Det är också intressant och inte så lite komiskt när man ser tillbaka på sina ”det där är ingenting för mig”-uttalanden och skrattar lite åt hur saker kan gå. Hur man kan tvärsäkert säga nånting om en sak och sen upptäcka att man faktiskt tyckte om det, och att det som saknades var rätt person att testa det med i kombination med rätt mängd trygghet.

Jag och Ami har tillsammans utforskat våran gemensamma sexualitet. Jag säger gemensamma, för vi upplever att just vårt gemensamma sexliv är unikt och speciellt just för oss. Vi känner oss oerhört trygga med varandra, och även om vi utforskar områden som kan ha olika etiketter känner vi att det är för personligt för just oss, och att etiketten blir irrelevant. Även om vi utforskar dominans, undergivenhet och många av de typiska BDSM-begreppen känner vi oss motvillig till att använda just orden. För en utomstående och/eller oinsatt skulle det definitivt vara renodlad BDSM, men det är för unikt för oss. Vi följer inte de etablerade reglerna, utan använder lärdomarna från BDSM-världen för att utforska såna metoder på vårat eget sätt.

Men, det är intressant att jag provar saker som jag aldrig i livet skulle ha haft självförtroende eller trygghet att prova tidigare, och styrkan att prova dem på MITT sätt, utan att oroa mig över om jag gör ”rätt” eller inte. Det är intressant att lära sig saker om sig själv, saker som hade varit fullständigt främmande för några år sen. Mer och mer inser jag att i takt med att mitt självförtroende växer, desto mer benägen blir jag att prova på saker, och att även om sakerna i sig inte tilltalar mig så kan jag prova dem på mina villkor.

Vilket leder till att jag upptäckt att jag trivs med bondage. Jag faller inte in i typisk undergivenhet, jag är inte lagd för det. Men jag har upptäckt att bondage är för mig ett sätt att skapa tystnad i mitt huvud. Ami binder mig, tar bort rörelseförmågan, och mitt huvud tystnar. Istället för att fundera, analysera och observera som jag alltid gör nästan överallt annars blir det bara en stor tystnad i mitt huvud, och det är lite ironiskt att förlusten av rörelseförmåga skapar en oerhört stor mental frihet istället.

Under dessa stunder provar vi nya saker tillsammans. Jag har så smått under de senaste två åren upptäckt att jag under vissa omständigheter njuter av anal stimulans. Det har jag länge gillat, att få min stjärt smekt i duschen, men det har alltid varit begränsat till att vara just i duschen. Det har varit det enda stället jag varit trygg på. Men under de senaste två åren har jag så smått börjat släppa på det, och tillsammans med Ami har jag känt mig tillräckligt trygg för att slappna av även i andra sammanhang. Hon har förstått mig och sakta låtit mig slappna av. Jag har låtit Ami utforska det, och en gång i höstas lät jag henne smörja in mig och använda sina fingrar på mig.

Det som gör mig fascinerad är nu den senaste veckan, när jag låg på mage och slappnade av och lät henne ta för sig. Det var skönt, hon smekte mig. Jag kände hur mitt huvud tömdes på tankar trots bristen på rep, och istället njöt jag av nya känslor och nya upplevelser. Jag var inte helt närvarande men kände tydligt att Ami utforskade min anal. Efteråt fick jag veta att hon hade använt Icicles #8 på mig, och lyckats få så gott som hela staven (förutom den stora knoppen) inuti mig. Det förvånade mig, men förklarade den fyllande känslan och det märkliga trycket när hon drog den in och ut.

Så, det är verkligen intressant hur man kan ändra sig. Hur saker som var Nej-nej-nej plötsligt inte längre spelar så stor roll. Det är inte nödvändigtvis att man njuter enormt av dem och får en stor kick. Där hamnar mina anala erfarenheter än så länge. Trevliga, men ingen världsomstörtande fantastisk effekt. Men som sagt, trevligt. En utökning av saker man mår bra av och njuter av. Fascinerande också att kunna växa som människa, acceptera att det som var har varit, och även om man då sa en sak så kan den saken ändras och ingenting är hugget i sten.

