För ett tag sen slängde jag upp en undersökning där jag frågade om era förhållanden var sexlösa. Detta var inspirerat av en vän till mig som lever i just ett sånt förhållande, och jag blev nyfiken på hur vanligt det var hos mina läsare. Jag ska villigt erkänna att jag är förvånad och lita chockad över att det i skrivande stund är hela 30% av rösterna (58 röster) som har sagt att de lever i ett sexlöst förhållande – jag trodde inte att det skulle bli så stor andel. Jag antar dock att man lär sig nåt nytt varje dag.

Det här är ett jättesvårt ämne att tackla, har jag insett. Det här är det åttonde (!) utkastet jag ger mig på, och jag hoppas att jag nu kan få till nånting. Tidigare idag stod jag i duschen och tvagade min kropp, och som det ofta gör började ord ramla in i mitt huvud när jag slappnade av och lät kroppen fokusera på att bli ren. Det här är ett svårt ämne att skriva om för mig, då jag aldrig levt i ett förhållande som varit sexuellt paralyserat under lång tid. Jag har haft förhållanden som har haft dalar, där det kanske gått en månad eller två mellan knullandet, men aldrig ett som varit sexlöst under en lång tid. Jag har hört om förhållanden som varit sexlösa i flera år, men jag vet inte hur vanligt det är eller var man ska definiera ett förhållande som sexlöst. Det närmaste jag kommer är att ha gått lång tid (som längst tror jag det var två år) utan sex, men som med de flesta saker är det komplicerat varför det var så. För min egen del berodde det på sjukdom, brist på kärlek, ovilja till närhet och frustration med mig själv, för att bara nämna några.

Därför vill jag be dig –om du läser detta och lever i ett förhållande som är ofrivilligt sexlöst sedan minst ett år tillbaka– att skriva en kommentar och berätta om detta. Jag vill lära mig mer om det här, och enda sättet är att prata om det. Kanske kan din berättelse hjälpa någon annan? Men var inte blyg, utan berätta öppet om vad du tror ditt sexlösa förhållande kan bero på.

Vidare vill jag säga att jag vet inte hur man ska reparera nåt sånt här. Jag har funderat massor på det här, såväl orsaker som lösningar, och har inte kommit fram till nånting konkret. Som alltid med människor är det oerhört individuellt vad som orsakar nånting, och vad som reparerar det.

För vad orsakar ett sexlöst förhållande? Det finns ju valet att göra det sexlöst, att ha ett platoniskt förhållande, men det är ett aktivt val och då har man ofta goda skäl att göra det. Faktiskt kan det ju vara så enkelt också att man inte känner en sexuell attraktion till varandra längre, även om man älskar sin partner. Men jag sätter det i en separat kategori från det som jag dryftar just nu, vilket är förhållanden där en eller båda vill ha ett fungerande sexliv men där det gått i lås av en eller flera orsaker. Generellt pratar jag nu också om traditionella monogama förhållanden – mig veterligen existerar inte det här problemet ens i närheten i lika stor utsträckning bland förhållanden som är poly eller sexuellt öppna, men även där är min kunskap bristfällig.

Så vad beror sexlösheten på?

Det är väldigt lätt att tro att det finns en enkel och tydlig orsak till det. Om det är nåt jag lärt mig med människor så är det att saker sällan är så enkla eller tydliga som man kan tro. Alldeles för ofta när ett förhållande fungerar dåligt börjar man fokusera på vad jag brukar kalla för ”magiska” lösningar.

En magisk lösning är när man försöker hitta en enkel, prydlig sak som man kan lösa och som sen i sin tur låser upp allting annat och på magisk väg ordnar alla problem. T.ex. att man föreställer sig att sexlösheten beror på att ens partner inte längre finner en attraktiv, och då börjar försöka hitta nya kläder eller liknande som ska låsa upp denna magiska lösning och skapa en kaskad-effekt som i sin tur löser övriga låsningar.

Det är sällan ett enkelt eller enskilt problem, och ofta är låsningen beroende på flera andra låsningar.

Med risk för att låta anti-monogam så tror jag personligen att monogami är en stor (och lätt att peka ut) orsak till sexuell låsning i ett förhållande. Som jag har sagt förut i den här bloggen är det ett oerhört stort ansvar att ta hand om någon annans sexuella behov. Man har ansvar för att till fullo skapa en sexuell tillfredsställelse hos sin partner, att alltid lyckas tillgodose behoven och att vara såväl början som slutet på dennes mättnad. Det är ett väldigt stort ansvar, och jag tror att många män och kvinnor upplever det här som ett för stort ansvar, och detta skapar ett slags prestationsångest vilket i sin tur leder till flertalet mindre saker som förvärrar och förstärker låsningen.

Återigen, jag vill försöka att vara objektiv när det kommer till monogama förhållanden, men jag har observerat flertalet som har stagnerat i sex och/eller kärlek just pga det stora kravet att tillfredsställa sin partners alla behov. Jag tror det finns massor med monogama förhållanden som funkar alldeles utmärkt, men jag misstänker att för varje sånt som fungerar på alla plan finns det säkert 4-5 stycken som är mer eller mindre icke-fungerande. Ta det inte personligt, det är mina observationer och enbart min åsikt.

