Alldeles nyss stod jag och torkade mig efter en dusch. Jag är hemma hos Ami, och förmiddagen inleddes väldigt skönt. Dock uppstod en hel del kroppsvätskor i samband med detta, och vi delade en dusch för att spola av dem.
Eftersom jag är längre och bredare än Ami så tar det längre tid för mig att duscha. Det är samma princip som varför det tar längre tid att måla en oljetanker än en optimistjolle – det är helt enkelt mer yta som ska täckas. Efteråt stod jag själv och torkade mig, och tankarna gled fritt och halkade in på det här med etiketten ”pojkvän”.
Jag har ju slutat kalla mig relationsanarkist, och kör enligt principen att ”jag är jag” och att det enda som spelar någon roll för mig är vilka regler jag själv väljer att skapa och att följa. Jag har ett uttalat, definierat förhållande med Ami även om jag generellt tar till mig mycket av relationsanarkins filosofier och tankar. Men jag är jag, och jag väljer själv att vara så enkel eller paradoxal som jag trivs med.
Emellanåt blommar lite osäkerhet upp hos Ami. Hon kan få nåt osäkert i blicken och fråga med lite nervös röst om det är okej att vi har vårat förhållande, komplett med etiketter. Hon behöver bekräftelse på att hon inte lurade in mig i nåt jag inte är trygg med, nåt jag inte trivs med eller nåt jag ställer upp på bara för att göra henne glad. Varje gång säger jag samma saker. Nej, du lurade inte in mig. Nej, du tvingade mig inte, kom ihåg att det var jag som föreslog det och tog upp det. Nej, jag trivs jättebra med vårat förhållande och hur det utvecklar sig.
Så, nu efter duschen tänkte jag lite på varför det är så annorlunda den här gången. För jag har varit pojkvän förut, och jag har haft förhållanden förut – men när jag tittar i backspegeln ser jag att det har dragits ett streck i sanden och den här gången är det helt annorlunda. Känslan som finns i mig när jag tänker på ordet har ingenting gemensamt med de tidigare gångerna förutom att man använder samma bokstäver och uttalar ordet likadant. Mellan raderna, bakom orden, och runt dem är innebörden och vikten av ordet helt annorlunda.
Förut när jag axlade ordet ”pojkvän” var det med ett stort mått av ansvar. Ordet blev fort en börda tack vare den där osynliga regelboken jag nämnt tidigare. Jag fick aldrig läsa den, men ändå skulle jag acceptera reglerna. Lite som att nån kräver att man skriver på ett kontrakt, men man får aldrig läsa villkoren för avtalet man skriver under på. I verkligheten skulle det ju vara fullständigt absurt, för att inte nämna brottsligt, och man skulle mest troligt be personen som kräver detta att dra åt helvete. Men i den värld av förhållanden jag levde då var det accepterad praxis, och jag vågade inte protestera. Så jag skrev under avtalet och levde med förvirringen, rädslan och bördan av att vara pojkvän. Ansvaret som pojkvän blev en tung järnklo runt min själ.
Idag är det helt annorlunda. Jag lutar mycket åt relationsanarkins principer. Skapa egna regler, organiska relationer, inte ställa normativa krav eller använda en osynlig regelbok för att få det man vill. Den biten tar jag till mig och trivs med, och jag ser själv inte motsättningen som jag hört debatteras om där relationsanarki är totalt motställd de polysar som föredrar att ha uttalade relationer. För mig finns inte paradoxen.
Med detta känner jag inte att mitt förhållande med Ami är en börda. Det är inte ett ansvar på ett negativt sätt, utan det är ett ansvar på ett sätt som stärker mig och henne. Det är ett ansvarstagande gentemot varandra, för etiketterna innebär ingen osynlig regelbok. Ami är unik för mig på det sättet än så länge, att hon inte använder etiketterna och orden som ett sätt att stärka sin egen ställning i en relation, utan som ett sätt att stärka VÅR gemensamma del i relationen. Tillsammans stärker vi våra band, och ordet pojkvän är inte längre en börda eller en tyngd. Det är inte längre en nödvändig smärta och förvirring för att få älska någon.
I framtiden kanske jag har fler uttalade förhållanden med andra kvinnor. Men vad som än händer så kommer det att bli enligt samma känsla och princip som Ami skapade inuti mig. Det blir ett förhållande endast för att visa och stärka det som är ”vi” i den relationen. Inte som en osynlig regelbok eller ett sätt att kontrollera.