Det här gör mig oroad, för det förstärker många av de svartsjukeproblem som jag ser i synen på relationer och förhållanden idag. Den där känslan och attityden av att ett förhållande inte är på riktigt förrän man övervakar den man säger sig älska med en ohejdad mani. Sånt här föder den åsikten – det är inte på riktigt förrän du blir synad in i sömmarna av din partner. Jag har pratat med en del människor som tycker att man är inte kär ”på riktigt” förrän man blir svartsjuk över minsta lilla inbillade otrohet.

Dessutom är det inte hälsosamt att inte ha ett privatliv. Idag, när vi blir övervakade på nätet av FRA och andra otrevliga makter är det viktigt att behålla den lilla strimma av privatliv som man har, och inte ge bort den. Människor behöver ha ett eget liv också, och vi behöver sluta sprida åsikten att när man går in i ett förhållande upphör man att vara en individ och blir istället en delad enhet där man inte får ha hemligheter eller privatliv. Jag trodde det själv under många år, att förhållandet innebar att man gjorde allting tillsammans, att man slutade vara en individ – och det var inte hälsosamt för mig.

Man ska inte dela med sig av sitt privatliv. Även om man bor ihop, delar ett liv, så behöver man behålla sin identitet, man behöver ha hemligheter. På nåt vis har samhället fått oss att börja dra likamedstecken mellan hemligheter och ”dåligt för förhållandet” men att ha hemligheter och att ha ett eget liv är sunt – speciellt för tonåringar som fortfarande utvecklar sin personlighet och lär sig hur de funkar.

Dela förhållanden, relationer, kärlek och närhet. Dela inte dina innersta hemligheter, och dela inte dina lösenord.

Med det sagt följer det också en hel del underhållning när jag pratar med dem. Oförberedd underhållning för det mesta. Min kära mamma hade inga större problem att förstå hur polyamori funkar, utan tyckte mest att så länge det gör mig lycklig, så gör det henne lycklig. Min pappa däremot är en lite annan historia. Jag vet inte hur många gånger jag har fått förklara min livsstil för honom. Inte för att han är fördömande på något vis, tvärtom. Däremot har jag fått förklara det för honom för att han dels är lite glömsk, men också har det där problemet som emellanåt drabbar även mig – där man måste till fullo förstå nånting för att kunna förstå det ens litegrann.

Så, jag fick mig ett gott skratt när jag fick förklara mina julplaner för honom. Att jag firar med ”familjen” som jag kallar det. Jaha, tyckte han, så du firar med oss då? Nej, jag firar med min förlängda familj. Med Ami och hennes sambo och hela den förlängda familjen. Vilket fick honom att haja till, trots att jag nämnt detta massor med gånger förut. Jag fick förklara att Ami har en sambo, som i sin tur har en annan flickvän. Jag kommer att fira jul med Ami, hennes sambo, hennes sambos andra flickvän, hennes sambos andra flickväns andra pojkvän, Amis f.d. flickvän samt flertalet andra människor som ingår i familjen antingen som vän eller som relation.

Min kära far var tyst i några sekunder och hans enda kommentar var: ”Jaha, det låter invecklat.”

Vilket fick mig att skratta och säga att nej, det är betydligt mindre invecklat än det verkar. Jag förstod att när jag förklarade det såg han bara en lång invecklad kedja av relationer och människor. Han såg det inte i termer av monogami vägt mot polyamori. Han såg bara mänskligt samspel, och monogami som är ganska enkelt och prydligt (1+1) i jämförelse fick honom att tycka att kedjan blev rätt lång. Men han gjorde ingen moralisk bedömning, bara en praktisk.

Ah, min härliga lilla pappa.

Tiden tillsammans blev inte riktigt som vi tänkt oss. Det är okej, för vår tid tillsammans blir nästan aldrig som vi tänkt oss, men vi blir heller aldrig missnöjda med det. Så länge vi är tillsammans spelar detaljerna mindre roll. Ami fick nåt slags inflammation i halsen under helgen, och därmed försvann det mesta av vårat sexliv. Men det är okej. Vi är tillsammans, och vi har haft det skönt ändå. Vi har skrattat, vi har gråtit, vi har tagit hand om varandra och vi har bekräftat att det vi har tillsammans är bra. Vi har pratat, vi har varit tysta. För varje minut växer vi oss lite närmare varandra, lite mer växer våra personligheter ihop med varandra. Vi har sett film, vi har hånglat, vi har tafsat på varandra. Jag har masserat Amis fötter och hon har smekt min rygg.

