Förra veckan var Pride-vecka. Jag spenderade halva tillsammans med Ami, och vi umgicks med polyfolk, gick på lite föreläsningar/panelsamtal och funderade rent allmänt på såväl Pride som tolerans, medmänsklighet och förståelse.

Det finns tyvärr förvånansvärt många människor som inte förstår syftet med Pride. Är man inte insatt i tankesättet är det lätt att tro att det är en vecka då bögar, flator och andra ”onormala” människor får gå i parad och ”leva ut” sin livsstil. Jag och Ami suckade t.ex. tungt när vi hörde någon bakom oss som undrade när de ”roliga människorna” skulle komma i paraden. Vi suckade också tungt när vi läste kommentarer till olika nyheter och blogginlägg som sa att visst, det är ju schysst att bögarna och flatorna får en parad med halvnakna människor, men när får de normala människorna sina parader då? Min vän, du kan slå upp vilken tidning som helst, när som helst nästan, och få dig en egen parad av nästan vad som helst.

Pride handlar inte om att gå i parad. Pride handlar inte om att fnissa bakom handen åt transor i lila lackklänning, läderbögar som dansar på lastbilsflak eller flator på motorcyklar. Det handlar om förståelse, respekt och tolerans för allas lika rättigheter. Det handlar om att vara ”normal” har blivit nåt som man använder för att förtrycka alla som inte ingår i den heteronormativa världen. För mig har ordet ”normal” mer och mer blivit ett skällsord. Vi är alla onormala på nåt vis, och vi borde vara stolta över det. Därför har vi Pride. Vare sig vi är transa, läderbög, motorcykelflata eller som jag – polyamorös. Även de människor som kallar sig normala är ganska onormala om man synar dem lite närmare. Onormal är ordet som majoriteten förtrycker minoriteten med.

Men, det är inte vad det här handlar om…

Ett annorlunda moment i årets Pride-vecka var avskaffandet av entré-avgifter. Alla som ville fick gå in på Pride-området helt gratis. Tanken var enkel – att inte längre låta en fråga om inträde utesluta människor från att delta. En i grunden mycket bra tanke som jag generellt ger mitt stöd till.

Problemet var dock att när man avskaffade den gränskontrollen tog man även bort ett viktigt filter. Under veckan har Pride-området emellanåt plågats av aggressiva homofober, människor som ropat glåpord åt talare och annat otrevligt. Detta i sin tur har lett till att många av de mer queera elementen har lyst med sin frånvaro. Många transor, läderbögar och motorcykelflator har valt att inte synas på Pride-området. Min personliga gissning är helt enkelt att de inte vill råka ut för slagsmål, hat eller hot mot deras person. Detta är inte så lite ironiskt när man tar syftet med Pride i hänsyn, och syftet med de avskaffade gränskontrollerna.

Jag ska villigt erkänna att det här var första gången jag deltagit i Pride och gått in på området, så jag kan mest referera till tidigare år via vänner och familj som berättat om det. Men mitt distinkta intryck av Pride-området var att det mer påminde om en liten marknad än ett firande av öppen sexualitet och tolerans för andras livsstilar. För tusan, det fanns ett stånd där som sålde iPhone-skal!

(Att jag dessutom tyckte Svenska Kyrkan hade noll rätt att stå där med sitt prat om en ”öppen och tolerant kyrka” är en annan femma.)

Under samtal med Ami och andra dryftades detta en hel del. Blev det verkligen så att en i tanken god handling slog bakut på Pride som koncept och institution? Blev det verkligen så att försöket med ökad öppenhet och tolerans istället blev det som minskade öppenheten och toleransen då störiga och hatiska människor missbrukade denna öppenhet och skrämde bort de som behövde den? Tog toleransen mot HBTQ-människor i Sverige ett steg tillbaka pga ett i grunden gott försök?

Jag hoppas innerligt att det inte är så. Jag hoppas att jag nästa år får se ett Pride som dignar av dessa underbara, galna, stolta, underliga och störtsköna människor som får mig att känna mig välkommen oavsett vem jag är, var jag kommer ifrån eller vad jag tycker.

