"You've got a pussy. I have a dick. So what's the problem? Let's do it quick!"
Idag fick jag ett underbart sms. Ett sms som värmer mitt hjärta, får mig att le och som jag har läst om och om igen många gånger sedan jag fick det. Känslan är ömsesidig, och det är mot någon som förstår mig, min livsstil och som själv följer samma filosofi som mig.
Just nu är mitt liv mycket, mycket bra känns det som. Jag känner mig inlindad i kärlek, och vill ge kärlek tillbaka.
Jag ska börja med en påpekan om att mörkhyade mäns påstådda kukstorlek är något jag kommer behålla i min fantasi, oavsett hur sanningen än må vara. Det är samma sak med storbystade blondiner, denna myt om att blodiner är storbystade behåller många män säkert inlåst i fantasin och så gör även jag med mörkhyade mäns doningar. Det bara är så och tur att vi alla har vår fria rätt till dylika tilltag.
En uppdatering från tysta Sheila då.. Det blev inte riktigt som det var tänkt i helgen, vi hade ju tänkt besöka vår första Parklubb, men istället bjöd vi hem två nya men kära vänner på middag. En riktigt trevlig kväll med god mat, dryck och erotik-spel avslutades på soffan alla fyra i någon svettig och stönande sexorgie. Helt underbart! Det går lite för länge mellan gångerna för min smak bara. Jag vill ha möjlighet att hitta på porr och erotik i stort sett jämt. Men å andra sidan blir det nog som min sambo säger att man skulle vänja sig och det då inte skulle vara lika roligt längre. Tyvärr, må tilläggas, tyvärr..
Jag har haft svepande funderingar på ämnen att ta upp här, sådana som passerat i ögonblicket och sedan varit som bortblåst. Något jag dock funderat mer på är ett förslag som min sambo kom med här om dagen. Om hur jag ställde mig till att skaffa en älskare.
Det är inte första gången han öppet funderar på detta tillsammans med mig och det är inte första gången jag säger att jag inte känner mig helt bekväm med den tanken. En del kvinnor kanske skulle jubla och tycka det var ett riktigt bra erbjudande som man ska ta vara på. Jag vet inte varför jag inte känner så..
Hans tanke bakom är att jag ska få bli riktigt tillfredställd, men det grundar sig i en känsla av otillräcklighet för honom och det vill jag absolut inte späda på. Han är alldeles tillräcklig för mig, även om jag inte blir fullt ut nöjd alltid, nymfoman som jag är. Men han har ändå givit mig det bästa sex jag haft någonsin, de bästa orgasmerna.
Sedan tänder han på att se mig njuta och vid någon av dessa träffar med en eventuell älskare vill han vara med och se. Vilket inte heller gör att det känns okej, även om det då skulle vara mer för hans skull än min egen, så kan jag inte bli riktigt vän med den tanken.
Kanske är det så att jag inte är redo helt enkelt. Dessa otrohetskänslor som skulle komma upp och det faktum att det bara finns EN man jag VILL ha sex med. Jag ger det en ärlig åtanke och vi har pratat om det, men jag vet inte när det skulle komma att kännas okej egentligen..?
Jag tror hellre jag vill ha en älskarinna i så fall, det är något som inte han kan ge mig samt att han skulle vilja vara delaktig ibland. Även om en fast relation utanför vårt förhållande, oavsett det är med en man eller en kvinna, inte är något jag vill heller…
Det är otroligt svårt att få rätsida på dessa funderingar.
Jag är skapad för en person andligen, men en person ensam har svårt att hantera mig kroppsligen.
För några dagar sen fick jag en intressant tanke.
Det är ju så att jag anser mig själv sedan nåt år tillbaka vara en polyamorös relationsanarkist. Egentligen tycker jag etiketten är onödig, men om man måste klassificera mig så hamnar jag i det facket. Jag kan och vill älska flera människor, och jag vill inte sätta en klisterlapp på relationen, samt anser att en relation kan ha många gråskalor – man kan älska nån utan att vara “ihop”.
Ja, ni som följt bloggen vet säkerligen hur jag resonerar, och vet också att det här är i konstant utveckling.
