Dela förhållandet, inte lösenord

Jag läser i bl.a. anrika NY Times om en ökande trend hos ungdomar och tonåringar idag – att dela med sig av sina lösenord till sin epost, facebook och liknande. Det sker tydligen som ett slags tillitstecken, lite som en digital version av en förlovningsring. Det blir mer och mer populärt och sker tydligen ofta som ett slags ritual, t.ex att man tillsammans skapar identiska lösenord eller liknande. Problemet som uppstår är såklart att när relationen dör –vilket är ganska vanligt med relationer hos unga människor och tonåringar– blir det lätt att missbruka kunskaperna man fått.

Det här gör mig oroad, för det förstärker många av de svartsjukeproblem som jag ser i synen på relationer och förhållanden idag. Den där känslan och attityden av att ett förhållande inte är på riktigt förrän man övervakar den man säger sig älska med en ohejdad mani. Sånt här föder den åsikten – det är inte på riktigt förrän du blir synad in i sömmarna av din partner. Jag har pratat med en del människor som tycker att man är inte kär ”på riktigt” förrän man blir svartsjuk över minsta lilla inbillade otrohet.

Dessutom är det inte hälsosamt att inte ha ett privatliv. Idag, när vi blir övervakade på nätet av FRA och andra otrevliga makter är det viktigt att behålla den lilla strimma av privatliv som man har, och inte ge bort den. Människor behöver ha ett eget liv också, och vi behöver sluta sprida åsikten att när man går in i ett förhållande upphör man att vara en individ och blir istället en delad enhet där man inte får ha hemligheter eller privatliv. Jag trodde det själv under många år, att förhållandet innebar att man gjorde allting tillsammans, att man slutade vara en individ – och det var inte hälsosamt för mig.

Man ska inte dela med sig av sitt privatliv. Även om man bor ihop, delar ett liv, så behöver man behålla sin identitet, man behöver ha hemligheter. På nåt vis har samhället fått oss att börja dra likamedstecken mellan hemligheter och ”dåligt för förhållandet” men att ha hemligheter och att ha ett eget liv är sunt – speciellt för tonåringar som fortfarande utvecklar sin personlighet och lär sig hur de funkar.

Dela förhållanden, relationer, kärlek och närhet. Dela inte dina innersta hemligheter, och dela inte dina lösenord.

Tre favoritbilder

Tre favoritbilder från samma serie. Inga nummer på dem. Bara fina. Om nån vet källan till dem (nånstans på Flickr är det enda jag vet) så uppskattas information om dem.

(Källa: Okänd)

Att pressa sina barn att prestera

Jag läser inlägget som Bodypalace skriver, och försöker se tillhörande film på Aftonslasken. Efter halva filmen orkar jag inte mer och stänger av. Varför gör föräldrar så? Jag har aldrig förstått denna bisarra värld där barn från tidig ålder ska drillas i skönhet. Nån gång eller så har jag råkat se klipp från alla ”beauty pageants” som finns i det stora landet i väst, och jag tycker verkligen att hela konceptet är oerhört märkligt. Till att börja med finner jag det rätt absurt att man på nåt vis kan tävla i skönhet, men att sen tvinga in sina barn i den världen gör det hela ännu mer galet.

Barn är i min mening rätt enkla och logiska varelser. De vill göra sina föräldrar glada, och därför försöker de verkligen prestera enligt mamma och pappas önskemål. När det kommer till såna här saker är det nästan alltid mamman som är den drivande kraften. Jag blir ofta nyfiken, varför är det just mammor som är så villiga att göra om sina barn till små själlösa barbiedockor som visar upp sig och ler på kommando? Är det den där klassiska ”leva genom sin dotter”-drivkraften eller är det mer komplicerat än så? För ofta verkar det finnas människor som upplever egna misslyckanden, och som när de får barn tar på sig ansvaret att forma sin avkomma till en icke-misslyckad version av sig själv. Att de ska lyckas på det sätt som föräldern själv misslyckades – oavsett om barnet själv är intresserad av det eller ej.

