnor och vad som är rättvist ur ett jämställdhetsperspektiv. Själv irriterar jag mig en hel del då många som pratar jämlikhet tenderar att försöka överförenkla frågan. Många av de mer rabiata åsiktshållarna hos såväl feminister som antifeminister illustrerar i min åsikt tydligt hur man förenklar frågan nästan till absurditet.

Hur gör man ett hushåll jämlikt? Jag är tveksam till att det ens är möjligt att göra det jämlikt. Ska man detaljstyra hushållsarbetet och sina respektive liv? Det låter inte så mycket som jämlikhet som tvång och att ignorera människors personligheter, talanger och styrkor.

Ett annat problem med jämlikhet är att för att alla ska vara helt jämlika måste det alltid vara den minsta gemensamma nämnaren som sätter trenden. Nu tänker jag specifikt på Kurt Vonneguts berättelse ”Harrison Bergeron” som utspelar sig i ett inte alltför avlägset framtida samhället där alla är jämlika. Är du vackrare än genomsnittet får du ha en mask som döljer din skönhet, är du smartare än genomsnittet tvingas du ha olika manicker som handikappar dig ner till genomsnittet. Därigenom tvingas alla att bli jämlika – ingen blir vackrare, smartare, snabbare eller bättre än någon annan. Istället reduceras alla till en bunt klumpiga, ointelligenta, fula människor som fiser sig genom sina liv.

Är det rättvist att en del människor är smartare, vackrare eller snabbare än andra? Nej, det är inte rättvist. Handlar jämlikhet om rättvisa? Nej, kanske inte. Men det handlar om att ge samma förutsättningar. Men när man som i det testet börjar mäta diverse mer eller mindre subjektiva områden glömmer man bort att jämlikhet inte alltid kan mätas i tydliga mått och steg.

Humanisten i mig själv tycker att vi behöver bejaka allas olikheter. Jämlikhet går inte alltid att vara hundraprocentig, och jämlikhet mellan könen kan vara oerhört svårt att uppnå – speciellt då roten i jämlikhet kan vara så oerhört svår att definiera. Jag själv tenderar att ignorera mycket sånt här – inte för att jag är ointresserad av jämlikhet utan snarare för att jag är ointresserad av att hela tiden fundera på skillnader mellan män och kvinnor. Om en kvinna inte kan göra nåt jag kan dömer jag inte henne för att hon är kvinna utan accepterar att vi alla är olika och därmed olika bra på olika saker. Jag är bra på en del saker, och jag för dessa saker till mänsklighetens gemensamma bord utan att jag egentligen ser det som en reflektion av min egenskap av man, utan min egenskap som individ.

Går det att dela upp hushållssysslor på ett jämlikt sätt? Nej, jag är lite tveksam till det. Jag tror att det går att dela upp dem på ett sätt som är rättvist, men jämlikt? Där blir det svårare.

Det här inlägget började som nånting helt annat och var faktiskt schemalagt häromdagen. Men jag kände mig inte nöjd med det. Nånting saknades, vilket fick mig att ta bort den schemalagda publiceringen och återgå till ritbordet. Jag kände att det saknades en pusselbit, nånting som knöt ihop det hela. Jag fick den, men jag fick även mer att inkludera i mina tankar.

När jag gick i gymnasiet fanns det en viss typ av killar. Det är den där typen av killar som jag privat brukar kalla för ”Höhöer”. Ordet kommer från det grabbiga ”Hö hö” fnissande som ofta återkom i deras samtal. Det var killar som uppenbarligen hade det ganska gott ställt hemma, och som inte var speciellt intresserade av självutnämnt töntiga saker som att läsa böcker, gå i skolan eller knappt ens tänka speciellt långt bortom sin egen händelsehorisont. Eller ja, tänka överhuvudaget ingick inte i speciellt stora doser hos dessa killar.

Det var oundvikligt att inte lyssna på deras samtal. Det var trots allt en liten skola och även om man inte ingick i samma sociala kretsar så delade man emellanåt klassrum och i ett större perspektiv delades även resten av skolan.