Men, en tanke slog mig för några dagar sen. Nämligen den att tänk om jag ironiskt nog blir mer ensam trots att min livsstil är mer öppen för kärlek och relationer?
Det är ju trots allt så att jag lever som ovan nämnda kombination i ett samhälle där monogami är den vida utbredda normen, och där min livsstil är i minoritet. Hos många anses min livsstil t.o.m. vara åtskilligt mer kontroversiell än att vara t.ex. homosexuell. Flerkärlek fördöms ofta ännu hårdare hos många reaktionära kretsar än att älska nån av samma kön.
De flesta monogama vill ha andra monogama. Utbudet för monogama människor är stort. Gränserna är tydliga. Antingen är man singel, eller så är man det inte. Jag är inte singel, men samtidigt är jag inte upptagen, vilket skär sig med monogama personers syn på kärlek.
Så alltså, när jag går ut och är öppen för andra människor kan det då bli att ingen vill ha mig, för min syn på kärlek är inkompatibel med den stora massans syn på detsamma? Kommer jag att bli mer bortstött för jag är “avvikande”?
Jag har märkt det här lite när jag cruisar runt på nätet. Jag får frågan om jag är singel, och jag svarar att ja, i dina ögon är jag nog det. Förvirringen som följer blir sällan speciellt rolig, och det slutar ofta med att personen jag pratar med helt försvinner och slutar hålla konversationen uppe. Ofta just för att de ser mig som ett freak, nån galning som tror att man kan älska flera människor samtidigt. Han måste ju vara nåt knäppo, alla veeet ju att man inte gör så! Osv osv.
Den monogama världen handlar väldigt mycket om etiketter, regler, avgränsningar. Antingen är man tillgänglig eller så är man det inte. Antingen är man upptagen, eller så är man singel. Sen att det finns en absurd mängd med människor på kontaktforum som mer eller mindre öppet söker otrohetsaffärer är en annan femma, enligt de flesta.
Men frågan kvarstår. Kan man som lever en öppen livsstil ironiskt nog råka bli mer ensam och få svårare att få kontakt med andra människor bara för att ens syn på kärlek och förhållanden inte går ihop med kutymen?
Mycket knepigt.
(Apropå ingenting särskilt så har Jennie Rehbinder skrivit ett läsvärt inlägg om just polyamori. Rekommenderas.)
Vad är bra kommunikation egentligen? Hur uppnår man bra kommunikation? När kommunicerar man på lika villkor och på ett sätt där båda får vad de vill ha utan att den ena parten måste ge mer än den andra?
Det här är några frågor som jag klurat på de senaste dagarna. Om det finns nånting som är kritiskt för oss människor så är det våran kommunikation. Det spelar väldigt liten roll om den kommunikationen sker mellan två stormakter eller mellan två människor i ett förhållande. Kommunikationen –och hur den görs, samt vad den åstadkommer– är kritisk för att det ska funka.
Emellanåt när jag känner mig på lite sämre humör undrar jag om inte mänskligheten som helhet håller på att mista sin förmåga att kommunicera på ett vettigt sätt. Det räcker med att läsa tidningen eller slå på nyheterna för att få massor med lysande exempel på olika sätt att inte kommunicera. Länder som inte kan prata med varandra, representanter för olika företag som bara gastar och försöker överrösta varandra.
Eller ta all den reklam som vi drunknar i. Där har vi också bra exempel på hur man inte kommunicerar. De flesta skulle väl hålla med mig att om man pratade till sina vänner som reklam pratar till oss, då skulle man inte ha speciellt många vänner kvar. Reklamen kommunicerar inte, den talar bara om för oss att vi är sämre människor för att vi inte har nån trivial produkt.
Hur kommunicerar man i ett förhållande? Många förhållanden går ryckigt fram för att de som ingår i förhållandet kan inte kommunicera. Jag vet att jag själv inte är världsbäst på det heller, utan det är nåt jag konstant måste förfina och bli bättre på – men det är verkligen inte lätt.