Nu dröjer det tills nästa fredag innan vi ses igen. Fram tills dess ska vi hinna med våra egna liv. Vi ska båda hinna arbeta, och jag ser fram emot tre dagar av ensamtid. Jag behöver den, jag har märkt att jag blir mer irritabel och snarstucken, och det är ett varningstecken att jag haft för lite ensamtid. Så, helgen är vikt för ensamtid. Vi har haft samtal om detta, vilka regler som ska gälla och hur man hanterar det.

Tiden tillsammans har bestått av små, till synes enkla, men väldigt meningsfyllda saker. Man ska inte förväxla enkla saker med meningslösa saker. Tvärtom tror jag att en stor del av det som kan ses som struntsaker i ett förhållande är de riktigt viktiga sakerna. En smekning på armen, eller två fötter som försiktigt dansar runt medan man ser på film. Ett kort leende eller en smekning på kinden när man går förbi. Att ge varandra bekräftelse och närhet inte bara med storslagna gester utan även med små gester.

Men ikväll lämnar jag mitt andra hem för att återvända till mitt första hem. Och om några dagar kommer hon till sitt andra hem. Det ser jag fram emot.

Forskning visar att de är otrogna dubbelt så ofta som personer som saknar genen.

Läs artikeln själva. Den är sensationalistisk och ganska typisk för Aftonbladets evinnerliga otrohets-hit-och-dit artiklar. Det som jag reagerade på är återigen att otrohet (och i förlängningen monogami) målas ut som något som finns präntat i våra gener. Det gör det inte. Våra gener kan indikera rätt mycket och få oss att bli sjuka eller liknande, men det finns inga definitiva svar för mänskligt beteende och ännu mindre för sociala konstruktioner i gener. För det är vad otrohet är – en social konstruktion. Monogami är detsamma, en social konstruktion. Polyamori är det också. Sociala konstruktioner, ett val – inte en naturkraft, inte nånting som är stämplat i våra gener, ingen mystisk lag som antyds komma från nån förlegad gud som inte visat sitt nylle på dubbelt tusen år.

Jag finner det tragikomiskt också hur Aftonbladet sätter den snaskiga rubriken ”Otrogen? Skyll på generna!” och sen i artikeln skriver ”Men genen ska inte ses som en fribiljett till amorösa eskapader”. Tack för kvalitativ journalistik!

Eftersom jag är längre och bredare än Ami så tar det längre tid för mig att duscha. Det är samma princip som varför det tar längre tid att måla en oljetanker än en optimistjolle – det är helt enkelt mer yta som ska täckas. Efteråt stod jag själv och torkade mig, och tankarna gled fritt och halkade in på det här med etiketten ”pojkvän”.

Jag har ju slutat kalla mig relationsanarkist, och kör enligt principen att ”jag är jag” och att det enda som spelar någon roll för mig är vilka regler jag själv väljer att skapa och att följa. Jag har ett uttalat, definierat förhållande med Ami även om jag generellt tar till mig mycket av relationsanarkins filosofier och tankar. Men jag är jag, och jag väljer själv att vara så enkel eller paradoxal som jag trivs med.

Emellanåt blommar lite osäkerhet upp hos Ami. Hon kan få nåt osäkert i blicken och fråga med lite nervös röst om det är okej att vi har vårat förhållande, komplett med etiketter. Hon behöver bekräftelse på att hon inte lurade in mig i nåt jag inte är trygg med, nåt jag inte trivs med eller nåt jag ställer upp på bara för att göra henne glad. Varje gång säger jag samma saker. Nej, du lurade inte in mig. Nej, du tvingade mig inte, kom ihåg att det var jag som föreslog det och tog upp det. Nej, jag trivs jättebra med vårat förhållande och hur det utvecklar sig.

Så, nu efter duschen tänkte jag lite på varför det är så annorlunda den här gången. För jag har varit pojkvän förut, och jag har haft förhållanden förut – men när jag tittar i backspegeln ser jag att det har dragits ett streck i sanden och den här gången är det helt annorlunda. Känslan som finns i mig när jag tänker på ordet har ingenting gemensamt med de tidigare gångerna förutom att man använder samma bokstäver och uttalar ordet likadant. Mellan raderna, bakom orden, och runt dem är innebörden och vikten av ordet helt annorlunda.