Och ja, i rättvisans namn finns det gott om pappor som fungerar enligt samma princip. Men där handlar det inte om skönhet och liknande, där är det sonen som ska drillas till ett hockeyproffs.

Jag har inga barn. Jag vill inte ha några biologiska barn heller, och även om jag är nöjd med det beslutet känner jag emellanåt ett stygn av smärta för det hade varit roligt med nån liten illbatting. Men jag har gjort mitt val, jag är nöjd med det. Jag är inte föräldermaterial på det viset. Dock är jag väldigt duktig på att observera, och jag blir fundersam på hur många människor det finns med barn, där föräldern faktiskt är en riktigt dålig förälder och egentligen inte förtjänar att få barn pga hur barnet behandlas.

Det är bra att inspirera sitt barn. Men man ska inspirera det att hitta sin egen väg genom livet, att hitta sina egna intressen och passioner. Inte tvingas ärva det från sina föräldrar.

Jag ärvde många intressen från mina respektive föräldrar. Från min mamma fick jag i första hand förtjusningen för språk och ord. Från min pappa ärvde jag ett mjukt fotointresse och en känsla för estetik. Inget av dessa intressen var nånting som tvingades på mig, utan som helt enkelt uppstod för de själva var passionerade kring dessa saker, och det smittade av sig på mig. Jag har aldrig blivit tvingad att spendera tid med nåt intresse jag inte valt själv, med vaga antydningar om att det är bra för karaktären eller disciplinen. Jag har många intressen som jag inte delar med mina föräldrar och som jag upptäckt utan deras inflytande. En del av dessa är kvar, en del tog slut när passionen svalnade. Oavsett vilket stödde mina föräldrar alla olika vägar jag tog, förutsatt att jag visade en glöd för det och att det inte var nåt som jag skulle tröttna på inom en vecka.

Är inte det en roligare och mer belönande väg att leda in sina barn på än att pressa in dem riktigt hårt i nåt slags formgjuten mall av en själv?

Alla dessa barn som drillas i än det ena och än det andra, hur kommer de att bli när de växer upp? Jag undrar om inte de kommer att bli tomma, bittra varelser som har enormt dålig självkänsla eftersom de aldrig fick utveckla sina egna intressen i sin egen takt, utan som knuffades in i nåt slags fotomodell-karriär, tennisstjärnekarriär, sångkarriär, eller vad nu föräldern försöker få dem att glänsa inom.

(Jag finner det bitterkomiskt också att många föräldrar anser att eftersom jag väljer bort att ha barn samt inte har några egna, så har jag även diskvalificerat mig själv från att ha giltiga åsikter och kunskaper om just barn och uppfostran.)

Dagens bild: den här är åt Elin (120113)

Fina hjärtevännen Elin, som tog den fina bilden på mig och som har visat sig här, här och här har en fabless för kvinnor som rumstrerar runt nakna i snö. Den här bilden är åt henne, njut av den!


(Original: ”Snow Bunny”)

Recension: Icicles #8

Det var länge sen vi recenserade nåt, men jag och Ami fick en Icicles #8 av Intimera att recensera och sätta omdöme på. Vi har som alltid försökt vara väldigt grundliga och hoppas att den här recensionen kommer till nytta.

Första intrycket är bra. Icicles #8 kommer i en fin förpackning. Det ingår inte speciellt mycket lyx, och man får t.ex. ingen förvaringspåse med på köpet vilket kanske kan kännas lite småsnålt då det här ändå är en stav som kostar nästan 400 kronor. Förpackningen gör sitt jobb, men när man öppnat upp den försvinner syftet med den helt. Utan förvaringspåse blir dessutom leksaken lätt liggande, om du saknar en dedikerad leksakslåda bredvid din säng bör du vara beredd på att få torka av den innan du leker. Ett annat minus med att det inte följer med en förvaringspåse är att risken för repor ökar om du transporterar den tillsammans med andra hårda saker.