Kommunikation borde ju komma helt naturligt till oss. Faktum är också att så länge vi är ärliga så gör den det, och så länge vi kan föra en dialog så fungerar ju kommunikationen mellan människor. Ärlighet och dialog. Inte bara tala om hur man vill ha det, utan förstå den man pratar med. Att båda kan komma ur diskussionen och dialogen och känna sig nöjda, inte som att man blev överkörd eller fick kompromissa alldeles för mycket.
Det är verkligen knepigt det här med bra kommunikation.
Nu kommer jag att tjata om flerkärlek och andra icke-normativa synsätt på kärlek igen, men jag läste Adina (som är det tredje benet borta på Ormen i Paradiset) där hon skriver om sin syn på kärlek och förhållanden. Ville bara tipsa om det eftersom det speglar mycket av vad jag själv tror och tänker kring.
Ett litet utdrag:
Jag tror någonstans att människan inte är konstruerad att bara leva med endast en människa, att vi är fullt kapabla att älska fler än en person åt gången (menar då såklart kärleksförhållanden). Dessvärre har jag inga vetenskapliga belägg för detta påstående, bara en filosofisk tanke kring det. För visst hade det varit härligt med lite tyngd i detta inlägg med hjälp av vetenskapliga slutsatser, men så långt kan jag nog inte ta detta.
Mina vänner, kila nu genast över dit och läs det!
Jag kan inte hålla mig från att ge en del av min syn på Klumpes senaste två inlägg om hur mycket kärleken är värd och detta med självuppoffring. Till viss del håller jag med honom, men det finns ju fler sidor och delar i det som nämns.
Precis som han har gjort så har även jag offrat stora delar av mig själv för att passa ihop med min partner, inte lika mycket med den jag lever med nu, man jag anser ändå att jag har offrat mig. Eller inte offrat, det låter så otroligt negativt, jag har kompromissat och givit av mig själv. Vissa dåliga dagar, som PMS-veckan (jag är en riktig ragata då), tycker jag att jag offrat mig för att ha en grund till ett helt onödigt gräl.
Vi talade om det häromdagen faktiskt, detta med att ge upp vissa bitar av livet för att den andre vill det. Jag förklarade med brutal ärlighet, som vi numera kör med här hemma, att när han ber mig skära bort något som jag faktiskt bryr mig om och som jag inte VILL skära bort så är vi på väg mot något riktigt negativt och då får vi tala om det ordentligt. Hur mycket betyder saker och ting för mig och vad betyder de för dig?
Jag vet inte om jag är trött eller seg i huvudet, troligtvis både och, men jag finner inget bra exempel på vad jag talar om där.
Sedan finns det sidor hos sig själv som man vill bli av med och kan bli hjälpt med i ett förhållande. Exempelvis detta med min svartsjuka och min vana vid att bli sviken, detta förhållandet har lärt mig den hårda vägen att alla män är inte likadana. Det har hållt på att gå åt skogen för att jag inte varit kapabel att ge upp den ofrivilliga delen av den jag var förut. Jag ska inte ljuga, det kommer stunder nu också då jag kan tvivla, men det är inte samma konsumerande oro och ångest som förut. Rom byggdes inte på en dag.
Så det behöver inte betyda dåliga uppoffringar, att man ingår i ett förhållande där man får ge upp delar av sig själv. Men då skapar man å andra sidan en ny person av det.
Som när jag blev förälder, jag kunde inte vara samma person som innan. Jag blev en annan där mamma var en titel som lades på mig. Vissa delar av mig fanns kvar, jag var fortfarande samma i grunden, men ändå någon helt annan.
När sedan barn nummer två kom så förändrades jag ytterligare, inte lika mycket denna gång. Men efter ansvar och ändringar i vardagen fick jag anpassa mig och forma mig därefter.
Under min period som ensamstående småbarnsmamma formades jag ytterligare, mycket mer denna gång, i och med mina motgångar och uppoffringar för att få livet att rulla på så smidigt som möjligt. Jag benämner det som uppoffringar då det enligt mig inte var kul att sitta och höra/läsa om alla som var ute och hade kul medan jag fick sitta hemma med mina små. Jag har aldrig varit bortskämd med barnvakter eller liknande, jag har alltid fått klara mig själv. Men det var också ett val jag faktiskt gjort, att behålla mina barn och att gå ifrån en man som skadade mig både psykiskt och fysiskt. Att sitta där själv, även om jag ofta tyckte synd om mig själv just då. När jag också skaffade mig ett helt annat jobb än jag tänkt mig, tog jag också en annan titel och en annan roll som format och förändrat mig i tankar och agerande.
