Under gårdags-kvällen pratade jag med en vän. En kort stund i vårat samtal gled vi in på det här med att bilder på mulliga och tjocka människor ofta är väldigt retuscherade. Hon tog som exempel bilden som jag hakade fast på ett tidigare inlägg. Den är vacker, och hon på bilden är vacker – men den är lite idealiserad. Hon har inga bristningar, inga födelsemärken, inga defekter av något slag som man annars associerar med just mulliga och tjocka människor.
Jag höll med i vad hon sa. jag har ofta känt detsamma, men har också känt att det är en enkel åsikt som går tillsammans med mycket annat av vad jag tycker om kroppen och fotografering av densamma. Jag gillar bilder som är lite ”råa” och oförfinade. Bilder som är lite dokumentära, och det är en stor del av varför jag gillar amatörbilder – de är ofta rätt opolerade och lite råa. Inte råa i tonen på vad som presenteras, men råa i att det är människor med defekter. Det här är ingen nyhet för de som följt den här bloggen ett tag.
Emellanåt undrar jag om inte den ”tjocka världen” accepterar den ”smala världens” spelregler när man gör sånt här. Ja, det är väldigt generaliserande och alldeles för svartvitt att dela in saker på det där viset, men det är en förenkling för diskussionens skull. I den smala världen (skvallerpressen, Veckorevyn, etc) är retuschering en norm, en standard. Man gör det för att man gör det och för att man alltid har gjort det. Ingen ifrågasätter det, det är har blivit en grundlag där.
När man då överför en del av dessa värderingar på den tjocka världen, tar man inte bort en del av vitsen med att just fotografera tjocka och mulliga människor? Gör man dem inte till en artificiell konstrukt på samma vis som kvinnor ofta skapas i den tunna mediala världen?
Kan det inte ligga i vårat eget intresse att reagera emot detta, och visa våran tjocka verklighet så osminkad som det bara går?
”Kolla här, här är jag. Jag har valkar, bilringar och bristningar. Än sen?”
Hur vi än ser ut så finns det faktiskt människor som det inte spelar någon roll för. Eller ännu bättre – som faktiskt tycker om hur vi ser ut, även om vi själva inte gör det. Jag tycker egentligen inte om min egen kropp, och ofta skäms jag och är lite nervös för den. Men jag har lärt mig att även om jag inte tycker om den så hindrar det inte andra från att tycka om min kropp precis som den är med bilringar och defekter. J gjorde det. L gjorde det. Kone gjorde det. Mollie gör det. Fyra kvinnor som alla tyckte om mig precis som jag var, i bjärt kontrast till vad jag själv tyckte.
Det får mig att må bra, det ger mig hopp och självförtroende. De tyckte om mig precis som jag tyckte om dem, trots att de själv inte heller gillade sina kroppar. Men precis som jag tog de till sig av vad jag tyckte om med dem, och jag vill tro att det också fick dem att må bra på nån nivå.
Ja, det där är faktiskt jag.
Här är en totalt osminkad bild på mig. Jag har inte gjort ett smack med den förutom att lägga en mosaikeffekt på mitt ansikte och minska storleken. Jag är fet. Jag är tjock. Jag är mullig. Jag är överviktig. Alla de sakerna kan appliceras på mig, och jag kan inte göra ett läkarbesök utan att få höra att jag bör gå ner i vikt.
Det finns massor med mig som jag inte tycker om. Jag är tjock. Jag är hårig. Jag är blek. Jag är det här. Jag är det där. Bla bla bla osv osv etc etc.
Men vet ni vad? Samtidigt som jag tycker allt det där så vet jag att jag inte är så jävla hemsk ändå. Jag vet att jag inte är det ohälsosamma fettberg som samhället gärna klassar mig som. Jag vet att samma läkare som säger att jag borde gå ner i vikt alltid blir förvånade för jag har ett lågt kolesterolvärde. Jag vet också att jag har hyfsat bra kondis – jag cyklar mycket, och försöker cykla året runt då det är den form av motion jag trivs bäst med. När det är för kallt för att cykla, då promenerar jag istället. Jag är stark. Starka ben, starka armar, starka händer.
Det här är Mollie.
Hon ligger i mitt sovrum. Hon tyckte inte om de här bilderna, de visade henne inte från en ”bra sida” och hon känner olust inför att visa upp dem. Jag frågade henne och hon tvekade, men hon sa också att hon behöver se dem. Hon behöver acceptera dem. För det är så hon ser ut. Visst, den vinkeln är inte den mest smickrande vinkeln – ens när man är slank. Men det är en äkta vinkel, en rå vinkel. En osminkad vinkel.
Hon är tjock. Precis som mig är hon dock inte nåt andfått fläskberg som knappt orkar uppför trappan utan att ta regelbundna pauser. Hon rör sig fort, hon rör sig lätt. Jag är känd för att gå hyfsat fort men hon hade inga som helst problem att hålla mitt tempo, och gick ofta mycket fortare än mig. Hon är förvånansvärt vig. Hon rör sig med en härlig grace och jag älskar att se henne röra på sig.
Det här är vilka vi är. Vi är helt vanliga tjockisar som aldrig kommer att uppfylla trångsynta normer vad gäller kroppar. Oavsett hur hårt vi pressar oss själva och hur mycket vi förändrar oss så är det spelet ett spel vi aldrig kan vinna. Det är inte gjort för att vi ska kunna vinna.
Och vi har slutat bry oss om det. Vi vill trivas precis som vi är och skapa en positiv kroppsbild för oss själva och bygga vidare därifrån. Vi är tjockisar och det är såna vi är. Tycker du sämre om oss baserat på vårat fettlager runt midjan, då är det åtminstone inte oss det är fel på.