Men det här går ihop med mitt råd för hur man får fart på sexlivet igen. Det är det enda konkreta råd jag kan ge som gäller alla förhållanden, och det är inte ens ett råd som garanterat kommer att funka på alla förhållanden. Faktum är att jag tror den stora majoriteten av monogama förhållanden hellre fortsätter ha ett haltande och hostande förhållande än att prova det här rådet.

Rådet är helt enkelt att öppna upp förhållandet.

Allting stagnerar om man inte ger det syre, ljus eller möjlighet att röra sig. När man kommer till en viss punkt så finns det inget annat kvar att göra. Jag är ingen relationsexpert, jag är inte expert på människor, men jag tror att när man kommer till ett stillastående måste nånting dramatiskt ske. Annars kommer man att fortsätta trampa vatten tills den dag man absolut inte orkar längre, och då drunknar man. Jag vet att svartsjukan kanske kommer att döda förhållandet, men har man kommit till den punkten då ens sexliv totalt har torkat upp så kanske man inte har så mycket att förlora på att prova? Monogama förhållanden kvävs ofta av det där stora ansvaret, och antingen löser man det eller så går man vidare. När en människa har syrebrist så lägger man inte en filt över dennes ansikte, man ger nytt syre istället.

Alternativet är att göra slut. Att säga adjö och tack för fisken. Gå vidare med sitt liv och försöka reparera hjärtat som gör ont, för i de flesta fall älskar man ju ändå den personen man har ett sexlöst förhållande med. Därför tror jag inte man har så mycket att förlora på att prova en öppnare relation, och man har allt att vinna. Kanske får man en nytändning, kanske spolar det bort den där blockeringen som uppstått i relationen. Kanske får man en lättnad, en frisk bris av syre när ansvaret minskar. Man får lära sig kommunicera på nya sätt istället, och att lära sig hantera den där oljiga känslan av svartsjuka, men man har ändå ingenting att förlora, tror jag. Man kan prova öppna upp, eller göra slut.

Det tredje alternativet är att fortsätta leva i ett förhållande som befinner sig i limbo nånstans mellan liv och död.

—

Är jag dum i huvudet? Håller du inte med mig? Eller tvärtom, tycker du att jag har en poäng? Talarstolen är fri i kommentarsfältet nedan. Berätta om ditt förhållande, berätta om dina tankar kring det här. Men vad du än gör, sitt inte tyst om du känner att du vill säga nåt om det här ämnet.