Jag gjorde sedan ett val att inleda ett förhållande med min sambo, sedan att flytta hit, och således har jag också gjort ett val att göra mitt bästa för att det ska hålla. För att jag vill att det ska göra det. Vi har båda fått ge av oss själva, kompromissa, för att vi ska kunna leva ihop.
Att sy ihop en likformad enhet av två olikformade separata enheter (som i sin tur formats av sina egna helt olika liv) är svårt, speciellt om man inte är beredd på att ge och ta. Kärleken är grunden och det jag mer eller mindre menar är att även andra saker formar oss, får oss att ge uppoffringar, får oss att ändra de vi är utan att det för den sakens skull är negativt.
Däremot säger jag absolut inte att man ska stanna i förhållanden som är destruktiva/negativa, där man inte känner igen sig själv och/eller inte tycker om den man blivit. Där det inte finns en kärlek som gör att man vill ändras med livets gång eller med sin partner. Där det är en sådan brist på trygghet att man inte ens klarar av att forma sig efter sitt eget välmående. Det är inte till nytta för varken en själv eller ens partner.
Men det är inte svart eller vitt. Ingår man i ett förhållande med en eller fler, så behöver det inte betyda uppoffringar, det kan betyda ett givande och tagande gentemot varandra som är belönande också.
Avslutningsvis vill jag också säga att det klumpe nämner i det sista inlägget: “eller snarare, och väldigt dåligt, så har jag anpassat mig efter vad jag TROTT vara hennes vilja” är rena döden, vilket både Klumpe och jag fått lära oss den hårda vägen. Jag har gått ett x antal år och antagit, vilket inte tagit mig någonstans annat än djupare in i mitt eget huvud och i min egen ångest.
Tro är att icke veta.
Jag sitter här och lyssnar på klassisk musik (Beethovens pianomusik just nu, en av mina stora favoriter inom den klassiska genren) samt funderar på det här med att offra sig själv och sina drömmar för kärlekens skull.
För jag vet hur det är. Jag är mycket väl medveten om att jag i det förflutna varit väldigt snabb att offra mycket av både mig själv och mina drömmar för att passa in i förhållandet. Min underbara coblogger har också påpekat det upprepade gånger, att jag gärna tummar på mina annars rätt fast principet till förmån för de förhållanden jag haft. Kommenterat på att jag ofta har en tendens att göra det, och sedan i tysthet må dåligt över det för jag känner mig svag och otillräcklig efteråt.
Är det osunt att offra saker som är en del av sig själv för den stora kärlekens skull? Utan tvekan ja, men förhållanden handlar ofta om att kompromissa. Det handlar om att mötas halvvägs. Vilket är lite märkligt känner jag ibland. Att man måste skära bort saker från sig själv för att ett förhållande ska fungera, att ens partner som man älskar måste ge upp saker. Emellanåt känns det som att man försöker göra en helhet av två halvor, men halvorna var helheter innan men skar bort en massa av sig själva för att liksom passa ihop.
Går det inte att göra en helhet av två helor?
Hmm, knepigt.
Jag undrar hur många par i vårt avlånga land som lever så här. Där en eller båda (eller hur många som nu ingår i relationen) har blivit tvungen att avsäga sig saker för att få ha den kärleken och det förhållandet. Hur många människor som likt jag själv väljer bort bitar av sig själv för att passa in med den de älskar.
Det här är en stor svaghet med mig. Jag vill vara till lags, jag vill göra den jag älskar lycklig. Det bittert ironiska är oftast att ens partner ju blir lyckligast när den andra är sig själv. Offrar man för mycket blir det en dålig trend, då får den andra parten dåligt samvete för att den ena inte lever ut, och vidare tillbaka på den första som då upplever det som att han/hon måste anpassa sig ÄNNU mer, och vidare innerst inne mår dåligt för då börjar han eller hon kanske känna sig kvävd, känna att glädjen och kärleken har försvunnit ur förhållandet.