Förut när jag axlade ordet ”pojkvän” var det med ett stort mått av ansvar. Ordet blev fort en börda tack vare den där osynliga regelboken jag nämnt tidigare. Jag fick aldrig läsa den, men ändå skulle jag acceptera reglerna. Lite som att nån kräver att man skriver på ett kontrakt, men man får aldrig läsa villkoren för avtalet man skriver under på. I verkligheten skulle det ju vara fullständigt absurt, för att inte nämna brottsligt, och man skulle mest troligt be personen som kräver detta att dra åt helvete. Men i den värld av förhållanden jag levde då var det accepterad praxis, och jag vågade inte protestera. Så jag skrev under avtalet och levde med förvirringen, rädslan och bördan av att vara pojkvän. Ansvaret som pojkvän blev en tung järnklo runt min själ.

Idag är det helt annorlunda. Jag lutar mycket åt relationsanarkins principer. Skapa egna regler, organiska relationer, inte ställa normativa krav eller använda en osynlig regelbok för att få det man vill. Den biten tar jag till mig och trivs med, och jag ser själv inte motsättningen som jag hört debatteras om där relationsanarki är totalt motställd de polysar som föredrar att ha uttalade relationer. För mig finns inte paradoxen.

Med detta känner jag inte att mitt förhållande med Ami är en börda. Det är inte ett ansvar på ett negativt sätt, utan det är ett ansvar på ett sätt som stärker mig och henne. Det är ett ansvarstagande gentemot varandra, för etiketterna innebär ingen osynlig regelbok. Ami är unik för mig på det sättet än så länge, att hon inte använder etiketterna och orden som ett sätt att stärka sin egen ställning i en relation, utan som ett sätt att stärka VÅR gemensamma del i relationen. Tillsammans stärker vi våra band, och ordet pojkvän är inte längre en börda eller en tyngd. Det är inte längre en nödvändig smärta och förvirring för att få älska någon.

I framtiden kanske jag har fler uttalade förhållanden med andra kvinnor. Men vad som än händer så kommer det att bli enligt samma känsla och princip som Ami skapade inuti mig. Det blir ett förhållande endast för att visa och stärka det som är ”vi” i den relationen. Inte som en osynlig regelbok eller ett sätt att kontrollera.

Det förundrar mig att såna här män fortfarande finns. Verkligen, det förundrar mig. Lite känner jag mig just nu som om jag gått ut genom dörren och bara råkat vandra rakt in i en dinosaurie som bara råkade stå där och som jag aldrig sett förut. Bonk, oj förlåt, här har nån ställt en brontosaurus.

För när jag tänker lite på saken så finns det rätt gott om såna här kufar. Häruppe i den norra halvan av Sverige är de förvånansvärt vanliga, och jag undrar om Leif utan att veta om det precis har utsett sig själv till representant för alla dessa herrar i åldrarna 45-55 som släpar runt på nån liten thaifru. Är detta verkligen attityden som driver dem?

Upp tills för bara en liten stund sen var min bild av dessa män något annorlunda. Den var mer en känsla av att män som importerar thaifruar har liksom gett upp. De skaffar sig en liten thailändska för de förväntas ha en fru, och en thaifru är ju trevlig att se på och lätt att införskaffa. Att hon sen kan formas efter deras önskemål kanske bara är en bonus? Ett verktyg att föra det anrika efternamnet ”Johansson” vidare med, så att säga.

Men nu börjar jag undra. Hur många av dessa män är i själva verket av ungefär samma virke som Leif? Som har tröttnat på alla dessa jävla självständiga kvinnor som flänger runt och tjänar egna pengar, ställer krav på tillvaron, njuter av livet och är rent generellt malliga subbor? Kan inte bara kvinnor fatta att deras uppgift i livet är att ha färska bullar och gott kaffe redo lagom tills mannen kommer hem från svetsjobbet på fabriken? Först lite kaffe med dopp, och sen när karln är sugen så blir det lite fitta med dopp. Mellan varven ska hon springa runt i kjol med vitt förkläde och laga mat, baka bröd och motionera dammsugaren så att hemmet som karln betalar för är riktigt fint.