Dessa glorifierade neanderthalare (som jag tyckte då) hade ett ofta återkommande samtalsämne: vilken sorts flickvän de skulle skaffa. För det verkade rätt sällan vara tal om att råka träffa någon, utan de skulle ”skaffa” en flickvän, ungefär som att de valde vilken sorts salami de tänkte köpa, eller vilken färg på jackan. Rätt mycket av deras jargong gick ut på att ”skaffa” diverse saker, och där ingick vilken sorts flickvän de skulle ha. Konsensusen var rätt tydlig, de skulle skaffa en porrig flickvän. Gärna nåt lite skadat gods som gladeligen skulle gå med på vilka sexuella manövrar de lustade efter. Eller ännu hellre nån av de där porrtikarna som figurerade i snuskfilmerna. Men juryn var enig – det skulle vara en porrig flickvän som antingen stod ut och lät dem ha sina göromål med dem i utbyte mot deras närvaro eller en porrtik som älskade det och gladeligen sög kuk, blev sprutad i analen och alltid var villig med ett hål för deras kuk.

Att säga att dessa grabbar hade en mycket snäv kvinnosyn är som ni säkert förstår ingen överdrift. De hade nästan ingen praktisk erfarenhet med kvinnor, än mindre hade de intresse eller motivation att lära sig mer om kvinnor än vilket hål man skulle trycka in den i för att få rätt sorts ljud. Kvinnor var för dessa killar ungefär som pip-leksaker är för hundar. Man klämde på dem, de pep till och Höhöerna skrockade sitt igenkänneliga läte.

Själv visste jag inte heller mycket om kvinnor, men jag visste att jag ville lära mig. Jag var medveten om min egen bristande kunskap i ämnet och ägnade mig därför väldigt lite åt att arrogant posera kring det som om jag var nåt slags casanova som framåt söndagen fick veva in kuken med metspö för den var så slutkörd och dränkt i fittsav.

Men nu sitter jag här i Amis vardagsrum medan hon är på massage och funderar. Jag tänker på hur jag har fått omvärdera många av mina tankar. En del principer som jag haft väldigt länge, såna principer av modellen ”det där är ingenting för mig” har jag fått omvärdera rätt rejält efter att hon kom in i mitt liv. Hon har visat mig att saker som jag annars förkastat som ”för porriga och osmakliga” faktiskt är rätt trevliga, om det görs på rätt sätt och med närhet och kärlek. Gör man det så upphör de att vara porriga, och blir istället vackra, sexiga och ett underbart sätt att utforska en sexualitet tillsammans.

Hon hjälper mig att finna min lust, och jag litar på henne. Jag har verkligen fått omvärdera många tankar och åsikter som jag tidigare nästan gjutit i cement, för jag har med hennes hjälp insett att jag kanske baserade dessa åsikter på antingen felaktiga fakta, eller för begränsade och vinklade fakta.

En annan sak som hon hjälper mig med är min främmande kuk. Jag har nämnt den tidigare. Jag och min kuk har under snart två år haft en liten falling-out och vi kommunicerar inte riktigt på det sättet jag hade önskat. Jag kallar min kuk för främmande för ofta känns det inte som att den är en del av mig. Jag har problem att hålla ett stånd igång, och det frustrerar och stressar mig – speciellt när huvudet kan vara så fyllt med kåthet att jag blir snurrig. Att då inte få utlopp för det fysiskt är frustrerande.

Ami hjälper mig att hitta min lust. Hon tror att jag tänker för mycket, att jag med mina tankar glömmer bort i stridens hetta att det enda som spelar någon roll är lusten. Jag tror hon har rätt. Jag tror att jag är lite för ödmjuk där, och att jag är orolig för att göra fel. Hon viskar saker till mig och påminner mig att hon inte går sönder och att hon älskar när jag tar för mig av henne. Påminner mig att jag får göra nästan vad jag vill med henne, så länge hon är hon är antingen mjuk eller våt när jag tar för mig av henne. Att jag inte ska vara rädd för att ta för mig av henne, och fokusera mer på min egen njutning än hennes, för hennes njutning kommer automatiskt av min njutning.

Igår natt hade vi härligt sex. Egentligen var vi för trötta, men hon låg nära mig och smekte mig. Lusten växte hos oss båda. Vi pratade om det jag skrivit ovan, och hon viskade härligt snuskiga ord i mina öron. Ord om hur hon ville att jag skulle ta för mig av henne. Hon hällde kåthet i mina öron och det rann ner till mitt skrev. Efter en stund knullade jag henne, och ett kort tag tänkte jag inte på henne. Trots en bedövande kondom kände jag lusten i skrevet. Till sist kom dock tankarna tillbaka, men det var ett framsteg för mig, och jag ska lära mig att göra oftare. Ami beskrev det som att min kropp vet vad den vill, men kroppen tröttnar på att huvudet stör för ofta med tankar och då lägger kroppen av.

Jag tror hon har rätt. Jag tror jag övertänker alldeles för mycket. Tankar kring sex är bra – när man inte har sex. När jag har sex, då borde jag bara tänka på min lust.

