Archive for the 'Tankar' Category

Page 2 of 55

Dominanta (?) berusade kvinnor och deras män

Published by sheila on 2010/07/12 @ 19:44 in Samlevnad & Relationer. 3 Comments

Jag är väldigt nyfiken av mig, så jag är inne i forum och läser en del diskussioner stundvis. Idag har jag läst igenom en kort om detta med kvinnor som rackar ner på sina män när de blir fulla. För mig har det alltid sett ut så, bittra kvinnor som går med undergrävt agg mot sin man för att han inte hjälper till med ett eller annat och när de får alkohol i sig så blommar detta upp till något som inte kan bli bra hur man än vänder och vrider på det.
I tråden stod det formulerat att kvinnorna i de fallen är dominanta och männen är vanilj, men det har absolut inget alls med det att göra tror jag.

Jag och Herrn har haft våra duster när vi varit onyktra och väldigt snabbt kom vi fram till att det hände när vi började kvällen utan att ha talat igenom något som den ena gick och tänkte på eller grämde sig över. Om jag exempelvis har jobbat hela veckan, och fått komma hem till ett stökigt, odiskat hem där jag förväntas ställa mig och laga mat (visst, jag är undergiven Herrn, men vi har inte det upplägget att jag ska både jobba och vara hemmafru!) som tur är händer detta inte alltid men det har hänt. Har vi då börjat helgen med en öl eller tio sedan så har det i regel blivit fräsigt från mitt håll. För att jag gick och retade mig hela veckan på det och i fyllan har man i regel väldigt svårt för att vara tyst. Där i ligger problemet tror jag. Det är ingen exakt vetenskap, men jag tror att deras undergrävda bitterhet är det som gör att de bråkar så hemskt på sina män när de blir onyktra. Speciellt om det ska vara sådär äckligt sammetslent i truten och välvårdat utåt. Ni vet det fläckfria hemmet med en alltid leende mamma som fixar allt. Jag är ledsen men det håller sällan i längden.

Är jag hemma så kan jag gärna fixa, för att jag vill ha ett fint hem, men när jag både pluggar och jobbar så är det ohållbart, då orkar jag inte mycket mer än så.
Alltså har vi det upplägget numera, om vi ska ta någon öl tillsammans så är det varderas skyldighet att ta upp om det är något som stör, INNAN. Visserligen har vi det upplägget överlag, detta med brutal ärlighet som vi finner funkar alldeles utmärkt. Men småsaker som stör anser jag vara onödigt att ta upp. Som idag exempelvis, Herrn åt marmeladmackor inatt, idag var det marmelad överallt. På kylskåpsdörren, bordet, skärbrädan, diskhon, ja överallt. Det brukar jag sällan säga något om, jag torkar bara upp, men om det sker många småsaker som sådant så blir det i regel lite mycket i slutet på veckan.

Missförstå mig rätt, detta är inget inlägg om att kvinnan ska tiga och “göra sitt jobb”. Detta var en reaktion på att det inte hade med vanilj v/s dominant att göra. Det har med undergrävd bitterhet att göra (tror jag!). Det är därför de bråkar med sina män, skriker att de ska hämta mer vin, pratar skit om dem i någon sorts tävling i “värst make vinner”. Det är en sak att prata om sin partner så som vi kvinnor har en förmåga att göra stundvis, bra och även dåligt, man kan inte vara sockersöt jämt, inte jag iallafall för då tror jag folk skulle skälla på mig. Haha! Men det är en helt annan sak att sitta och skrika ut det högt med andra bittra kvinnor medan männen hör på. Det bäddar för ordentlig osämja och jag vill inte ens tänka på hur männer mår där de hämtar vin till sina fruar och står kuvat i något hörn där de låtsas prata fotboll medan de smuttar på sin whiskey. Eller vad de nu gör. Det ska vara ett givande och tagande tror jag. “Hämtar du ett glas vin åt mig älskling? Så hämtar jag en öl åt dig nästa gång?” Samt en puss på kinden eller en klapp på skjärten. Hur svårt är det? Det är inget fel i att hjälpa varann, det är däremot fel att demonstrera sin bitterhet så öppet i sällskap med andra. Det är även fel att barnen får se och höra sådant, vilket jag fått göra hela min uppväxt, därav min analys och min teori.