Under gårdags-kvällen pratade jag med en vän. En kort stund i vårat samtal gled vi in på det här med att bilder på mulliga och tjocka människor ofta är väldigt retuscherade. Hon tog som exempel bilden som jag hakade fast på ett tidigare inlägg. Den är vacker, och hon på bilden är vacker - men den är lite idealiserad. Hon har inga bristningar, inga födelsemärken, inga defekter av något slag som man annars associerar med just mulliga och tjocka människor.
Jag höll med i vad hon sa. jag har ofta känt detsamma, men har också känt att det är en enkel åsikt som går tillsammans med mycket annat av vad jag tycker om kroppen och fotografering av densamma. Jag gillar bilder som är lite "råa" och oförfinade. Bilder som är lite dokumentära, och det är en stor del av varför jag gillar amatörbilder - de är ofta rätt opolerade och lite råa. Inte råa i tonen på vad som presenteras, men råa i att det är människor med defekter. Det här är ingen nyhet för de som följt den här bloggen ett tag.
Emellanåt undrar jag om inte den "tjocka världen" accepterar den "smala världens" spelregler när man gör sånt här. Ja, det är väldigt generaliserande och alldeles för svartvitt att dela in saker på det där viset, men det är en förenkling för diskussionens skull. I den smala världen (skvallerpressen, Veckorevyn, etc) är retuschering en norm, en standard. Man gör det för att man gör det och för att man alltid har gjort det. Ingen ifrågasätter det, det är har blivit en grundlag där.
När man då överför en del av dessa värderingar på den tjocka världen, tar man inte bort en del av vitsen med att just fotografera tjocka och mulliga människor? Gör man dem inte till en artificiell konstrukt på samma vis som kvinnor ofta skapas i den tunna mediala världen?
Kan det inte ligga i vårat eget intresse att reagera emot detta, och visa våran tjocka verklighet så osminkad som det bara går?
"Kolla här, här är jag. Jag har valkar, bilringar och bristningar. Än sen?"
Hur vi än ser ut så finns det faktiskt människor som det inte spelar någon roll för. Eller ännu bättre - som faktiskt tycker om hur vi ser ut, även om vi själva inte gör det. Jag tycker egentligen inte om min egen kropp, och ofta skäms jag och är lite nervös för den. Men jag har lärt mig att även om jag inte tycker om den så hindrar det inte andra från att tycka om min kropp precis som den är med bilringar och defekter. J gjorde det. L gjorde det. Kone gjorde det. Mollie gör det. Fyra kvinnor som alla tyckte om mig precis som jag var, i bjärt kontrast till vad jag själv tyckte.
Det får mig att må bra, det ger mig hopp och självförtroende. De tyckte om mig precis som jag tyckte om dem, trots att de själv inte heller gillade sina kroppar. Men precis som jag tog de till sig av vad jag tyckte om med dem, och jag vill tro att det också fick dem att må bra på nån nivå.
Ja, det där är faktiskt jag.
Här är en totalt osminkad bild på mig. Jag har inte gjort ett smack med den förutom att lägga en mosaikeffekt på mitt ansikte och minska storleken. Jag är fet. Jag är tjock. Jag är mullig. Jag är överviktig. Alla de sakerna kan appliceras på mig, och jag kan inte göra ett läkarbesök utan att få höra att jag bör gå ner i vikt.
Det finns massor med mig som jag inte tycker om. Jag är tjock. Jag är hårig. Jag är blek. Jag är det här. Jag är det där. Bla bla bla osv osv etc etc.
Men vet ni vad? Samtidigt som jag tycker allt det där så vet jag att jag inte är så jävla hemsk ändå. Jag vet att jag inte är det ohälsosamma fettberg som samhället gärna klassar mig som. Jag vet att samma läkare som säger att jag borde gå ner i vikt alltid blir förvånade för jag har ett lågt kolesterolvärde. Jag vet också att jag har hyfsat bra kondis - jag cyklar mycket, och försöker cykla året runt då det är den form av motion jag trivs bäst med. När det är för kallt för att cykla, då promenerar jag istället. Jag är stark. Starka ben, starka armar, starka händer.
Det här är Mollie.
Hon ligger i mitt sovrum. Hon tyckte inte om de här bilderna, de visade henne inte från en "bra sida" och hon känner olust inför att visa upp dem. Jag frågade henne och hon tvekade, men hon sa också att hon behöver se dem. Hon behöver acceptera dem. För det är så hon ser ut. Visst, den vinkeln är inte den mest smickrande vinkeln - ens när man är slank. Men det är en äkta vinkel, en rå vinkel. En osminkad vinkel.
Hon är tjock. Precis som mig är hon dock inte nåt andfått fläskberg som knappt orkar uppför trappan utan att ta regelbundna pauser. Hon rör sig fort, hon rör sig lätt. Jag är känd för att gå hyfsat fort men hon hade inga som helst problem att hålla mitt tempo, och gick ofta mycket fortare än mig. Hon är förvånansvärt vig. Hon rör sig med en härlig grace och jag älskar att se henne röra på sig.
Det här är vilka vi är. Vi är helt vanliga tjockisar som aldrig kommer att uppfylla trångsynta normer vad gäller kroppar. Oavsett hur hårt vi pressar oss själva och hur mycket vi förändrar oss så är det spelet ett spel vi aldrig kan vinna. Det är inte gjort för att vi ska kunna vinna.
Och vi har slutat bry oss om det. Vi vill trivas precis som vi är och skapa en positiv kroppsbild för oss själva och bygga vidare därifrån. Vi är tjockisar och det är såna vi är. Tycker du sämre om oss baserat på vårat fettlager runt midjan, då är det åtminstone inte oss det är fel på.