Förra veckan var Pride-vecka. Jag spenderade halva tillsammans med Ami, och vi umgicks med polyfolk, gick på lite föreläsningar/panelsamtal och funderade rent allmänt på såväl Pride som tolerans, medmänsklighet och förståelse. Det finns tyvärr förvånansvärt många människor som inte förstår syftet med Pride. Är man inte insatt i tankesättet är det lätt att tro att det är en vecka då bögar, flator och andra "onormala" människor får gå i parad och "leva ut" sin livsstil. Jag och Ami suckade t.ex. tungt när vi hörde någon bakom oss som undrade när de "roliga människorna" skulle komma i paraden. Vi suckade också tungt när vi läste kommentarer till olika nyheter och blogginlägg som sa att visst, det är ju schysst att bögarna och flatorna får en parad med halvnakna människor, men när får de normala människorna sina parader då? Min vän, du kan slå upp vilken tidning som helst, när som helst nästan, och få dig en egen parad av nästan vad som helst. Pride handlar inte om att gå i parad. Pride handlar inte om att fnissa bakom handen åt transor i lila lackklänning, läderbögar som dansar på lastbilsflak eller flator på motorcyklar. Det handlar om förståelse, respekt och tolerans för allas lika rättigheter. Det handlar om att vara "normal" har blivit nåt som man använder för att förtrycka alla som inte ingår i den heteronormativa världen. För mig har ordet "normal" mer och mer blivit ett skällsord. Vi är alla onormala på nåt vis, och vi borde vara stolta över det. Därför har vi Pride. Vare sig vi är transa, läderbög, motorcykelflata eller som jag - polyamorös. Även de människor som kallar sig normala är ganska onormala om man synar dem lite närmare. Onormal är ordet som majoriteten förtrycker minoriteten med. Men, det är inte vad det här handlar om... Ett annorlunda moment i årets Pride-vecka var avskaffandet av entré-avgifter. Alla som ville fick gå in på Pride-området helt gratis. Tanken var enkel - att inte längre låta en fråga om inträde utesluta människor från att delta. En i grunden mycket bra tanke som jag generellt ger mitt stöd till. Problemet var dock att när man avskaffade den gränskontrollen tog man även bort ett viktigt filter. Under veckan har Pride-området emellanåt plågats av aggressiva homofober, människor som ropat glåpord åt talare och annat otrevligt. Detta i sin tur har lett till att många av de mer queera elementen har lyst med sin frånvaro. Många transor, läderbögar och motorcykelflator har valt att inte synas på Pride-området. Min personliga gissning är helt enkelt att de inte vill råka ut för slagsmål, hat eller hot mot deras person. Detta är inte så lite ironiskt när man tar syftet med Pride i hänsyn, och syftet med de avskaffade gränskontrollerna. Jag ska villigt erkänna att det här var första gången jag deltagit i Pride och gått in på området, så jag kan mest referera till tidigare år via vänner och familj som berättat om det. Men mitt distinkta intryck av Pride-området var att det mer påminde om en liten marknad än ett firande av öppen sexualitet och tolerans för andras livsstilar. För tusan, det fanns ett stånd där som sålde iPhone-skal! (Att jag dessutom tyckte Svenska Kyrkan hade noll rätt att stå där med sitt prat om en "öppen och tolerant kyrka" är en annan femma.) Under samtal med Ami och andra dryftades detta en hel del. Blev det verkligen så att en i tanken god handling slog bakut på Pride som koncept och institution? Blev det verkligen så att försöket med ökad öppenhet och tolerans istället blev det som minskade öppenheten och toleransen då störiga och hatiska människor missbrukade denna öppenhet och skrämde bort de som behövde den? Tog toleransen mot HBTQ-människor i Sverige ett steg tillbaka pga ett i grunden gott försök? Jag hoppas innerligt att det inte är så. Jag hoppas att jag nästa år får se ett Pride som dignar av dessa underbara, galna, stolta, underliga och störtsköna människor som får mig att känna mig välkommen oavsett vem jag är, var jag kommer ifrån eller vad jag tycker.

För ett tag sen pratade jag med en vän. Hon lever i ett öppet förhållande. Jag är för närvarande lite dimmig på om det ”bara” är sexuellt öppet eller om det även inkluderar känslor, men vi pratade lite om det här med att leva utanför normerna. Hon bor tillsammans med sin kille i ett väldigt litet samhälle, ett sånt där snacket går fort för det finns så lite att prata om och man hoppar på varje nyhet som en bunt med hyenor. Detta leder i sin tur till att hon inte kan vara speciellt öppen med hur hon lever, då snacket fort skulle gå och hon skulle bli stigmatiserad och snabbt betraktad som konstig och någon att undvika – trots att hon och hennes kille båda är väldigt nöjda med hur de lever, inte skadar någon och mår väldigt bra av det.

Många svenskar är fortfarande slavar under nån märklig variant av Jante-lagen, och i små samhällen syns detta tydligt. En period när jag själv inte mådde så bra kände jag att hela vuxenlivet egentligen bara var en något större gymnasieskola – det gällde att passa in i ”rätt” sorts grupp, och om man inte gjorde det riskerade man att bli mobbad. Man behövde rätt kläder, rätt vänner – eller styrkan att ignorera detta. Många vuxna människor kan tro att de lämnat sånt här beteende bakom sig, men jag har märkt att rätt många s.k. vuxna människor fortfarande uppför sig som om de var i gymnasiet. De skvallrar om andra, de bedömer människor utifrån ovidkommande detaljer som kläder, bil eller hus.

Detta gör att man inte alltid kan vara öppen med sin livsstil, av risken att bli en social pariah för att man inte har samma heteronormativa tvåsamma livsstil som alla andra människor.

Vi pratade lite om detta och jag nämnde att jag är väldigt öppen med hur jag lever numera. Det var en övergångsperiod under nåt år eller två när jag behöll min livsstil för mig själv. Inte så mycket för att jag var orolig för omvärldens reaktioner, utan snarare för att jag ville växa in i kläderna och finna mig i mitt ”nya” jag. Jag behövde vänja mig, jag behövde lägga om mina vanor och tankar och lära mig om vem jag var innan jag kunde möta omvärldens frågor och tankar – och eventuell kritik.