Det finns även män som gör likadant, det säger jag ingenting om, bittra människor kommer i alla skepnader, kön, läggningar och storlekar. Muntlig misshandel (om man ska dra det så långt) är fel oavsett vilket håll det kommer från.
Såvida man inte har det upplägget i sin relation. När Herrn säger ifrån till mig, så vet jag när det gäller något som har med vårt utövande att göra. Då är det okej för att jag har bett honom göra så. För att jag vill växa som människa och bli så bra kvinna för honom som jag kan. För att det är vad jag vill. Det som diskuteras i den tråden jag refererar till är något helt annat. Det är bara fel.

Det här med sexköp

Published by klumpesnusk on 2010/07/12 @ 16:28 in Sex, Sexualpolitik and Tankar. 7 Comments

Just nu vältrar sig mindre seriösa media i det här med att våran f.d. arbetsmarknadsminister kanske har köpt sex. Själv funderar jag vidare på det här med prostitution och sex som vara. Det är ju en gammal käpphäst hos mig som jag ofta plockar fram och funderar på.

Jag har enormt lite förtroende för den sittande regeringen. Det är verkligen fantastiskt dåligt, och jag misstänker att man inte skulle hitta något förtroende hos mig för den bunt med självupptagna jönsar som sitter i regeringen ens om man använde ett svepelektronmikroskop. Jag tycker att de på löpande band har infört den ena antingen gravt fientliga eller otroligt korkade lagen efter den andra.

Att säga att jag hatar dem är för starkt. Men jag känner ett djupt äckel inför mycket av det hyckleri som förekommer, och inför den folkfientlighet som så öppet tillåts florera från gubbarna och gummorna i Rosenbad. Speciellt får Beatrice Ask en mycket stor del av denna kaka av äckel. Få människor kan trigga min kräkreflex så effektivt som henne.

Men det är hyckleriet som är värst. Jag minns för inte alltför många år sen när sexköpslagen stämplades igenom. Herr Littorin var en av de som stödde lagen. Det verkar dock som att en del är mer jämlika än andra.

Visst, i ett försök att vara objektiv så ska jag säga att det inte finns några konkreta bevis på att han köpte sex av en flicka. Det finns en berättelse, men jag har tillräckligt med vett i huvudet för att veta att berättelser inte är bevis, det är bara en fingervisning.

Vad gäller sexköp anser jag mig vara rätt liberal. Jag tycker att det är fel väg att kriminalisera de som säljer sex, och hade jag fått bestämma hade jag mest troligt hellre sett att man legaliserade prostitution och tog kontroll över det. Låt bordeller drivas öppet, med f-skattsedel och hälsokontroller och allt som hör där till. Ta kontroll över det, få bort det kriminella elementet och kanske i samma veva tjäna lite skattepengar till statskassan. Inga gredelina kuvert med skamstraff från en mentalt instabil justitieminister.

(En parentes. Emellanåt undrar jag om inte just skräpblaskornas förtjusning i att hänga ut olika människor har fått oss kollektivt att kräva uthängning, oavsett hur osäkert eller omotiverat det är. Har vi verkligen inte utvecklats bortom medeltiden, och varför känner vi en sån djup skadeglädje när någon blir uthängd?)

Jag får ofta en hel del mothugg när jag presenterar dessa åsikter, och jag är den första att erkänna att jag är långt ifrån en expert eller tillräckligt insatt i frågan för att presentera min åsikt som mer än en lekman. Jag är bara en vanlig lustbloggare, men min instinkt säger mig att det vore en bättre väg att gå.

En sak som herr Littorin dock bekräftar och bevisar är något jag ofta säger – saker är inte alltid så enkla och svartvita som man kan tro, eller som man vill att det ska framstå som. Det finns alltid ofantligt många vinklar på saker, och sen finns det vinklar på vinklarna.

Kan man lösa prostitutionen på ett sätt som gör så många som möjligt glada? För en sak är säker – den kommer inte att försvinna, oavsett hur många nymoralistiska lagar som godkänns. Det är inte en oförtjänt etikett som prostitutionen har fått, den om att det är världens äldsta yrke.

(Bilden lånad från Christian Engström, som säkert lånat den från nån annan innan mig.)

Det man inte förstår

Published by klumpesnusk on 2010/07/06 @ 12:22 in BDSM, Samlevnad & Relationer and Tankar. 7 Comments

När jag först läste Cookies kommentar (som Sheila sedan svarade på) blev jag förvånad. Jag hade inte väntat mig det av henne, men jag släppte igenom kommentaren då den inte bröt mot några regler. Jag blev också lite nyfiken hur reaktionerna skulle bli och vilket bemötande kommentaren skulle få.