Själva staven håller hög kvalité och det finns inte minsta lilla tecken på skarvar. Det finns absolut ingenting som kan skava eller skrapa, staven är slät som blankpolerad is. Den är dessutom fylld med en slags snurrad utsmyckning, och glaset har vackra färgskiftningar vilket förhöjer känslan av is och kyla. Staven kan värmas under hett vatten, eller kylas ner inuti en frys om man är lagd åt det hållet. Vi kan inte finna något att anmärka på med stavens tillverkning eller utseende, båda sakerna håller suverän kvalité. Staven är dessutom fantastiskt lätt att rengöra eftersom den är helt slät, och i likhet med de flesta andra glasleksaker trivs den utmärkt inuti en diskmaskin om man vill vara extra grundlig, men det räcker utmärkt med lite varmt vatten och några droppar flytande tvål.

Den viktiga frågan är ändå hur den här staven känns, om den är skön eller ej. Det är betydligt svårare att säga definitivt eftersom den här staven har en form som vi tror kan upplevas väldigt individuellt. Staven är nämligen inte särskilt stor, och även om man förde in den tjocka knoppen i fittan kändes den inte riktigt. Som G-punktsstav funkar den dessutom dåligt eftersom den är väldigt slät, och därmed inte skapar någon kännbar friktion. Vi var tyvärr inte särskilt imponerade här. Beroende på hur rymlig fittan är kan det hända att man inte känner den alls, vilket inte är bra!

Vi gav inte upp. Kanske är den en trevlig analstav? Storleken indikerade att den kanske skulle vara trevlig i rumpan, och när tillfälle och stämning kändes rätt provade vi. Visst funkade den utmärkt som rumpleksak, den gled in riktigt fint och blev ett trevligt komplement till fittlek, men även här uteblev den där wow-känslan. Staven är väldigt, väldigt slät och fin, och det gjorde att det var svårt att ”känna” den ordentligt, även i den mycket trångare rumpan. Återigen blir det en väldigt knepig individuell känsla som är svår att betygsätta på ett objektivt sätt.

Detta gör mig och Ami lite blandade i våra åsikter kring den här staven. Å ena sidan är den väldigt fin, välgjord och håller hög kvalité, å andra sidan är det osäkert hur stor njutning man får av den. Den gör sig aningen bättre som analstav, men den är inte heller nånting för nybörjare där då den är gjord av glas och väldigt hård. Den kanske skulle passa in bra hos riktiga analnjutare, men som vanlig fittleksak är den svårare att rekommendera. Risken finns helt enkelt att det blir en flopp lika gärna som succé, iom att den är tunnare än man kan tro, och kanske inte fyller ut på ett sätt som är skönt.

Sammanfattning: En välgjord och vacker stav att se på, som kanske är fantastiskt skön för rätt fitta eller rumpa, eller är en besvikelse. Vi sätter betyg 3 av 5 kukar på den här leksaken.

färgkukfärgkukfärgkuksvartkuksvartkuk

Jag och Ami vill återigen tacka Intimera för att de sponsrade oss med denna leksak. Vill du köpa dig en egen Icicles #8? Gör det hos Intimera! Den kostar 399 kronor där, och en av fördelarna med Intimera är deras oerhört snabba frakt – det är nästan så att beställda saker kommer fram dagen efter man lägger ordern. Du får också tio procent rabatt på hela din order om du ger rabattkoden ”klumpesnusk” när du lägger din beställning.

Bonusbild på Ami med sin Icicles #8:

Min egen lilla godisrumpa

Det kanske ska poängteras att det är inte bokstavligt min egen rumpa vi pratar om i det här inlägget, utan Amis delikata bak som jag har tillgång till. Det är en riktig godisrumpa, och numera i mer än bara en symbolisk betydelse av ordet!

Godisrumpor har förekommit tidigare i den här bloggen. Den första rumpan syntes här, och var ett härligt nätfynd. Den andra rumpan syntes lite senare, och i samma inlägg efterlyste jag lite tips på hur jag skulle kunna få Ami att sätta sig i lite godis och låta mig fotografera resultatet. Det inkom några tips, men inget som ledde till nånting (ursäkta ordvitsen) matnyttigt. Ami fnissade åt kommentarerna och om jag minns det rätt antydde hon att det skulle bli en kall dag på en viss speciell varm plats innan hennes rumpa syntes på den här bloggen, än mindre dekorerad med tillbehör.