För ett tag sen slängde jag upp en undersökning där jag frågade om era förhållanden var sexlösa. Detta var inspirerat av en vän till mig som lever i just ett sånt förhållande, och jag blev nyfiken på hur vanligt det var hos mina läsare. Jag ska villigt erkänna att jag är förvånad och lita chockad över att det i skrivande stund är hela 30% av rösterna (58 röster) som har sagt att de lever i ett sexlöst förhållande - jag trodde inte att det skulle bli så stor andel. Jag antar dock att man lär sig nåt nytt varje dag. Det här är ett jättesvårt ämne att tackla, har jag insett. Det här är det åttonde (!) utkastet jag ger mig på, och jag hoppas att jag nu kan få till nånting. Tidigare idag stod jag i duschen och tvagade min kropp, och som det ofta gör började ord ramla in i mitt huvud när jag slappnade av och lät kroppen fokusera på att bli ren. Det här är ett svårt ämne att skriva om för mig, då jag aldrig levt i ett förhållande som varit sexuellt paralyserat under lång tid. Jag har haft förhållanden som har haft dalar, där det kanske gått en månad eller två mellan knullandet, men aldrig ett som varit sexlöst under en lång tid. Jag har hört om förhållanden som varit sexlösa i flera år, men jag vet inte hur vanligt det är eller var man ska definiera ett förhållande som sexlöst. Det närmaste jag kommer är att ha gått lång tid (som längst tror jag det var två år) utan sex, men som med de flesta saker är det komplicerat varför det var så. För min egen del berodde det på sjukdom, brist på kärlek, ovilja till närhet och frustration med mig själv, för att bara nämna några. Därför vill jag be dig --om du läser detta och lever i ett förhållande som är ofrivilligt sexlöst sedan minst ett år tillbaka-- att skriva en kommentar och berätta om detta. Jag vill lära mig mer om det här, och enda sättet är att prata om det. Kanske kan din berättelse hjälpa någon annan? Men var inte blyg, utan berätta öppet om vad du tror ditt sexlösa förhållande kan bero på. Vidare vill jag säga att jag vet inte hur man ska reparera nåt sånt här. Jag har funderat massor på det här, såväl orsaker som lösningar, och har inte kommit fram till nånting konkret. Som alltid med människor är det oerhört individuellt vad som orsakar nånting, och vad som reparerar det. För vad orsakar ett sexlöst förhållande? Det finns ju valet att göra det sexlöst, att ha ett platoniskt förhållande, men det är ett aktivt val och då har man ofta goda skäl att göra det. Faktiskt kan det ju vara så enkelt också att man inte känner en sexuell attraktion till varandra längre, även om man älskar sin partner. Men jag sätter det i en separat kategori från det som jag dryftar just nu, vilket är förhållanden där en eller båda vill ha ett fungerande sexliv men där det gått i lås av en eller flera orsaker. Generellt pratar jag nu också om traditionella monogama förhållanden - mig veterligen existerar inte det här problemet ens i närheten i lika stor utsträckning bland förhållanden som är poly eller sexuellt öppna, men även där är min kunskap bristfällig. Så vad beror sexlösheten på? Det är väldigt lätt att tro att det finns en enkel och tydlig orsak till det. Om det är nåt jag lärt mig med människor så är det att saker sällan är så enkla eller tydliga som man kan tro. Alldeles för ofta när ett förhållande fungerar dåligt börjar man fokusera på vad jag brukar kalla för "magiska" lösningar. En magisk lösning är när man försöker hitta en enkel, prydlig sak som man kan lösa och som sen i sin tur låser upp allting annat och på magisk väg ordnar alla problem. T.ex. att man föreställer sig att sexlösheten beror på att ens partner inte längre finner en attraktiv, och då börjar försöka hitta nya kläder eller liknande som ska låsa upp denna magiska lösning och skapa en kaskad-effekt som i sin tur löser övriga låsningar. Det är sällan ett enkelt eller enskilt problem, och ofta är låsningen beroende på flera andra låsningar. Med risk för att låta anti-monogam så tror jag personligen att monogami är en stor (och lätt att peka ut) orsak till sexuell låsning i ett förhållande. Som jag har sagt förut i den här bloggen är det ett oerhört stort ansvar att ta hand om någon annans sexuella behov. Man har ansvar för att till fullo skapa en sexuell tillfredsställelse hos sin partner, att alltid lyckas tillgodose behoven och att vara såväl början som slutet på dennes mättnad. Det är ett väldigt stort ansvar, och jag tror att många män och kvinnor upplever det här som ett för stort ansvar, och detta skapar ett slags prestationsångest vilket i sin tur leder till flertalet mindre saker som förvärrar och förstärker låsningen. Återigen, jag vill försöka att vara objektiv när det kommer till monogama förhållanden, men jag har observerat flertalet som har stagnerat i sex och/eller kärlek just pga det stora kravet att tillfredsställa sin partners alla behov. Jag tror det finns massor med monogama förhållanden som funkar alldeles utmärkt, men jag misstänker att för varje sånt som fungerar på alla plan finns det säkert 4-5 stycken som är mer eller mindre icke-fungerande. Ta det inte personligt, det är mina observationer och enbart min åsikt. Men det här går ihop med mitt råd för hur man får fart på sexlivet igen. Det är det enda konkreta råd jag kan ge som gäller alla förhållanden, och det är inte ens ett råd som garanterat kommer att funka på alla förhållanden. Faktum är att jag tror den stora majoriteten av monogama förhållanden hellre fortsätter ha ett haltande och hostande förhållande än att prova det här rådet. Rådet är helt enkelt att öppna upp förhållandet. Allting stagnerar om man inte ger det syre, ljus eller möjlighet att röra sig. När man kommer till en viss punkt så finns det inget annat kvar att göra. Jag är ingen relationsexpert, jag är inte expert på människor, men jag tror att när man kommer till ett stillastående måste nånting dramatiskt ske. Annars kommer man att fortsätta trampa vatten tills den dag man absolut inte orkar längre, och då drunknar man. Jag vet att svartsjukan kanske kommer att döda förhållandet, men har man kommit till den punkten då ens sexliv totalt har torkat upp så kanske man inte har så mycket att förlora på att prova? Monogama förhållanden kvävs ofta av det där stora ansvaret, och antingen löser man det eller så går man vidare. När en människa har syrebrist så lägger man inte en filt över dennes ansikte, man ger nytt syre istället. Alternativet är att göra slut. Att säga adjö och tack för fisken. Gå vidare med sitt liv och försöka reparera hjärtat som gör ont, för i de flesta fall älskar man ju ändå den personen man har ett sexlöst förhållande med. Därför tror jag inte man har så mycket att förlora på att prova en öppnare relation, och man har allt att vinna. Kanske får man en nytändning, kanske spolar det bort den där blockeringen som uppstått i relationen. Kanske får man en lättnad, en frisk bris av syre när ansvaret minskar. Man får lära sig kommunicera på nya sätt istället, och att lära sig hantera den där oljiga känslan av svartsjuka, men man har ändå ingenting att förlora, tror jag. Man kan prova öppna upp, eller göra slut. Det tredje alternativet är att fortsätta leva i ett förhållande som befinner sig i limbo nånstans mellan liv och död. --- Är jag dum i huvudet? Håller du inte med mig? Eller tvärtom, tycker du att jag har en poäng? Talarstolen är fri i kommentarsfältet nedan. Berätta om ditt förhållande, berätta om dina tankar kring det här. Men vad du än gör, sitt inte tyst om du känner att du vill säga nåt om det här ämnet.