Saker är aldrig så enkla som man kan tro. Jag har nämligen träffat Cookie i verkliga livet, och jag vet mer om henne och hennes liv än vad hennes kommentar säger. I efterhand har jag förstått varför hon reagerade så, även om jag tyckte det var en märklig reaktion när den kom. Jag vet att hon känner sig lite dum också, men man kan inte alltid rå för hur man reagerar.

Det finns massor med saker här i världen som jag inte förstår. Faktiskt så bombarderas människor konstant med saker vi inte förstår. Det som kan bli knepigt är att vi ofta vill förstå det, och då begränsas vi av att vi är som vi är. Det finns saker som man inte kan förstå mer än på en lite teoretisk nivå. Ett av problemen tror jag är att vi har fostrats med att vi ska förstå allt. Jag är inte helt säker på att det är en bra idé, för vi har alla olika begränsningar. Det finns helt enkelt saker som vi inte kan förstå, mer än på det där lite teoretiska planet.

Det finns mycket inom BDSM-världen som jag verkligen inte förstår. Jag kan på ett empatiskt plan föreställa mig hela det där dominant/undergiven-förhållandet, men jag förstår t.ex. inte den världens djupa fascination för accessoarer som koppel, kläder och liknande. BDSM-världen har en grym prylfetisch, vilket är en sak jag inte riktigt förstår mig på. Men jag accepterar att det är en del av den världen, och så länge dess utövare trivs med det bryr jag mig inte nämnvärt om detaljerna.

Mina föräldrar säger att de inte förstår min polyamori. Vi har pratat en del om den, och de kan förstå den på ett teoretiskt plan, ett empatiskt plan – men de förvirras av den rent praktiskt och även känslomässigt. Hur skiljer jag mina kärlekar åt? Varför kallar jag dem inte flickvänner? Massor med frågor. Jag svarar så ärligt och bra jag kan på dem, men de kan inte förstå mina svar på mer än ett ytligt plan.

Och det är okej! De vet att de inte behöver förstå min livsstil för att märka att jag är gladare, lyckligare och mer välbalanserad än vad jag var under de många åren innan jag “upptäckte” den. De förstår och accepterar att det är viktigt för mig, att det gör mig glad. Mer än så behöver de inte veta, precis som jag inte behöver veta eller förstå mer av min cobloggers fabless för att bli smiskad.

Det den här världen behöver är mer tolerans. Tolerans för att vi alla är olika, och för att vi inte alltid kan förstå saker. Mänskligheten behöver kollektivt luta sig tillbaka och slappna av lite. Jag ser det här överallt i vårat samhälle, inte bara i sexuella sammanhang eller på nätet. Allt krig och elände är kanske det mest tydliga exemplet på när vi spänt oss till bristningsgränsen över inbillade skillnader eller reaktioner, men det finns överallt.

Så, jag kanske låter som en övervintrad hippie när jag säger det – men kan vi inte alla bara komma överens?

Att mäta kvalitén på sex

Published by klumpesnusk on 2010/07/05 @ 10:20 in Sex and Tankar. 6 Comments

För några veckor sen pratade jag och en vän lite allmänt om det här med kvalitén på bra sex. Hon hade funderat på huruvida det går att objektivt mäta kvalitén på en sexuell upplevelse. Jag själv hade funderat på liknande saker ett tag innan hon tog upp det, men då mer i relevans till bra gentemot dåligt sex och vad som skiljer dem åt.

Vi pratade en stund om det här med att mäta sex. Kan man objektivt mäta kvalitén på sex och via den mätningen avgöra vad som kan kvalificera som bra sex? Jag tyckte att det skulle vara omöjligt. Vad som man tycker är “bra” sex är alltid subjektivt. Det gäller enbart för den personen, och det gäller oftast bara för det tillfället dessutom.

Kanske är sex det absolut mest subjektiva ämnet som finns. Jag är ganska säker på att man skulle kunna ta hundra par, och skapa hundra sexuella upplevelser som rent mekaniskt är identiska (samma ställning, osv) och ändå ha hundra helt olika åsikter kring vad som var bra eller dåligt med just det sexet. Att objektivt mäta och kvantifiera sexet, det tror jag är lika omöjligt som att försöka tömma havet med en hink.