Varför gör vi så här? Har vi förlorat våran förmåga att sy ihop kärlek och ett förhållande med våran egen personlighet, våra drömmar och våra intressen? Har vi förlorat den förmågan så till den grad att vi nu måste välja mellan det ena eller det andra? Att vi kommit till den punkten då vi antingen får välja kärlek och förhållanden, men inte drömmar och längtan och vad annat nu ingår i våran egen personlighet.
Jag hoppas vi inte förlorat den förmågan. Jag vet att jag identifierat den i mig själv och att jag försöker lära om mig hur jag själv funkar. Ta ett steg bort från mig själv, betrakta mig själv och mina drifter lite mer objektivt och försöka se bortom min egen händelsehorisont. Kanske lära mig nåt nytt.
Många av mina förflutna förhållanden har (nu när jag tänker på saken) ofta automatiskt landat i ett slags tillstånd av dominans/undergivenhet. Jag har alltid varit rädd för att förlora den jag älskat, och då har jag blivit mer undergiven, anpassat mig efter hennes vilja (eller snarare, och väldigt dåligt, så har jag anpassat mig efter vad jag TROTT vara hennes vilja) och det i sin tur har lett till att jag känt mig oviktig, ihålig och falsk.
Stora, svåra tankar.
En tanke som gått och snurrat i mitt huvud under dagen är hur mycket vi egentligen är beredda att offra för våran kärlek. Missförstå mig inte, kärlek är en fin sak och nåt som jag tror de flesta någorlunda vettiga människorna vill ha i sitt liv. Men jag undrar var gränsen ligger för när man börjar offra för mycket för sin (eller någon annans) kärlek.
Är det rimligt att ge upp sin frihet, sin integritet, sina drömmar och sin längtan för att man älskar någon? För att den personen man älskar kräver det i utbyte mot en fungerande kärlek?
Är det värt att offra allting annat i sitt liv bara för denna enda sak, även om det är en väldigt stor och viktig sak?
Vidare, när blir det orimligt att offra både sig själv och sin omgivning för att behålla den? Och sist, den svåraste frågan av alla… Kan man bli skuldsatt i kärlek, och att en skuld i nåt annat gör att man fortsätter älska någon för man känner sig skyldig att göra det?
Jag undrar hur många förhållanden som existerar under såna här former. Där den ena partnern känner skuld till den andra, kombinerat med en stor kärlek trots att den personen i praktiken får offra allting annat i sitt liv för att behålla den här kärleken.
Här tänker jag t.ex. på förhållanden där den ena parten misshandlar den andra, antingen fysiskt eller psykiskt. För den som blir misshandlad är ju ändå enormt trogen den som misshandlar. Det är väldigt vanligt i såna destruktiva förhållanden, att den som blir misshandlad försvarar utövaren och skyddar honom eller henne. Det är i min mening ett tydligt exempel på ett förhållande där den ena parten offrar allting annat för att få behålla den här kärleken, trots att kärleken är skadlig och trots att personen får välja bort allting annat i sitt liv till förmån för den.
Det finns givetvis mildare saker på samma tema. Det kan vara en person som längtar efter en sak, men personens känslor för en annan människa tvingar henne att välja, och är så stark att personen väljer bort allting annat till förmån för dessa känslor.
Är det värt det? Hur mycket är kärleken värd? När passerar man gränsen för vad som är rimligt att välja bort? Är kärlek verkligen så magisk att det är rimligt att välja bort massor med andra saker till förmån för den?
Ta t.ex. en kvinna som lever i ett monogamt förhållande med en man. Innerst inne kanske hon längtar efter frihet, hon kanske har insett att hon inte vill leva monogamt och att hon ofta känner sig kvävd i det monogama förhållandet med den här mannen. Kanske har han hjälpt henne i hennes förflutna, och kanske bidrar det till att hon känner sig skuldsatt till honom, både ekonomiskt och känslomässigt. Men hon älskar honom, och enda sättet för henne att få fortsätta älska honom är att kväva sin längtan efter allt det där andra. Hon offrar sin längtan efter flera kärlekar, efter nya kärlekar, efter att få leva ett större liv. Hon offrar nästan alla sina drömmar för den här kärleken som trots att den på en del sätt kväver henne ändå är så viktig för henne. Helst hade hon ju velat ha båda, men han vill inte det, han kan inte acceptera det och hans ultimatum till henne är att antingen välja honom eller välja sina drömmar.