Men nu är jag rätt ärlig och öppen med min livsstil. Mina föräldrar vet om det, de flesta av mina släktingar vet, jag är öppen med den kring mina gamla vänner och alla har bemött mig med respekt, tolerans och ofta lite nyfikna men ändå intelligenta frågor om hur det funkar. Jag känner mig glad, för även om jag kanske inte alltid blir bemött med förståelse så har jag alltid blivit bemött med respekt, tolerans och en attityd av att så länge det gör mig lycklig så är det inget fel på det.

Därför tycker jag att det är lite synd att vårat samhälle i stort är så förtjust i att homogenisera våra livsstilar. Det gör mig ledsen att människor förföljs, mobbas, misshandlas och behandlas illa av samhälle och (ibland) även staten bara för att man inte passar in i mallarna. Det börjar äntligen bli någorlunda accepterat med homosexualitet, även om diverse konservativa och reaktionära krafter fortfarande försöker göra det svårt för bögarna och flatorna att leva normala liv, men fortfarande finns det mycket jobb kvar att göra. Det känns ofta som en dubbel standard när vi hör våra ledare prata om lika rättigheter och lika villkor trots att man får känslan av att det bara gäller en utvald skara när man läser mellan raderna på deras fina ord.

Det gör mig lite ledsen att min vän måste ljuga om vem hon är och hur hon lever bara för att hon inte passar in i mallarna eller genomsnittet.

För ett tag sen pratade jag med en vän. Hon lever i ett öppet förhållande. Jag är för närvarande lite dimmig på om det "bara" är sexuellt öppet eller om det även inkluderar känslor, men vi pratade lite om det här med att leva utanför normerna. Hon bor tillsammans med sin kille i ett väldigt litet samhälle, ett sånt där snacket går fort för det finns så lite att prata om och man hoppar på varje nyhet som en bunt med hyenor. Detta leder i sin tur till att hon inte kan vara speciellt öppen med hur hon lever, då snacket fort skulle gå och hon skulle bli stigmatiserad och snabbt betraktad som konstig och någon att undvika - trots att hon och hennes kille båda är väldigt nöjda med hur de lever, inte skadar någon och mår väldigt bra av det. Många svenskar är fortfarande slavar under nån märklig variant av Jante-lagen, och i små samhällen syns detta tydligt. En period när jag själv inte mådde så bra kände jag att hela vuxenlivet egentligen bara var en något större gymnasieskola - det gällde att passa in i "rätt" sorts grupp, och om man inte gjorde det riskerade man att bli mobbad. Man behövde rätt kläder, rätt vänner - eller styrkan att ignorera detta. Många vuxna människor kan tro att de lämnat sånt här beteende bakom sig, men jag har märkt att rätt många s.k. vuxna människor fortfarande uppför sig som om de var i gymnasiet. De skvallrar om andra, de bedömer människor utifrån ovidkommande detaljer som kläder, bil eller hus. Detta gör att man inte alltid kan vara öppen med sin livsstil, av risken att bli en social pariah för att man inte har samma heteronormativa tvåsamma livsstil som alla andra människor. Vi pratade lite om detta och jag nämnde att jag är väldigt öppen med hur jag lever numera. Det var en övergångsperiod under nåt år eller två när jag behöll min livsstil för mig själv. Inte så mycket för att jag var orolig för omvärldens reaktioner, utan snarare för att jag ville växa in i kläderna och finna mig i mitt "nya" jag. Jag behövde vänja mig, jag behövde lägga om mina vanor och tankar och lära mig om vem jag var innan jag kunde möta omvärldens frågor och tankar - och eventuell kritik. Men nu är jag rätt ärlig och öppen med min livsstil. Mina föräldrar vet om det, de flesta av mina släktingar vet, jag är öppen med den kring mina gamla vänner och alla har bemött mig med respekt, tolerans och ofta lite nyfikna men ändå intelligenta frågor om hur det funkar. Jag känner mig glad, för även om jag kanske inte alltid blir bemött med förståelse så har jag alltid blivit bemött med respekt, tolerans och en attityd av att så länge det gör mig lycklig så är det inget fel på det. Därför tycker jag att det är lite synd att vårat samhälle i stort är så förtjust i att homogenisera våra livsstilar. Det gör mig ledsen att människor förföljs, mobbas, misshandlas och behandlas illa av samhälle och (ibland) även staten bara för att man inte passar in i mallarna. Det börjar äntligen bli någorlunda accepterat med homosexualitet, även om diverse konservativa och reaktionära krafter fortfarande försöker göra det svårt för bögarna och flatorna att leva normala liv, men fortfarande finns det mycket jobb kvar att göra. Det känns ofta som en dubbel standard när vi hör våra ledare prata om lika rättigheter och lika villkor trots att man får känslan av att det bara gäller en utvald skara när man läser mellan raderna på deras fina ord. Det gör mig lite ledsen att min vän måste ljuga om vem hon är och hur hon lever bara för att hon inte passar in i mallarna eller genomsnittet.