För vad är “bra” sex? Alla människor kan känna att de haft bra sex, men när man ska detaljerat definiera varför sexet blev bra, då blir det oftast svårare. Det närmaste man kan komma är att säga saker som “det var skönt” men det säger ju fortfarande ingenting om vad det var som gjorde det skönt. På samma vis kan man tycka att en viss maträtt var god, men just precis varför den var god blir ofta svårare att definiera.

Jag har skrivit om det här inlägget massor med gånger. Jag tror det här är den sjunde versionen. En av versionerna blev en skitlång utläggning som till sist hade snurrat bort sig själv.

Vad är bra sex för dig? Och kan du specifikt definiera varför det är bra sex? Eller hamnar du i samma funderingar som jag gör, att det bara går att säga upp till en ganska generell punkt?

Vårt utövande

Published by sheila on 2010/07/04 @ 20:14 in BDSM, Oss själva and Samlevnad & Relationer. 11 Comments

Jag hade tänkt skriva om något helt annat, men det känns som jag måste förklara mig lite när det gäller vårat utövande då en läsare (jag kan bara ta förgivet att det är en av Klumpes läsare) ifrågasatt hur jag ska uppfostra mina barn och då ansett att min läggning och mitt utövande av BDSM ska spoliera detta på något sätt. Det är iallafall vad jag tror mig utläsa av kommentaren och jag kan förstå om man känner sig avigt inställd till (eller till och med rädd för) det okända, det man inte vet. Människan har varit så i alla tider.

Några av våra grundregler är att vårt utövande inte går ut över det viktigaste, familjen. Barnen har ingen aning om vad som sker. Piskor och annat är gömt där de på intet sätt kan finna dem, när de blir äldre låser vi helt enkelt in dem. När barnen är vakna är vi som alla andra föräldrar, till 110% där med/för dem. Ibland har det hänt att jag på uppdrag varit utan underkläder, eller haft knipkulor i mig kortare stunder under dagen. Men det har de inte märkt något av. Det enda de ser är när vi kramas och pussas om dagarna, vilket jag tycker är bra och det är precis så jag vill uppfostra mina barn, att inte vara rädda för närhet och att kunna visa tillgivenhet. Jag verkar ha lyckats då det är två kramgoa busfrön jag har här hemma som absolut inte sparar på komplimanger till varken oss, varandra eller sina vänner. Två friska och fantasifulla barn som får bra kost varje måltid och är ute och springer i trädgården (med oss) större delen av dagen.
En annan grundregel är att jobb och skola går först. Inför tentor har vi nästintill inget utövande alls, inte för att det skulle störa mitt fokus utan för att det inte finns tid och för att jag vill hinna studera så mycket som möjligt. När jag jobbar så är det inga uppdrag under arbetsdagen/kvällen/natten, för att jobbet är viktigast just då.
Våra vänner som inte vet och/eller inte vill veta vad vi utövar privat (för att finna ut vem som är vad använder vi oss av fingertoppskänslan) är på intet sätt inblandade. De får inget höra eller se, det finns trots allt en hel massa annat att dryfta med sina vänner än sitt sexliv, eller hur?

Gällande BDSM så är det vad jag upptäckt att jag behöver för att fungera fullt ut, det är inte nödvändigtvis mycket per dag, bara vetskapen om att jag tryggt kan slappna av hos Herrn är nog. Han styr saker och ting, han styr mig, med en fast och kärleksfull hand. Skillnaden nu mot innan vi började vårat utövande är att det inte var uttalat förut att jag behövde hans stöd på samma sätt. Jag kände hela tiden att något saknades trots att jag fick allt. Han älskade mig lika mycket då som nu, vi hade vanligt svensson-sex (vilket vi självklart har oftast nu också, jag älskar svensson-sex också!) och utlösningarna avlöste orgasmerna. Men jag kände mig vilse och även om jag kunnat leva resten av mitt liv utan utlevnad av min läggning, så ville jag inte, varför leva ett liv som inte är fullkomligt?! Och bara nöja sig? Även om det på många sätt var fullkomligt så var det inte det till 100%. Det är en enorm skillnad där, jag ville inte och det visade sig tillslut att jag inte var tvungen. Herrn är inte alltid på det klara med varför jag tycker om vissa saker, i början hade han svårt att göra illa den han älskar, men när han kände och såg resultatet av sina handlingar blev han varse om sidor hos oss och mig han inte tittat på riktigt så noga innan och jag avgudar honom för att han givit det en chans. Jag är inte mer älskad nu, men det känns inte som det fattas något längre och jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Vi har påbörjat vår resa tillsammans och vem vet vart vi hamnar en dag..