Alldeles nyss stod jag och torkade mig efter en dusch. Jag är hemma hos Ami, och förmiddagen inleddes väldigt skönt. Dock uppstod en hel del kroppsvätskor i samband med detta, och vi delade en dusch för att spola av dem.
Eftersom jag är längre och bredare än Ami så tar det längre tid för mig att duscha. Det är samma princip som varför det tar längre tid att måla en oljetanker än en optimistjolle - det är helt enkelt mer yta som ska täckas. Efteråt stod jag själv och torkade mig, och tankarna gled fritt och halkade in på det här med etiketten "pojkvän".
Jag har ju slutat kalla mig relationsanarkist, och kör enligt principen att "jag är jag" och att det enda som spelar någon roll för mig är vilka regler jag själv väljer att skapa och att följa. Jag har ett uttalat, definierat förhållande med Ami även om jag generellt tar till mig mycket av relationsanarkins filosofier och tankar. Men jag är jag, och jag väljer själv att vara så enkel eller paradoxal som jag trivs med.
Emellanåt blommar lite osäkerhet upp hos Ami. Hon kan få nåt osäkert i blicken och fråga med lite nervös röst om det är okej att vi har vårat förhållande, komplett med etiketter. Hon behöver bekräftelse på att hon inte lurade in mig i nåt jag inte är trygg med, nåt jag inte trivs med eller nåt jag ställer upp på bara för att göra henne glad. Varje gång säger jag samma saker. Nej, du lurade inte in mig. Nej, du tvingade mig inte, kom ihåg att det var jag som föreslog det och tog upp det. Nej, jag trivs jättebra med vårat förhållande och hur det utvecklar sig.
Så, nu efter duschen tänkte jag lite på varför det är så annorlunda den här gången. För jag har varit pojkvän förut, och jag har haft förhållanden förut - men när jag tittar i backspegeln ser jag att det har dragits ett streck i sanden och den här gången är det helt annorlunda. Känslan som finns i mig när jag tänker på ordet har ingenting gemensamt med de tidigare gångerna förutom att man använder samma bokstäver och uttalar ordet likadant. Mellan raderna, bakom orden, och runt dem är innebörden och vikten av ordet helt annorlunda.
Förut när jag axlade ordet "pojkvän" var det med ett stort mått av ansvar. Ordet blev fort en börda tack vare den där osynliga regelboken jag nämnt tidigare. Jag fick aldrig läsa den, men ändå skulle jag acceptera reglerna. Lite som att nån kräver att man skriver på ett kontrakt, men man får aldrig läsa villkoren för avtalet man skriver under på. I verkligheten skulle det ju vara fullständigt absurt, för att inte nämna brottsligt, och man skulle mest troligt be personen som kräver detta att dra åt helvete. Men i den värld av förhållanden jag levde då var det accepterad praxis, och jag vågade inte protestera. Så jag skrev under avtalet och levde med förvirringen, rädslan och bördan av att vara pojkvän. Ansvaret som pojkvän blev en tung järnklo runt min själ.
Idag är det helt annorlunda. Jag lutar mycket åt relationsanarkins principer. Skapa egna regler, organiska relationer, inte ställa normativa krav eller använda en osynlig regelbok för att få det man vill. Den biten tar jag till mig och trivs med, och jag ser själv inte motsättningen som jag hört debatteras om där relationsanarki är totalt motställd de polysar som föredrar att ha uttalade relationer. För mig finns inte paradoxen.
Med detta känner jag inte att mitt förhållande med Ami är en börda. Det är inte ett ansvar på ett negativt sätt, utan det är ett ansvar på ett sätt som stärker mig och henne. Det är ett ansvarstagande gentemot varandra, för etiketterna innebär ingen osynlig regelbok. Ami är unik för mig på det sättet än så länge, att hon inte använder etiketterna och orden som ett sätt att stärka sin egen ställning i en relation, utan som ett sätt att stärka VÅR gemensamma del i relationen. Tillsammans stärker vi våra band, och ordet pojkvän är inte längre en börda eller en tyngd. Det är inte längre en nödvändig smärta och förvirring för att få älska någon.
I framtiden kanske jag har fler uttalade förhållanden med andra kvinnor. Men vad som än händer så kommer det att bli enligt samma känsla och princip som Ami skapade inuti mig. Det blir ett förhållande endast för att visa och stärka det som är "vi" i den relationen. Inte som en osynlig regelbok eller ett sätt att kontrollera.