Ingenting annat.

(Jag är hemma igen på Onsdag, så förhoppningsvis då kan ni se fram emot lite mer regelbundna inlägg. Jag vill även påminna att jag gärna tar emot läsarfrågor under rubriken ”Fråga Klumpesnusk”. Har du frågor om sex och relationer? Jag försöker svara på dem så gott jag kan. Kram!)

Herrn sitter på en sida där han är öppet flirtig men ändå har sambo och vid eventuella frågetecken är allt öppet såklart, det är förutsättningen för att det ska gå framåt i och med att jag haft det som jag har haft det. Det känns bra, vi talar igenom saker och ting, men just detta om hur det är tänkt att jag ska reagera är ingenting jag känner att jag kan fråga honom eller diskutera då jag inte har full koll på inställningen till det själv.

Svårt att förklara, men jag försöker…
Han sitter på den där sidan, säger att han har mailat lite med en tjej och ber mig logga in för att kolla. Jag gör detta, och har ingenting direkt att säga om det utan ”det var väl roligt?”, så känns det lite halvlamt.
I det läget, vad vill en man höra?
Att det skulle vara att han sökte något sorts utbrott från min sida är långt överspelat, det händer inte utan jag känner snarare en liten lättnad över att han får små korn av bekräftelse utöver den jag ger honom då det i vardagen kan vara lite trångt om det för oss i och med våra fulla scheman.
Jag vill inte heller spela över och på så sätt verka nedvärderande som exempelvis ”grattis, vad kul att hon tyckte du var snygg och trevlig”. Jag är absolut inte förvånad över att kvinnor finner honom snygg, trevlig och allt det där. Jag vet vad jag har, en solklar tiopoängare och det är kul att han ser att andra tycker detsamma. Kanske han då ännu mer kan tro på mig när jag säger att han är snygg?
Så hur är det tänkt att jag ska reagera? För att inte nedvärdera och inte verka irriterad?
Jag är som sagt glad för hans skull, men inte överdrivet brydd i att bekräfta hans flirtande med andra, det är upp till dem känner jag.

Om jag ska utgå från mig själv så hade jag snarare inte velat ha någon kommentar över det alls, snarare en nick eller något som bara subtilt visade att det var okej och att jag kunde fortsätta ha kontakt med den mannen (nu har jag inte det, jag har fullt upp med hus/hem/skola/jobb/barn/sambo så jag orkar inte ta någon ny kontakt då jag vet att det tar en miljard spån innan det kommer en guldklimp värt att prata med) och sedan hade jag haft det…

Jag är en sådan person som gärna vill göra allting rätt, duktighetsviruset biter mig allt för ofta i baken och även detta vill jag göra rätt, frågan är bara hur?
För jag vill inte förstöra för honom, samtidigt som jag inte orkar engagera mig nämnvärt då det inte är ”vi” som sitter där och flirtar utan enbart han.
Säkert bara ännu en onödig fundering min hjärna har, men jag är inte van vid varken ”normala” relationer eller andra. Jag är van vid att männen går bakom ryggen, sviker, misshandlar och allt det andra som hör den sortens män till.
Hur hade ni gjort?

Nämligen hur mycket man blir tvungen att offra för att kunna vara sig själv, och frågan om hur högt pris man är beredd att betala för att vara just sig själv. För han tror nämligen inte att han kommer att vilja byta kön fullt ut. Även om det är tidigt och han lär sig saker om sig själv varje dag, kände han i nuläget att det inte var aktuellt.

Han vill ha barn. Biologiska barn. I praktiken kommer ett könsbyte att ta bort den möjligheten, även om han väljer att behålla sitt biologiska könsorgan. Även om man bortser från biologiska förändringar i hans kropp såsom ett hormonskifte och modifikationer via olika ingrepp så kommer den medeltida lagstiftningen i det här landet att tvinga honom att avsäga sig den möjligheten. Transexuella person som vill byta kön måste ju tydligen sterilisera sig. Jag är långt ifrån kunnig på området, men det är vad kunnigare personer har sagt åt mig.

Hans alternativ är därmed att fortsätta leva som man. Att inte förändra sin kropp, och utåt sett för omgivningen (med undantag för några få invigda) leva precis som alla andra ”normala” män. Vilket jag kände i sin tur kommer att leda till att han mår oerhört dåligt efter ett tag då han lever en lögn, samt att det fortfarande kommer att medföra mycket av de problem han upplever nu i sina försök att hitta kärlek och närhet.