Och när det gäller terapi-biten, om ni bara visste hur många terapeuter som ägnar sig åt detta så skulle ni bli förvånade, haha. Det är synd att det måste vara sådant “hysch hysch” över BDSM och utövande av detsamma. Men jag tycker det är uppfriskande med människor som vågar stå för att de är lite annorlunda, för att de inte befinner sig helt innanför ramarna för vad som är “normalt”. Som exempelvis min käre vän Klumpe, han befinner sig inte inom många normal-ramar och även om jag på intet sätt kan förstå eller föredra hans livsstil för egen del (inte heller han min) så älskar jag honom minst lika mycket ändå och han kommer alltid finnas i mitt hjärta som en av mina allra bästa vänner. Vi utövar bara våra olika läggningar på olika sätt, han och jag samt vi och ni. Det är härligt att det går att göra saker och ting på så olika sätt, att vi kanske alla är stöpta i samma form, men inte fasen smakar vi likadant allihop.

Tv-kväll OTK

Published by sheila on 2010/07/02 @ 23:08 in BDSM. 7 Comments

Jag har en fascination för den mycket gapiga och bestämda kocken Gordon Ramsay. Jag vet inte vad det är riktigt, om han hade varit tyst och försiktig hade han absolut inte haft samma sex-appeal som han har nu, han är trots allt inte så vacker. Det är väl hans utstrålning och sätt som min fascination grundas i.

För någon kväll sedan hade vi en lite underlig men härlig filmkväll jag och Herrn.
Vi såg nya avsnitt av Hells Kitchen och medan vi gjorde detta låg jag över hans knä (OTK = Over The Knee). Mellan mig och knäet hade jag den beryktade spikmattan. Det låter värre än det var, jag hade linne på mig så då var det mest för förstärkning av känslan i övrigt. Medan vi tittade så fick jag lite pisk med ridpiskan och smisk med bara handen. Två dagar efter var jag vackert färggrann om baken.

Det var otroligt mysigt att ligga där över hans knä och det var samtidigt nervkittlande då jag aldrig riktigt visste när det skulle klatscha till.
Till största delen använde han bara handen och jag måste säga att det är underskattat. Piskor i alla former och storlekar i all ära, men Herrns hand gör jobbet minst lika bra, om inte bättre.
Sedan att höra Gordons bestämda gapande medan det klatschade förhöjde känslan, tillsammans med spikmattan under. Det är svårt att förklara, men det var sannerligen speciellt. Dyblöt blev jag iallafall, minst sagt.

Bestraffning eller belöning?

Published by sheila on 2010/06/30 @ 11:15 in BDSM. 3 Comments

Vi pratade lite idag, jag och Herrn, om detta med ”kinks” då vi tittat igenom diskussionstrådar i ämnet fetisher och huruvida pisk är en bestraffning eller belöning när personen som tar emot det faktiskt går igång på det.

Till att börja med så tycker vi båda att pisk och smisk i mitt fall är en belöning, då jag går igång på det. Jag kan bli så kåt att det rinner längs benen på mig. Att det sedan är ömt någon dag efter är en påminnelse om den upplevelsen som gör att jag kan spela upp den i huvudet, återuppleva och bli kåt av det. Eller bara hålla det för mig själv och mysa lite inombords. Att det numera blir blåmärken som skiftar i regnbågens alla färger tycker jag är vackert. Jag har alltid haft en fascination för blåmärken och blåtiror (sådana utdelar dock inte Herrn) och det är först på senare år som jag har förstått varför. Då jag lärde känna min läggning i en helt annan värld. I och med detta har jag låtit mig själv öppnas på ett annat sätt än tidigare. Nu först kan jag ta emot min fascination på ett naturligt sätt. Jag tycker blåmärken är vackra, ju större desto bättre, ju mer färggranna de är desto vackrare är de. Ömheten när jag slagit mig har också varit förbryllande, hur kan man tycka om det..? Jag har gått och masserat och/eller tryckt på stället där det gjort ont, till min egen förvirring. Nu vet jag varför.