Gör hon rätt val? Eller borde hon välja det andra alternativet? Att välja den andra livsstilen och välja sina drömmar även om det innebär att hon då måste välja bort kärleken till den här mannen?
Det är såna här tankar som får hjärnan att slå knut på sig själv…
Jag såg en “artikel” om en kvinna vars man hade drömmar om att ha sex med en man.
Sandra och Christian gifte sig 2001 och har ett fint förhållande.
Allt fungerar bra – även sexlivet. “Ja, han är en bra älskare med mig, omtänksam, snäll, snygg, ger mig massage ofta, lagar mat och passar upp på mig på olika sätt”, skriver Sandra på FamiljeLiv.se.
Men nu har oroande uppgifter kommit fram. Christian sexchattar med andra män.
Han har erkänt att han tänder mycket på att fantisera om att ha sex med andra män. Men vad ska jag ta mig till? Det känns som han varit otrogen och när vi har sex är jag ju inte säker på om han fantiserar om andra?”, fortsätter Sandra på FamiljeLiv.se.
“Det är inte det att jag inte gillar bs-, eller hs-killar. Det är bara det att livet blir såå jobbigt när det plötsligt gäller min man, mina barns far och min bäste vän”.
Jag funderar då på hur jag hade tacklat situationen. Min fd tyckte om analsex, ja dildosex utförd på honom själv. I början kände jag mig lite konservativ och tråkig men sedan utförde jag dessa tjänster på honom då det var något han ville och upptäckte att det inte var något farligt i det alls. Stundvis var det upphetsande, fast det vågar man ju inte erkänna, haha.
Senare tog jag upp detta med en eventuell bisexualitet med honom och han avfärdade det ihärdigt, med lite av en bögfobi i blicken. Trots att jag visste att han med sin äldste barndomsvän vid ett flertal tillfällen haft “killsex” och löpt linan ut killar emellan. När han väl träffade en annan bisexuell man i bekantskapskretsen började han mjukna inför idén och jag fick senare veta att de också löpt linan ut tillsammans.
Min tanke inför artikeln är alltså att det är för det första bra att han talar med henne om sina fantasier. Gör man inte det kan det lätt konsumera en inifrån och när det är något man brinner för är det inte hälsosamt för varken honom eller deras relation.
Men… Ett stort men finns för mig i artikeln och det är att han sexchattar med män bakom ryggen på henne. Det är aldrig okej. Otrohet är när man går bakom ryggen på varann, vilket han bevisligen gör eller har gjort.
En lösning är ju att lyfta fram problemet, att han får prata om det och hon verkligen försöker lyssna. Att de sedan kanske leker tillsammans om hon kan tänka sig det. Det är ett sätt för honom att testa, tillfredställa lite lust med ett halvdant substitut visserligen, men det är ett sätt för henne att få vara med.
Sedan som en kommentar hon fått, släppa honom och låta honom chatta med män, med hennes tillåtelse och insikt i vad som händer. En dag kanske hon känner att det skulle vara okej att han träffade en man för sex. Förutsatt att det bara är sex och han verkligen visar henne att kärleken är hennes och enbart hennes. Att hon då kan känna sig trygg i det.
Jag hade nog hanterat situationen ungefär så om sambon hade uttryckt en önskan om att ha “killsex”. Jag vet att en hemlig önskan förtär och man måste diskutera den med sin partner tillslut. Jag har ju en önskan om att ha sex med en tjej, vilket jag gjort klart för min sambo redan från början så han visste det och när det en dag händer så vet jag nu efter samtal om det att jag har hans “välsignelse”. Precis som han vet att han har min om han skulle få för sig att prova “killsex”.