Vad är man villig att offra? Hur han än gör verkar det som att han kommer att bli tvungen att välja bort nåt. Han vet inte ens om han fullt ut är intresserad av att leva som kvinna, men om han längre fram känner det så kommer han ju att bli tvungen att välja bort sin möjlighet att få biologiska barn.

För att inte tala om den enorma utstötthet han tror att han kommer att drabbas av. Han är helt säker på att hans föräldrar exempelvis inte kommer att förstå, och även om de kanske accepterar det kommer han kanske oåterkalleligt att förlora dem som föräldrar i den egenskap de nu besitter. I förlängningen gäller det här även vänner, vänner som kanske inte förstår eller accepterar.

Det är ett högt pris att betala, men är alternativet bättre? Att leva med sin kropp som ett fängelse? För även om han just nu är tidigt inne i sina tankar och precis har kommit över tröskeln med att acceptera det hos sig själv, samt lever som man så utesluter det ju inte att när han fördjupar sig i detta vill leva som kvinna. Vad är då priset han måste betala för att kunna vara sig själv?

En svår fråga…

Under större delen av helgen har jag funderat på stora, svåra ämnen såsom könsroller och vilken identitet dessa skapar hos oss, samt vilken identitet vi själva skapar och upplever. Många av tankarna har cirkulerat kring skillnaderna mellan manligt och kvinnligt.

Det är som sagt väldigt intressant att observera det här med vad som är manligt respektive kvinnligt, speciellt när det ställs på sitt huvud och slås omkull antingen av våra egna tankar eller av nåt yttre inflytande.

För några dagar sen hade jag besök av en god vän. En av mina närmaste, äldsta och bästa vänner. En kille som jag känt i mer än 16 år och som jag delat många av mina tankar med. Av mina ”traditionella” vänner (dvs de som jag inte lärt känna i egenskap av att vara Klumpesnusk) var han den första som fick veta att jag var polyamorös. Han har varit ett stort stöd under många år och vi har hjälpt varandra genom kriser av såväl stor som liten karaktär.

Och för några dagar sen berättade han att han faktiskt känner sig mer som en ”hon” och kommer att inleda en resa för att byta ut ”han” mot ”henne”.

Vilket såklart skapade en hel del förvåning hos mig. Ingen chock, för jag är ju rätt liberalt inställd till det mesta – men en viss förvåning uppstod och vi pratade om detta. Han var uppenbarligen väldigt lättad när han sagt det och jag inte hade hoppat ut genom närmaste fönster, men jag sa att det viktigaste är ju att han trivs med sig själv även om det innebär att i framtiden blir han en hon.

För det är så han känner sig. Att han är en lesbisk kvinna som fötts som man.

Jag vet inte hur han kommit fram till detta, vi pratade inte så jätteingående om det utan jag behövde tid att sortera ut mina tankar kring det och när tankarna väl började falla på plats en dag eller två senare så behövde han ge sig iväg. Det här är ju inget samtal man direkt tar via telefon eller MSN heller, så det blev lite rumphugget.

Men jag förundrades över hur förvirrad mina invanda reaktioner kring könsroller och identitet blev. Det var lite som att lägga kullerbytta för tankarna, för man har känt den här personen under så många år och plötsligt måste man lägga om etiketter och identitet.

För det är just det där med etiketter och identitet som också blir intressant. Jag vet inte (än så länge) hur tankarna hos min vän sett ut. Hur han kommit fram till den här slutsatsen. Jag vet att han är väldigt logisk, och han sa att han trodde det här var en av många orsaker till varför han alltid haft problem med kvinnor. Att de förväntade sig en heterosexuell man istället för en homosexuell kvinna. Att det därför blev tokigt. Jag vet inte hur väl det stämmer, men det var vad han sa och det lät rimligt.

Men mer än så vet jag inte konkret, för jag hann inte ta upp mina frågor. Det får bli nästa gång vi träffas, helt enkelt.

Jag delade med mig av mina erfarenheter med att leva utanför normen. Att i början är det en stor sak, men ju mer man lever med den desto mindre dramatisk blir den. I början är det läskigt, för man oroar sig att alla ska döma en. Sen blir det mindre dramatiskt, man känner sig tryggare i vem man är och efter ett tag slutar man bry sig om vem som vet och vem som inte vet. Att få höra det här tror jag lugnade honom.

Att byta kön är dock ett komplicerat ämne, och trots att min hjärna gått på högvarv hela helgen har jag inte fått mer klarhet i mina tankar än så här. Dock kommer det säkerligen att bli ett pågående tema i takt med att min vän går genom sin resa och sin pånyttfödelse.

Det kommer att bli intressant och lärorikt.