Hur gör man då när det är just en bestraffning man vill åt?
Att det är vad personen med piskan går igång på, att tvinga den utsatta att “ta emot”. Då blir det onekligen problematiskt. Vi har gjort så att det finns en “piska” jag tycker är obehaglig, för mycket, och den tjänar som bestraffning. Om jag inte gör det jag ska så vet jag vad som väntar.
När det gäller BDSM är det just samförstånd som är viktigt och att tvinga den andra parten är att gå emot det “avtalet”. Att tvinga är att pressa någon att göra någonting utan dennes vilja, vilket kan vara rent av brottsligt.

Det finns exempelvis lekar där en man eller en kvinna blir våldtagna, rapeplay, men då finns det alltid en uppgörelse och den som ska “våldtas” vill detta själv. Denna lämnar kontrollen ifrån sig, men har alltid den allra yttersta kontrollen själv. Det är spänningen i det hela som är primärt (min tolkning av det). Personen i fråga blir alltså aldrig fullt ut och till 100% tvingad till något, vilket namnet antyder: rapePLAY. Det vill säga lek. Tar man däremot ifrån personen möjligheten att säga stopp, alltså tvingar denne, så resulterar det i en äkta våldtäkt. Vilket är en helt annan sak, som en rörande majoritet inom BDSM tar avstånd ifrån, även jag.

Att skapa minnen

Published by klumpesnusk on 2010/06/29 @ 17:10 in Tankar. 10 Comments

Peaches förlorade sin blogg för inte så länge sen. Hela hennes blogg som hon skrivit sedan November förra året var på vippen att gå upp i rök, och tack och lov verkar det nu finnas ett sätt för henne att återskapa det hon förlorat. Kanske inte exakt som det var innan, men när man är på väg att förlora allt så är det bättre att kunna återskapa det mesta än inget alls.

Vilket får mig att fundera på det här med minnen, händelser och evenemang som man upplever. Jag har bloggat här i snart fyra år. Jag har skrivit över tusen inlägg, och det finns enormt mycket känslor och tankar i den här bloggen. Även om man bortser från det arbete jag lägger ner på att skriva och bara fokuserar på det arbete jag gör i att underhålla själva bloggen så är det gigantiska mängder med arbete och om det bara försvann skulle jag bli förkrossad.

Minnen är spännande saker, och jag funderar ofta över det här med associationer och händelser som knyter an till minnen. Jag funderar ofta också över hur saker ändras, och jag kanske låter väldigt kritisk när jag pratar om det med mina vänner.

För saken är den att jag är lite fundersam över vilken roll teknik och teknologi spelar när det kommer till våra minnen. För inte så länge sen fanns inte internet, det fanns inte digitalkameror. Möjligheten att dokumentera våra händelser var otroligt mycket mer begränsad. Man kunde inte köpa en billig digitalkamera och sedan helt gratis knäppa bilder på minnen. Istället fick man ta ett begränsat antal relativt dyra bilder på det gammaldags viset, och sedan fick man MINNAS resten. Använda huvudet.

Det är kanske en märklig tanke för att vara i en sexblogg, och det är relativt befriat från just sex som ämne. Istället för att skapa genuina minnen som vi kan plocka fram och vrida och vända på, har vi inte låtit tekniken ta över den sysslan åt oss? Och när tekniken visar sig ömtålig och bräcklig blir vi sårade och förvirrade, för plötsligt har våra minnen försvunnit ner i en digital brunn.

Jag har massor med saker på min dator från mitt liv. Jag har bilder på vänner, bilder på människor jag tycker om, bilder jag tagit när jag rest. Jag har saker jag skapat, både bilder och texter. För varje år som går utökas den här samlingen, och i takt med att tekniken blir bättre, billigare och snabbare växer den samlingen av digitala representationer av minnen.

Vad händer om min dator dör? Om min hårddisk kraschar? Om min backup är trasig? Då är plötsligt en jättestor del av mig borta. Precis som det var nära att Peaches minnen och händelser bara försvann.

Det är idag omöjligt att gå på en fest, en avslutning, ett evenemang av någon sort utan att det finns minst en människa som fotograferar allt som rör sig. Jag var på en väns syskons skolavslutning för några år sen, och det var massor med människor som oupphörligt knäppte med sina kameror. Hundratals, kanske tusentals bilder, en del kanske skrivs ut och hamnar i ett album men den stora massan av dem hamnar i nån (digitalt) dammig mapp på en hårddisk nånstans.