Det här triggar också min antropolog-gen. Jag skulle vilja sitta i ett kamoflage-färgat tält med en kikare och observera dessa infödingar. Sitta där med en termos varm dryck och anteckna i ett block om dessa märkliga människor som stannade i sin sociala utveckling nånstans omkring år 1949. Sedan skriva en bok om upplevelsen och kanske ställa ut några av dessa män på ett museum nånstans.

Ja jösses. Det är verkligen märkligt att såna här män fortfarande finns. Fortfarande finns, för litegrann känns det som att de är en bunt med grottmän som tinade fram ur nån kvarglömd bit av inlandsisen häromåret och fick jobb på Vattenfall och sedan gick ut för att klubba ner nån kvinna att dra hem.

”Det finns de som lever dubbelliv och är en människa på jobbet och en annan privat, säger Tobias Tengström i fackförbundet Unionens hbt-nätverk som jobbar med attityder mot homo-, bi- och transpersoner.”

Det här har jag gått och småfunderat lite på. För det är inte bara bögar, flator och transpersoner som kan ha svårt att komma ut i sin arbetsmiljö, även vi polysar kan bli utsatta för otrevliga uttalanden eller känna att vi blir annorlunda bemötta på våra arbetsplatser. Jag själv är inte öppen med att jag lever poly (med ett undantag då jag berättat om det för en kollega jag litar på) och inte heller Ami är öppen med det på sin arbetsplats.

Varför det är så kan variera väldigt mycket, med den gemensamma tråden är alltid oron över att även om man officiellt tolereras så kan det inofficiellt bli en känsla av utanförskap när man inte passar in i den heteronormativa normen. Jag själv väljer att svara heteronormativt tvåsamt när man samtalar om samliv, samboskap och liknande – och eftersom jag ”bara” har ett uttalat och definierat förhållande är det relativt lätt för mig att prata om ”flickvännen”. För Ami som har tre pojkvänner är det lite svårare att prata om såna saker, och det blir en hel del dansande med uttryck, formuleringar och ordval. Jag märker på mig själv också att jag emellanåt måste välja andra ord än jag helst vill, för att kunna fortsätta verka ”normal” inför mina kollegor.

För de är ju mina kollegor, och även om jag försöker vara så öppen som möjligt och även om jag uppskattar dem som arbetskamrater och människor är de ändå just det – arbetskamrater. De är inte mina vänner på riktigt samma vis, och jag är än så länge osäker på om jag vill att det ska vara annat än arbetskamrater. Därför håller jag en linje och därför är jag inte helt transparent kring mitt val av livsstil inför dem.

Om du har en annan livsstil än den heteronormativa, är du öppen med detta på ditt arbete? Känner du att du som flata, bög, bisexuell, transa eller poly kan vara öppen med detta utan att känna att det blir en annorlunda stämning? Berätta!

(Under tiden jag skrivit detta inlägg har jag lyssnat på Dunes gamla rave-klassiker ”Hand in hand” vilket har känts märkligt passande.)

Det som för oss varit absolut viktigast har varit den konstanta kommunikationen. Stundvis har vi varit beredd att spy på varandra båda två av allt prat, men det betalar sig verkligen i slutändan. Av allt prat har vi nu ordentlig koll på varandra och kan leva ut på ett helt annat sätt. Bland annat släppte jag totalt lös min flirtenergi när vi var på Adam och Eva sist, med Herrns godkännande klämde och kände jag på en ursnygg man (med för övrigt urfula shorts), flirtade loss och trivdes som fisken i vattnet. Det är helt säkert något jag kan tänka mig att vänja mig vid.

Första funderingen jag fick var hur man ska vara klädd.
Ja det är såklart olika för alla. Första gången vi var iväg hade jag en vanlig kort kjol, ett linne och en underbyst korsett. Ganska snart åkte kläderna av ändå och tillslut insåg vi att det är lika bra att göra som ungefär hälften av de som var där, ta av sig kläderna och linda in sig i handduk. För oss större tjejer hade de lite större handdukar också, vilket jag såklart kollade upp innan.
Så gör er gärna fina, men tänk på vad det är ni ska göra. Ni ska troligen sexa på något sätt, ja då åker kläderna av, ta inte kläder som är krångliga att kränga av och på sig är mitt heta tips.
Ska ni dessutom bada bastu och bubbla i poolen, så behövs inte mycket smink heller, ju mindre desto bättre så det är mindre som rinner och som man måste gå på toaletten för att torka bort.
Det var viktigt för mig att känna mig bekväm och inte behöva tänka på sådana saker som rinnande smink eller krångliga kläder.