Med blicken i backspegeln är det intressant hur saker kan vända, och i julklapp fick jag en burk med godishjärtan av henne. Syftet med dessa var enkla. Med ett brett leende fick jag veta att det var meningen att jag skulle dekorera hennes rumpa och sedan fotografera resultatet. När jag dessutom köpte en ny (och mycket bättre) kamera nyligen blev detta oundvikligt och vi ägnade oss åt en stunds fotograferande.

Nedan presenterar vi båda ett resultat av detta:

Denna eviga nakenskräck!

Vet ni vad? Jag är naken just nu. Jag har ingenting på min kropp förutom mina glasögon och två armband. Jag har inte ens mitt armbandsur på mig, vilket annars är en sak som jag vill ha på mig. Utan det känner jag mig verkligen helt och hållet naken, även om jag är naken. Men det finns en orsak till varför jag inte har armbandsuret på mig, och det är för att jag inte kan skriva bekvämt när det sitter på min vänsterarm.

Jag tycker om att vara naken. Jag kallas mig lite tvekande för naturist. Tvekande, inte för att jag har nåt emot etiketten, utan tvekande för att etiketten är för mig lika redundant som att människor som oftast klär på sig skulle kalla sig ”tygister” eller nåt liknande. Jag trivs naken, jag skäms inte för min nakna kropp och jag skäms inte för någon annans heller. Jag förespråkar nakenhet, jag förespråkar social nakenhet och jag trivs bra när nakenhet är en icke-grej. Jag slappnar av på ett oerhört skönt sätt när jag är naken, på ett sätt som jag inte kan göra när jag har kläder på mig.

Därför blir jag som alltid lite ledsen när nakenskräcken sprider sig över världen, över vårat land och över våra normer. Jag tycker att det är bra att vara naken. När man är naken lär man sig mycket om sin kropp, om sig själv. Jag är helt övertygad om att barn som växer upp i ordentliga nudist/naturistfamiljer slipper mycket av den ångest kring sin kropp som ”vanliga” barn matas med.

Jag läser om hur hela världen kollektivt får en knut i sina underkläder över att en naken man lite suddigt syns i bakgrunden på nån kataloggrej för ett företag jag aldrig hört talas om. Varför får man det? Det syns knappt att det är en naken man, än mindre verkar den mannen på något vis vara hotfull eller ens medveten om att han är en suddig statist i ett foto nånstans. Ändå förväntas vi flämta högt över detta och vrida våra händer och oroa oss över denna hemska nakenhet. Jag läser om hur ”dingliga” nakenbadare sätter skräck i nåt samhälle på södra halvklotet och undrar varför det är så himla hotfullt? Jag skrattar och suckar åt följande citat:

John Stokes, från Wellington längre söderut i Nya Zeeland, besökte stranden på julafton och uppger för tidningen New Zealand Heralds nätredaktion att han där mötte ”dansande exhibitionister som offentligt lät sina grejer dingla”.

Du John, har du nånsin tittat på den nakna människokroppen? Oavsett kön och storlek på kroppen så brukar det finnas gott om saker som ”dinglar” både hit och dit. Naturister är väldigt sällan exhibitionister –även om det säkerligen finns åtminstone någon– utan de flesta vill bara slippa ha kläder på sig. De bryr sig sällan om någon tittar, och får ingen kick av att visa upp sig som jag misstänker att t.ex. Annelie Enochsson säkert tror de gör. Jag själv har t.ex. noll och intet intresse av att visa upp mig och få en kick av det. Tvärtom är jag oftast plågsamt självmedveten om min kropp och dess skavanker, och det är först sen omkring 2-3 år som jag kunnat börja släppa den självmedvetenheten.

Så snälla, låt inte denna nymoralistiska nakenskräck spridas. Nakenhet är bra. Det är skönt. Det är avslappnande.