Roten av allt detta är att jag undrar om vi förlitar oss för mycket på teknik för att ta hand om våra minnen, istället för att minnas saker själv. Ibland när jag pratar med människor som är just såna fotografer, då får jag intrycket att det enda de minns av olika evenemang är att de sett baksidan av sin kamera.

Ta gärna bilder på saker ni tycker om. Men glöm inte bort att behålla minnen inuti huvudet också. Kom ihåg att ibland behöver man inte ha skrivit ner en sak, eller tagit en bild på den, för att ändå minnas saken eller händelsen i sitt huvud. Teknik är bra, men den är bräcklig. Skapa minnen, och behåll dem i ditt huvud för all framtid. En bild på hårddisken är bra, men det är bara en representation. Minnet i ditt huvud kan komma ihåg känslor, tankar och dofter.

Låt inte sånt försvinna bara för att olyckor händer med tekniken. Det du upplevt och känner, det finns fortfarande kvar inuti dig.

Boktips för pervon

Published by sheila on 2010/06/27 @ 21:20 in BDSM. 5 Comments

Idag har jag spenderat en bra stund med näsan i en bok. Sheila är även lite av en bokmal och plöjer igenom det mesta inom skönlitteratur, deckare och allt möjligt. Idag tog jag fram en bok som jag beställt hem för ett par veckor sedan, som tyvärr bara blivit liggande.
Det visade sig att den var riktigt bra och jag kunde inte släppa den så jag läste den från pärm till pärm i ett svep.
Boken jag talar om är Äg mig, bind mig: en erotisk roman om underkastelse och dominans av Dominique Payne.

Stundvis innehöll den delar jag inte känner mig upphetsad av alls, men jag var också stundvis tvungen att gå iväg till Herrn och klämma lite, pussa lite på honom för att jag blev alldeles för kåt för att låta bli.
Ett utdrag ur boken:

Den tunga dörren glider igen bakom henne med en dov duns. Asfaltens väta glittrar i natten. De svala regndropparna träffar hennes ansikte. Fastnar i ögonfransarna. Glider längs med kindbenen. Nerför hakspetsen. Hittar ner i urringningen. När den första droppen träffar brösten svider det till. Det bränner. Han hade gått hårt åt hennes bröst den här gången. Straffat dem, plågat dem. Vårtorna ömmar. Hon skäms. Hon ryser av minnet men känner skam. Vällusten är förbjuden. Får det verkligen gå till på det här sättet?

Ett riktigt hett boktips alltså. Fler sådana böcker skall absolut inhandlas, snarast!
På tal om sådana böcker, jag har De 120 dagarna i Sodom: i liderlighetens skola av Markis de Sade som är till salu. (ladysheila@live.se)

Liten svacka

Published by sheila on 2010/06/26 @ 21:25 in BDSM, Redskap and Sexleksaker. 1 Comment

Jag har varit lite away, vilket kan förklaras med familj och sådant som hägrar över midsommar. Till vardags också naturligtvis, men speciellt då det är sk “högtider”. Jag har dessutom hamnat i en liten svacka rent privat, jag har haft det där kvinnliga röda nu en vecka och hormonerna denna gång har inte varit att leka med. Jag har varit jätteledsen, minst sagt, över minsta lilla. Så vi har tagit det lugnt med allt, bara kramats och kelats för att hålla lågan uppe.
Lite pisk blev det, med min nya och mycket härliga Frälsare. Sedan har Herrn även skapat en paddel, med Sh (Sheila) infräst i träet, klädd i babyblått konstläder. AJ! Men samtidigt är det självklart OH! Och även mycket Aaah! Haha.

Vi har fått hem ett par högklackade skor, som jag ska gå i en viss tid, en sak som jag tänkt är blandat nytta med nöje. Jag har aldrig kunnat gå i högklackat, men jag vill så gärna. Så jag får öva, samtidigt plågas lite och Herrn blir nöjd, vilket är huvudsaken såklart.
En annan sak som anlänt är en spikmatta. Med den kan man göra mycket. Bland annat bli tillsagd att sitta på densamma under en filmkväll. Även där nytta med nöje. Den är ganska plågsam till en början, men enligt broschyren vi fick med så är det riktigt nyttigt för blodcirkulationen och många andra ting. Win-win-situation alltså.

Jag är på väg tillbaka till mitt vanliga jag igen. Jag slutar snart läcka och det börjar kännas lättare till humöret. Men när jag får kämpa för att komma med wanden, ja då är saker och ting inte som de ska!