Hur tar man kontakt?
Vi har lagt vikt vid ögonkontakten. Genom att söka ögonkontakt märker man fort om det är någon idé att ens närma sig. Verkar blicken godkännande kan det vara bra att närma sig paret (tar par som exempel då det är annat med singlar) och varför inte fråga ”är det okej?” Vid nick eller ett ”Ja” rakt ut, ja då är det bara att köra på.
Ett nej är ett nej, det är väldigt enkelt att visa samma respekt som man själv vill bli bemött med och var lyhörd. Jag har alltid en tanke på att paret vi har med oss inte har haft samma samtal natt ut och natt in så de har kanske inte koll på alla gränser ännu, så jag går försiktigt fram. Paret vi träffade sist hade helt andra riktlinjer för vad de ville uppleva och vi respekterade det då vi vill att våra gränser respekteras. Ganska enkelt kan tyckas men kanske är det inte så för alla?

Hur ska vi bete oss om vi träffar någon vi känner från ett annat sammanhang?
Om man besöker klubbar och träffar inom närområdet finns alltid chansen att man träffar på någon man känner. Jag tycker personligen att det inte är så farligt om vi skulle göra det. Stöter vi på någon vi känner så tar jag nästan för givet att de skäms mer än vad vi gör. Vi är väldigt öppna med vad vi gör, till de som vill veta då såklart, det är inte alla som är sådana. Herrn brukar säga att vi iallafall har något att prata om utifall det skulle hända.
Alternativen är att gå och gömma sig eller lämna klubben, men vill man ge upp sina äventyr för några andra? Vem vet, det kanske klickar mellan er fyra och då har ni ett par nära vilket är värdefullt tycker jag. Vi har försökt till dödagar få till någon träff med Hanna och Tom, paret vi träffat ett par gånger, men det går inte matcha scheman och då de bor en bra bit ifrån kan vi inte heller vara spontana. Jag skulle ge mycket för att träffa ett par på nära håll som vi kan sexa med närhelst vi fyra känner för det. Jag har helt givit upp planering med andra ska jag erkänna, jag planerar bara för mig och Herrn för det kommer alltid något mellan när vi ska planera med andra och jag vill inte bli besviken på det sättet mer.
Det andra alternativet om man träffar på några man känner är att bryta isen på en gång, gå fram och hälsa som den förvånade tok man är och få det hela ur världen. Som att riva av ett plåster helt enkelt, och sedan ha en trevlig kväll för har man väl hälsat och fått det avklarat är det inte hälften så spännande längre att det är någon där man känner.

Självklart gör vi alla olika och har olika upplevelser av saker och ting, men jag kan bara utgå från oss och det är vad jag nu har gjort.
Fråga gärna om det är andra funderingar på lur, jag hjälper hjärtligt gärna till.

Jag har funderat mycket på hur jag skulle kunna berätta om den kvällen (och allt annat spännande som lyckats hända oss på senaste tiden), jag vill gärna berätta så mycket som möjligt, annars skulle jag inte vara nämnvärt intresserad av att blogga.
Ett litet aber är dock att jag samtidigt vill behålla upplevelsen för mig själv och de inblandade.
Så jag lämnar det till handlingarna, minnesarkivet. Är det dock någon som är nyfiken på detta med att gå på swingersklubb är ni hjärtligt välkomna att fråga såklart.

Det jag kan berätta om är att vi hade det lite mysigt på två häromkvällen och passade på att ta lite kort.

Efter fotosessionen avslutades det hela med ett för mig nytt fenomen – multipla orgasmer.
Sedan min kropp börjat hämta sig från krisen den var inne i under vår och försommar har jag börjat kunna få multipla orgasmer. Sådana där som bara avlöser varandra och jag inte vet vart den ena slutar och den andra börjar. Jag är fortfarande väldigt ovan, men jag försöker in i det längsta att flyta med. Vilket inte är lätt för någon med kontrollbehov.