Vi har bestämt att vi inte ska begränsa varandra och att vi har en brutal och öppen kommunikation med ärlighet oavsett om den gör ont eller förvirrar. I början var det lite smärtsamt, men nu känns det mycket bättre och jag hade inte bytt den trygghet jag har med min sambo nu mot någonting, just för att jag vet att han är ärlig med mig och berättar saker oavsett dess natur och min eventuella reaktion.
Så det stadiet skulle jag rekommendera att kvinnan försöker komma till och ta med sin partner i. Att de har en öppen kommunikation.
Hon skriver att det blir så jobbigt för att det är hennes man, hennes barns far och hennes bäste vän… Hur känner han då? Det är inte fri väg för “killsex” i alla kretsar ännu tyvärr, kanske han skäms och behöver stöttning i sina fantasier, i att känna att han inte är ett dugg konstig för att han har dem.
Men som sagt, chatta bakom ryggen, a huge No No. Gör om och gör rätt. (Nja, rätt enligt mig iallafall, vilken tur att jag är fri att tycka som jag vill, haha!)
Idag är det Alla Hjärtans Dag, och jag gissar att om jag hade klätt på mig (för jag har nada kläder på mig, som vanligt) och gått ut till valfri butik så hade det krängts blommor, choklad och hjärtliga kort för hela slanten. Vi kan läsa i tidningarna om hur en fågel avgör våran framtida drömprins och vi kan läsa lite rosendoftande gull om hur Lisa och Daniel fann varandra. Vi kan också läsa om hur Anders och Peter blev ett av de första homosexuella paren som vigdes, samt följa deras bröllopsdag nästan minut för minut.
Jag har länge varit splittrad kring det här konceptet. Visst, å ena sidan tycker jag det är väldigt fint att man har en dag som är tillägnad “kärleken”, men samtidigt så undrar jag varför det behövs en dag för det? Är inte det nåt man ska fira mer eller mindre hela tiden, spontant, när man känner att man vill?
Kärlek är fint och bra. Jag är en stark förespråkare till mer kärlek i vårat samhälle och våra liv. Men jag tycker inte om hur man koncentrerar en enda dag på hela året för det. Det känns lite för mycket som att man friköper sig.
“Jag gav henne blommor så därför har jag gjort min plikt för ett tag nu!”
Jag erkänner villigt att det där är det längsta, grövsta och mest cyniska jag kan dra det till. Men blir inte såna här gester betydligt mer meningslösa för att man gör dem på en viss dag då alla förväntas göra det? Eller är jag helt ute och cyklar och egentligen är det tvärtom – att det är BRA att vi har en viss dag, och att just för att det är en speciell dag så blir det MER betydelsefullt än om det bara var spontana blommor?
Det tål att tänkas på, för det funkar åt båda hållen. Det kan både bli mer betydelsefullt för att det är en speciell dag, och det kan bli mindre betydelsefullt. Som med det mesta så verkar det mest bero på vilken inställning man har. Jag själv föredrar att tänka att kärlek är nåt som ska firas spontant, för det är en så fin grej, och detta i kombination med mitt allmänna ointresse för högtidsdagar gör väl att jag är mer åt det förstnämnda hållet.
Men en sak är säker, och det är att jag stör mig på att kärleken i alla hjärtans dag för varje år mer och mer handlar om kärleken till kommersialismen. Det ska köpas blommor, chokladaskar, gratulationskort och vad annat handeln nu kan skaka fram som har ens den minsta association till denna dag. Det är också intressant att se hur alla dessa produkter märkbart ökar i pris just under denna dag. Känns inte det lite plumpt? Det är ju ingen direkt hemlighet att det här importerade konceptet uppfanns på 60-talet av just amerikanska firmor som tillverkade choklad och gratulationskort, och som väldigt framgångsrikt har spritts över västvärlden sedan dess.
Så låt mig säga vad jag har sagt länge nu – vänta inte på den här dagen för att fira den eller de du älskar. Gör det när DU känner att du vill fira din speciella person, och gör det på ditt vis.
—
Till sist vill jag bara säga att det här inlägget är lite av ett jubileum. Det är det tusende (1000) inlägget som publiceras på den här bloggen. Inte så illa!
Loading ...
Recent Comments