Det enda jag saknade var sällskap. Jag vill ha en mjuk, varm, gärna mullig kvinna med mig i duschen. Jag vill smeka henne, sköta om henne, tvätta henne. Förena nytta med nöje och låta henne njuta av mina händer. Shamponera hennes hår och medan det verkar lite får händerna tvåla in henne. Smeka hennes kropp med tvål, göra rent i varje liten springa och vrå.

Det är en konstform att ta en sensuell dusch. Ett av mina favoritknep är att i början spola med iskallt vatten överallt i duschen. Kyla ner golvet, väggarna, överallt. Nästan så att man står där och huttrar lite. Sen skruvar man på varmvatten. Så hett som man bara står ut med. När varmvattnet träffar de nedkylda ytorna blir det tjock imma som fyller hela badrummet och gör det nästan drömlikt. Varma dimmor som lindar in mig och den jag duschar med.

En lång sensuell dusch är också ett bra tillfälle för mig att ge min kvinna en orgasm. Det är nånting särskilt med att stå där under strålarna och se hur hon kommer. Hur hennes kropp spänner sig, stönet som kommer ut ur munnen när mina fingrar varsamt hittar in i henne, hittar hennes känsloknapp och hur tummen och pekfingret mjukt masserar en bröstvårta. Slutna ögon, men öppen på alla andra vis. Öppen för den sensuella njutningen av att bli omhändertagen av någon man tycker om, och som tycker om en tillbaka.

Min tur sen. Ett brett leende möter mig när orgasmen ebbar ut. Varma ögon fyllda med kärlek. Två händer som vill smeka mig, tvätta mig, ta hand om mig. Mjuka pussar, varma och långa kyssar.

Till sist är fingertopparna som russin. Två nöjda människor som står i dimmorna och torkar sig, skrattar kanske lite.

Jag saknar det.

Men nu har jag inlett det här, så därför får jag vackert avsluta det.

Jag har sedan jag startade min blogg och sett den öka i popularitet och besöksantal undrat om jag nånsin skulle råka på vilt främmande människor som pratade om den i min närhet utan att veta vem som är precis bredvid.

Nu har det hänt. Jag satt på lokalbussen hem tidigare idag och funderade på mina olika göromål och förehavanden. Två tjejer i de övre tonåren/låga 20 (omöjligt att avgöra exakt) klev på och satte sig på stolarna bakom mig. Hör hur de sitter och kvittrar i väldigt högt tempo, och tänker inte mer på det.

Men så hör jag hur de sänker tonläget lite och börjar prata om nätet och det märks på dem att det här är nåt mer för dem själva. Plötsligt är mina öron på helspänn medan jag tar på mig en ointresserad min och låtsas som att jag inte hör dem.

De pratar nämligen om mig!

Jag hör inte så bra vad de säger, bullret från bussen och deras sänkta tonläge hjälpte inte mitt tjuvlyssnande. Men jag hörde dem säga bra saker om mig, om hur jag och Sheila skriver (tydligen är vi “sååååå bra asså”) och de nämnde även lite andra bloggar som de gillade. Bl.a. nämnde de PussyPower och SwedishTeen, så ni kan också ta till er lite ära.

Jag misstänker att det finns två tjejer nånstans nu som desperat försöker komma ihåg vem som satt framför dem på bussen

Välj ut din favorit och klicka in din röst till höger!

Imorgon kommer alla bidrag att presenteras och röstningen kan inledas!

Jag firar kvinnodagen varje dag jag lever istället. Ja, det gör jag. Det går inte en dag utan att jag tänker hur fantastiska kvinnor är, och hur orättvist kvinnor ofta blir behandlade trots att vi påstår oss vara civiliserade. Jag har blivit kallad “feminist” för mina tankar kring sånt här, men jag tycker det är grundläggande rättvisa och åsikterna kommer från min humanism. Kvinnor särbehandlas fortfarande alldeles för ofta, och speciellt inom näringslivet är detta väldigt vanligt.

Men kvinnor är faktiskt fantastiska, och jag beundrar massor av kvinnor. Jag beundrar min coblogger Sheila. Hon är en tvättäkta gudinna. Hon är intelligent, vacker, stark och självständig. Hon är en ytterst fin kvinna och jag har alltid älskat henne precis som hon är.

Män är också duktiga på saker, men jag irriterar mig alltid enormt mycket på hur många män behandlar kvinnor. Alltför ofta ser jag män behandla sina fruar, flickvänner eller kvinnliga bekanta som om de var aningen sämre. Jag fattar inte det. Kvinnorna som blir behandlade så hela sitt liv tror ju det är sant också, att de är korkade kossor som inte kan göra saker lika bra som männen.

Javisst, vi är olika. Det finns saker som män aldrig kommer att kunna göra, och vice versa. Män kommer aldrig att kunna uppleva barnafödsel. Kvinnor kommer aldrig att kunna uppleva… tja.. jag vet inte, att kissa stående eller att bli sparkad i pungen?

Oavsett vilket behöver jag inte en speciell dag för att fira kvinnor; jag firar dem varje dag med varje andetag jag tar och varje ord jag skriver här.

Det här är några frågor som jag klurat på de senaste dagarna. Om det finns nånting som är kritiskt för oss människor så är det våran kommunikation. Det spelar väldigt liten roll om den kommunikationen sker mellan två stormakter eller mellan två människor i ett förhållande. Kommunikationen –och hur den görs, samt vad den åstadkommer– är kritisk för att det ska funka.

Emellanåt när jag känner mig på lite sämre humör undrar jag om inte mänskligheten som helhet håller på att mista sin förmåga att kommunicera på ett vettigt sätt. Det räcker med att läsa tidningen eller slå på nyheterna för att få massor med lysande exempel på olika sätt att inte kommunicera. Länder som inte kan prata med varandra, representanter för olika företag som bara gastar och försöker överrösta varandra.

Eller ta all den reklam som vi drunknar i. Där har vi också bra exempel på hur man inte kommunicerar. De flesta skulle väl hålla med mig att om man pratade till sina vänner som reklam pratar till oss, då skulle man inte ha speciellt många vänner kvar. Reklamen kommunicerar inte, den talar bara om för oss att vi är sämre människor för att vi inte har nån trivial produkt.

Hur kommunicerar man i ett förhållande? Många förhållanden går ryckigt fram för att de som ingår i förhållandet kan inte kommunicera. Jag vet att jag själv inte är världsbäst på det heller, utan det är nåt jag konstant måste förfina och bli bättre på – men det är verkligen inte lätt.

Kommunikation borde ju komma helt naturligt till oss. Faktum är också att så länge vi är ärliga så gör den det, och så länge vi kan föra en dialog så fungerar ju kommunikationen mellan människor. Ärlighet och dialog. Inte bara tala om hur man vill ha det, utan förstå den man pratar med. Att båda kan komma ur diskussionen och dialogen och känna sig nöjda, inte som att man blev överkörd eller fick kompromissa alldeles för mycket.

Det är verkligen knepigt det här med bra kommunikation.

Ett litet utdrag:

Jag tror någonstans att människan inte är konstruerad att bara leva med endast en människa, att vi är fullt kapabla att älska fler än en person åt gången (menar då såklart kärleksförhållanden). Dessvärre har jag inga vetenskapliga belägg för detta påstående, bara en filosofisk tanke kring det. För visst hade det varit härligt med lite tyngd i detta inlägg med hjälp av vetenskapliga slutsatser, men så långt kan jag nog inte ta detta.

Mina vänner, kila nu genast över dit och läs det!